Rävbacken

Sportlov på Rävbacken

Har jag nämt snö tidigare? Nu börjar det räcka på riktigt, i princip alla jag pratar med är så trötta på den och det här är fasen inte normalt. Det snöar till och med på pyramiderna (de i Egypten alltså) medan det regnar på Svalbard. Nej, det är inte en normal vinter och forskarna pratar om förändrade polarvindar på grund av uppvärmingen av Arktis. Den stora frågan är om det här kommer fortsätta och kanske till och med bli värre?

All snö gör förstås att vi måste använda ännu mer maskiner som spottar ut föroreningar och som gör nya berg av snö. Skotta, skotta, skotta. Vi väntar med spänning på vårfloden.

Vi tog oss ett litet för-sportlov och åkte upp till Borgafjäll. Jag vann en veckas boende med skidpaket V9, men det är ju V10 jag har sportlov så jag och sambon kunde utnyttja tre av de sju dagarna. Vi hade i alla fall tur med vädret även om det var lite kallt, men så vackert med sol och de fina fjällen ”hemma”.

Lite blåsigt men så härligt!

Men sportlovsveckan 10 har börjar med lite småfix i stugan. Efter snöskottningen alltså. Vår vän Jörgen skottar vägen men sen har vi ju gångar till stugan och till ”piss-stället” som ska skottas.

Jag fortsätter jakten på den perfekta våffelsmeten. I helgen provade jag med lite grövre mjöl, fullkornsvetemjöl. Det blev matigt och gott, men brände fast. Åtminstone för mig, Matz lyckades bättre.

Vi gjorde ett litet test innan grannarna kom, sen provade vi med lunchvåffla med creme fraiche och kaviar och sen förstås sylt och grädde.

Men det ska jobbas lite också så jag tog tag i taket igen och Matz fortsätter med dörren till badrummet. Taket är nu grundmålat två gånger så nu är det en gång kvar med den vita nyans vi ska ha. Vi har fått tips om att blanda i grön umbra i färgen för att undvika en gul ton och som av en händelse så råkar jag ha det på hyllan hemma, sparat efter farfars och pappas lanthandel.

Det går så sakteliga framåt och vi ser fram emot vår nu, allt blir så mycket enklare. Vi måste snart ta beslut om vatten, hur vi ska få fram det. Gräva eller borra, det är frågan. Matz har (mar-) drömmar om att handgräva och jag blir arg och trött av blotta tanken. Så farligt och helt enkelt ogörligt. Det var på 1800-talet man gjorde så och hälften dog. Sen vill vi ju gärna ha vatten innan nästa decennium och jag vill väldigt gärna ha Matz kvar då också.

Jag har också börjat grundmåla skafferiet. Dörrarna till skafferi och badrum ska fixas men vi vill inte ta bort all gammal charm. Vi ska fråga om tips på Kulturarvet Byggnadsvård, ett fantastiskt ställe för att få råd och där det går hitta detaljer som saknas. Eller är det någon som läser som har en idé? Min tanke är att blanda i lite mörkare bruna pigment för att göra skafferidörren mörkare men utan att ta bort skiftningarna. Vi kommer inte ha vitt runtom, utan troligen ljusare petrolfärg/gröngrå/osv. Badrumsdörren känns spontant som att den ska målas, men vilken nyans är inte klart.

Slutligen, jag har upptäckt något som många redan säkert har upptäckt, men snö är suverän att diska i! Den fryser bort alla rester och sen är det bara att borsta bort det. Perfekt när det inte finns så mycket vatten!

#älskasnömennuräckerdet

Förra vintern som var vår första efter flytten upp till Jämtland var bedrövlig. Ingen snö, ishalka överallt men lyckligtvis var isen på sjön säker och hård så där kunde tjoa vi omkring med våra mountainbikes.

Nu har det snöat nästan varje dag efter nyår och kommit mer än vi kunde önska. Det har inneburit en hel del problem för de som bor på heltid efter vägen som går till vår ”genväg” över en åker (som inte är körbar på sommaren) till stugan. Den riktiga vägen som leder till bland annat våra vänner Sara, Linus och Lo ligger så att det blir riktigt höga drivor som driver igen på kort tid så vissa dagar var den omöjlig att hålla öppen.

Vi har ju såklart inte samma behov av att vägen är öppen, men det är förstås bekvämt att kunna köra ända fram när man har stora saker som vi ska bygga med. Men det ordnar vår bästis Jörgen förstås, så nu skottar han när vi har behov av det. Men vi har varit lite försiktiga med att fråga, de med traktor i grannskapet har nästan inte gjort annat än skottat snö under januari.

Vi har försökt använda snön på bästa sätt! Det är många år sedan jag åkt så mycket längskidor och vi har så mycket fina spår runt hela Östersund. Jag börjar bli ganska snabb, för att vara mig. Annars är inte det min bästa gren direkt, axlarna är lite för svaga.

Så här såg vår andra väg ut när vi skulle upp en helg. Med skidorna och en pulka för 49kr tog vi oss så sakteliga fram i snön. Tyngst blev det för Matz som drog upp reglar till dörrposterna.

Vi skippade snöskottningen fram till vebon till slut, det gick inte. Det drev för mycket så nu blir det skidorna både till dasset och för att hämta ved.

Den finaste tiden börjar nu. När vårsolen börjar värma lite och snön gnistrar som diamanter. Kaffe, apelsin och gärna en semla, sen är precis allt perfekt!

Varför blir det alltid stökigt när jag håller på?

Äntligen kunde jag ta en heldag i stugan för att sitta och fundera och filosofera lite fast det blev ju en hel del annat gjort också. Det känns så skönt att komma igång igen efter alla helger som varit, nu är det dags för nästa stora projekt. Men jag kan inte riktigt förstå varför det alltid blir så mycket runtomkring mig när jag håller på. Tur att sambon är förstående.
Här kommer en liten titt i hur vi har det just nu.

20150417_010813 — Kliar i fingrarna när det är rivningsdags

20150417_010215 — Sågspån, sågspån, sågspån. Vart jag än mig vänder blir det fullt på golvet

20150417_010209 — Så var den väggen borta. Undrar vilken vägg jag ska riva härnäst

Lev väl
/Matz

Skafferiet… återigen

Efter denna magiska dag som har varit, är det dags att komma tillbaka med ännu ett litet inslag med skafferiet i fokus. Sedan kommer det att vara lugnt på denna front fram till dess att vi börjar med ytfinishen i köket. Många planer finns och många beslut kommer att fattas under dagar som kommer, men vi ser fram emot detta med spänning.

Trots detta vill jag börja med att berätta om denna fantastiska natt och dag som har varit. I natt så blev som det brukar bli i min ålder, ett trängande behov av att gå ut. Väl på bron stod jag bara och djupandades in friden och den fantastiska stjärnhimmeln som bredde ut sig framför mina ögon. Är så tacksam och glad att vi funnit denna plats på jorden.
Det finns en ton av frihet och mening i varje stjärnas ljus som glittrar i snön framför mig. Tystnaden är så kompakt att sträcker jag ut handen så skulle mina fingrar nudda vid det oändliga. Jag ser mig omkring över lägdan som breder ut sig och funderar över detta liv kontra vardagens hårda villkor. Simone de Beauvoir klär mina tankar i ord:
”Om jag envisas med att slå näven mot en orubblig vägg, förbrukas min frihet av denna fruktlösa gest utan att lyckas ge sig ett innehåll; den förfaller till tom möjlighet”

Men nu var det dags att slutföra det som var påbörjat.
Kallskafferiet.
För att kunna ha den temperaturen i skafferiet som vi vill ha behöver dörren vara så pass isolerad så att ingen temperaturväxling sker mellan köket och skafferiet.
Så det var dags att skruva och limma lister på 100 åringen och lägga in cellplast som isolering.

För att kunna garantera att dörren går att öppna måste vi testa den mot dörrfodret hela tiden.

Det som har varit vårt syfte under hela vår resa är att kunna använda så mycket som möjligt av material som vi redan har. Att använda och nyttja varje bit så långt som möjligt. En restbit av OSB-skivan fungerade som inneslutning av isoleringen

Skruvarna som i ett tidigare inlägg fick gå igenom en rostningsprocedur skulle nu användas. Återigen slås jag av det fantastiska att vara två som hela tiden funderar och fungerar tillsammans. Idén att rosta kom från min kära sambo och från samma hjärna kom den intelligenta tanken att lägga en distans bakom gångjärnet eftersom dörren sviktade lite efter den första skruvningen.

Äntligen är dörren på plats, hyllorna finns där och vi har börjat ställa in maten som är bäst att ha. I alla fall om Sveriges Riksdag får bestämma 🙂

Kvar är som sagt, utanpåverket. Det skall spacklas lite, målas och ett dörrfoder skall till. Men det blir en helt annan berättelse som jag ser så mycket fram emot.

Lev Gott /Matz

En rostig relation som börjar med kirskål.

Under sommaren gjorde jag en upptäckt som fick mig att fundera en hel del om vårt samhälle och vårt sätt att konsumera. Hos bästa svågern och svägerskan finns en liten sträng utmed häcken där en fantastisk liten ört växer. Kirskål så förbannad och avskydd av många trädgårdsälskande

Glömmer aldrig en episod då jag bodde i Strömsnäsbruk i Kronoberg då den dåvarande grannen försynt påpekade att det var dags för mig att ta itu med Kirskålen som växte på tomten. Han ville inte att den skulle spridas för vinden.

Visserligen hade jag hört talas om att kålen fungerade utmärkt att äta men var lite skeptisk tills vi kokade en soppa på den och njöt i fulla drag. Men att gå så långt att jag skulle vara beredd att betala 600 kronor kilot för en växt som betraktas som ogräs, det går över mitt förstånd.
Det som en del betraktar som avskräde kan vara guld i någon annans händer. Detta är på pricken en beskrivning av min relation till rost.

Älskar rost.
På sina rätta ställen är det få saker som kan få igång mig på samma sätt som rost.

Tänk att den alltid dyker upp när man minst anar det eller när en blir superarg på sig själv för att man glömt sågen ute. Men hur går det till när man verkligen vill att det ska bli rost på ett ställe?

Vi håller på att bygga vårt kallskafferi. Till dörr kommer vi att använde en 100 åring som verkligen bär sin ålder med vördnad. Det syns i varje detalj på dörren hur den mottagit åldern så även på gångjärnen. Vi har en ide eller rättare sagt en tanke om att ha dem synliga eftersom de är så vackra då kommer problemet upp… Hur ska vi ha det med skruvarna?

Naturligtvis behöver de vara rostiga. Det finns ingen möjlighet att använda blanka skinande skruvar till detta projekt.

Vi har i Östersund en fantastisk butik, Kulturarvet, där personalen aldrig är rådlösa utan möter varje fundering och tanke med samma energi och entusiasm. Därifrån fick vi lösningen till vårt problem.
Först skall de doppas i ammoniak sedan ska man gnida dem i händerna. Därefter sker magin.
Nåväl ammoniak är ju inga svårigheter att skaffa så vi började leta. Kan inte säga att det var så energiskt men så fort vi var på en butik sökte vi i hyllorna men fann ingenting. Tills världens bästa frisör kom på en lösning.
Det är inte helt dumt att dela bostad med en superfrisör här finns det möjligheter och oortodoxa lösningar. Naturligtvis använde vi helt enkelt hårfärg som innehöll en del ammoniak.

Sedan fick det ligga ett tag för att riktigt gotta in sig. När det var dags att skölja av dem använde jag lite salt i vattnet.

Resultatet börjar visa sig efter bara några timmar. Nu ska det bli spännande att se hur den färdiga dörren blir.

Vi ses snart igen /matz

Älskade snö

Det har funnits snörika vintrar i Stockholm också. Jag minns särskilt två, en vinter när det var smala gångar på trottoarerna för ingen snöröjare i världen hann med all snö i storstan. De stackare som försökte ta sig fram till dagis med barnvagn hade ett tufft jobb. Något jag inser sedan jag flyttade upp är att man går så mycket mer i en stad. Här finns det parkeringar så nära att de flesta bara har från några meter till kanske 100m i värsta fall. En annan gång gick inga bussar alls och knappt några bilar in från jobbet i Gustavsberg, men en tuff kollega körde in mig i sin lilla lilla bil i snömodden som gick upp på halva däcken. En sån dag man önskar att man hade haft skidorna med sig på jobbet. Ofta skrattar man/vi/de i Norrland när det blir snökaos i storstan. Jag gissar att få av de som skrattar har upplevt snön där när det är som värst. Den är som en halvfärdigt rörd smörkräm, tar man två steg framåt så åker man minst ett bakåt. Att snöröjarna inte hinner med är heller inte konstigt. Vi pratar miljonstad, med hur många bussar, bilar och andra fordon som helst som står parkerade eller som kört fast. Runt det ska de försöka röja, och röjarna är ju inte hur många som helst. Det sitter liksom inte 500 tomtar och väntar på nåt mysigt fik nånstans, redo att hoppa i jättetraktorer för att skotta snö. Det finns inte pengar till det.

Det gör det inte häruppe heller, fler och fler företag skippar snöskottningen. Det har naturligtvis på senaste åren blivit en ganska osäker bransch på grund av snöfattiga vintrar. Men kraven från oss andra är kvar, att alla vägar ska vara farbara. Vi kanske ska fråga oss om det är rimligt?

Det kravet ställer vi inte när det gäller Rävbacken, men på landet hjälps man åt och vi har ju Jörgen. Ni vet, världens snällaste. Han skottar åt oss när vi behöver och när han har möjlighet, men visst fattar vi att behöver en traktor om vi ska bo där på heltid. Alla har traktor som bor så.

Men snön som kom under julhelgen och som fortsatt komma under årets första vecka har varit så vacker, så mjuk och så lätt. Vi har om och om igen sagt: men titta vad fint! Vi har inte kunnat se oss mätta på allt det vita och alla träd har sett ut som på Jenny Nyströms julkort.

Så vi har försökt vara ute så mycket som möjligt och jag har åkt mer längdåkning på en vecka än på många många många år. Och som vi har njutit, både i preparerade spår (som det finns massor av runt hela Östersund) men också i skogen på översnöade skoterspår.

I stugan har vi inte gjort så mycket med nåt byggprojekt, mest myst och premiärstekt våfflor på vår underbara vedspis. Ett perfekt tillfälle att bjuda hem grannarna!

2017 års krönika över våra första fyra månader på Rävbacken.

I morse vaknade jag i stugan efter en natt jag sovit mig igenom helt utan att vakna, vilket har varit ovanligt på sistone. Ni vet, livet med allt vad det innebär påverkar oss ibland så att huvudet inte kan vila under nätterna och man vaknar och tankarna bara snurrar. Stugan med dess tysta lugn, med dess få måsten gör att jag vilar bättre än någon annanstans. När vi ligger där i vår bäddsoffa, en 50tals-soffa vi fått på Blocket, säger min sambo: Visst har vi det ganska bra va? Jag bara håller med, och tänker också där jag ligger och tittar i vårt spruckna papptak på hur lite vi behöver för att ha det så bra. Jag tänker på skillnaden på slott och koja, säkert tycker kronprinsessparet att de har det ganska bra när de ligger och tittar i taket på Haga också. Men lyckan kan vara precis lika stark.

För lycka är vad det handlar om, förutom planen att en gång kunna flytta till Rävbacken på heltid. Inget är för besvärligt, trots att vara utan rinnande vatten är något som gör alla bestyr både tidsödande och tunga. Men vi tar det från början:

14 september blev stugan vår och vi åkte direkt upp till den för att känna in det sköna i att ha ett eget ställe. Då anade vi inte hur mycket vi skulle hinna förändra den på ganska kort tid. Vi visste att vi ville göra mycket och att det skulle ta tid men vi var också beredda på hårt arbete.

Första månaden gick till att känna in, sova över några gånger, planera, göra små inköp på loppisar och Jula och jag fick ett nytt intresse i Traderas auktioner. Sen satte vi gång med att göra lite provisoriska uppfräschningar för att vi skulle ha det någorlunda rent och trevligt när vi sov över. Så det första vi tog tag i var utedasset. På med nytt papptak, ny sits och framförallt bild på kungahuset på väggen.

I samma veva fick Matz åka in på operationsbordet för en ballongsprängning i ett kärl, något som han känt av ganska länge och inte minst under cyklingen vi gjorde i juni runt Mont Blanc. Tur i oturen att det gick så bra som det gjorde men under vår första vecka med Rävbacken kliade det ordentligt i fingrarna på honom. Han fick ju inte göra nåt. Jag gjorde desto mer och med systersonens hjälp så baxades det bort vindfällor som låg huller om buller runt tomten och med Matz idé som gjorde vi en grill av ett gammalt betongrör.

Nästa projekt var alltså uppfräschning av vardagsrummet, så vi köpte billiga tapeter på Rusta och efter att snabbt ha rivit ner de gamla vävtapeterna så slängde vi upp de nya, utan nämnvärt underarbete. Det sägs att det är det ultimata provet för att se om ett förhållande ska hålla, men efter att ha kämpat med ett innerör till kaminen i ex antal dagar och med tänder som osande av svordomar så kan vi nu berätta att tapetsering är för mesar och att vårt förhållande kommer hålla stenhårt!

När Matz äntligen kunde börja använda sina armar så följde rivning av väggar och en stege till sotaren. Vissa saker kommer man inte undan och en sotare utan säkerhet är en ledsen sotare. På det följde beslutet att inte köpa nytt innertak till köket utan använda det som fanns, så snart hade vi målat första varvet med linoljefärg. Vi har hela tiden arbetat för att göra det så billigt som möjligt, utan att det ska tummas för mycket på kvalité. Så letande på andrahandsmarknaden har också tagit sin tid. Matz besök på biblioteket har också varit många, han har läst om både talk, golv, murande och mycket annat. Inte minst har han kommit med idéerna om vårt kylskåp utan el och det avloppssystem vi kommer använda. Och som vi fått godkänt av kommunen!

Det bästa som kommit in i stugan och som Matz gjort helt själv, är att få vedspisen på plats i vårt kommande kök! På nyårsafton kunde vi elda i den för första gången och den värme den sprider är så obeskrivligt skön! Den värmer så bra att det inte behövs eldas i kaminen i vardagsrummet när stugan väl är uppvärmd.

Men allt det här kan ni läsa mer om i tidigare inlägg, klart är att det krävs en hel del arbete för att få det som man vill ha det, i synnerhet när man inte har alla kunskaper och heller inte alla verktyg och definitivt för lite pengar. Men det räckte till elen i år! Framåt satsar vi på köket och framförallt att kunna gräva för vatten. Men som alltid så ser man ju både på bilderna och i texten – det viktigaste är ändå alltid att kunna äta och skita!

Men det absolut viktigaste är ändå familj och vänner, så här kommer en kavalkad på nästan alla besök!

Ps. Stövlarna hör till Tommy, min svåger, och ett mycket viktigt ”besök” när han hjälpte oss rikta golvet i stugan.

God fortsättning på er alla! Vi fortsätter snickra, mura, måla och skriva så vi ses här igen!

Vid pennan/Bitte

God Jul från Rävbacken

Från oss alla till er alla en fantastisk God Jul

Skaffa skafferi skaffera skafferalla

I nådens år 2017 bestämdes att alla i hela världen skall betala skatt. Detta gällde även Matz som var i Rävbacken, tillika hans trolovade, Bitte som ej var havande. (Tackolov, Bittes anm.) De färdades från Östersund med hjälp av en pålitlig rumänsk bil hela vägen upp mot rävbackarna. Nu var tiden mogen att påbörja julkalaset, som i morgon tar sitt avstamp i ett halvfärdigt kök där vise folk från fjärran landskap kommer att medverka. Stjärnan strålar klart, så även Bitte och hennes trolovade, Matz

Glädjen står högt i tak, eftersom ett kallskafferi snart står färdigt i hörnet.

Suck, kommer det att bli någonting av allt detta?

Vår dröm om att kunna leva så billigt och klimatsmart som möjligt innebär också att hitta fiffiga lösningar på vardagliga problem. Som kylskåp till exempel, en onödig produkt som slukar en massa ström. Onödig, säger jag då möjligheten finns att kunna skapa något liknande utan kontakt med strömmen.

Första gången jag läste om kallskafferi var på den fantastiska sajten Alternativ.nu. Tänk att kunna ha ett skafferi i stugan som konstant håller ca 4 grader oavsett väder och årstid ute.

För att kunna ordna detta var vi tvungna att sätta in ett jordrör som leder den nedkylda luften in i skafferiet.

Efter lite letande hittade jag en bloggare som heter Sara May som berättar om sitt projekt med jordrör. Hon hade även en superbild som jag lånade

Jordröret bör ligga på två meters djup och vara runt 20 meter. Sen ska det sluta i en stenkista i lägsta nivå så att kondensen rinner ner i marken. Som ni ser på våra bilder så ser ni röret redan som sticker upp i skafferiet. Jag har förstått att det bör vara 110 mm avloppsrör.

En kollega sa till mig häromdagen att en alltid bör ”tillsätta långsamhet”

Det försöker vi lära oss. Ett litet steg varje dag. Även om det är just nu i gnistrande jultider som skafferiet så sakteliga får sin form, så kommer det att dröja till sommaren innan spaden sätts i marken och röret kan läggas ned.

Nu ser vi hur det verkligen kommer att se ut!

Önskar er alla en fantastisk jul

/matz

…och så är det jul också snart.

Det är tur att jag har en sambo (Matz) som håller ångan uppe när min egen har pyst ut. Men jag lovade att jag skulle försöka få till ett blogginlägg jag med, så att ingen tror att han plötsligt är helt ensam om projektet ”stugan ska bli beboelig igen”.

Helgen som var började Matz med att mura i köket, det som vedspisen ska stå på. En första gång för honom men något som jag tycker att han fick till väldigt bra ändå. Själv limmade jag fast några laminatskivor på golvet i det blivande kylskåpet. Skivorna som också ingick i fyndpaketet från Tradera blir toppen som golv, lätta att torka av och hållbara. Sen satte jag reglar för hyllorna, där gällde det att räkna ut hur vi vill ha det och hur stort mellanrum det behöver vara. Själva hyllorna gör vi av några skivor mdf som vi hade kvar efter en bokhylla vi byggde till lägenheten. De är kanske inte det optimala eftersom det är lite svikt på dem, men de får duga så länge. Det vi också hann med var att limma ihop det som ska bli kylskåpsdörr.

Något som jag lite undviker att beskriva är det vi egentligen först skulle få till under helgen, att äntligen sätta fast en liten bit plåtrör inne i insatsröret i skorstenen, och sen lätt som en plätt sätta fast alla delar till kaminen för att sen: Tada! Elda!

Det som värmde mest under lördagen var världens bästa grannar, igen. Bonden Jörgen kom på fika och tog sen med mig till Ove, han med bilarna som vi säger, för att svetsa ihop plåtröret till en lite mindre omkrets så att det skulle gå trycka in i insatsröret. Ove är också världens snällaste, trots att han har väldigt ont i ryggen så klev han ut i kylan och fixade vårt rör. Det blir finmiddag sen, jag lovar!

Sen slet vi, svor, svettades och nästan grät (jag alltså) men inte fick vi dit de andra delarna. Men nu är det nästan på gång, återkommer om det när det är färdigt. När det gäller det här har Matz mycket större tålamod medan jag, efter att ha svurit klart, genast börjar fundera över en bättre lösning som alla kamininstallatörer i världen kommer ha nytta av. Jag kom inte på någon, om någon undrar.

En annan sak som världens bästa grannar, dvs Jörgen har gjort är att ploga en väg över ko-åkern så vi kan köra en närmare väg nu över vintern. Den är smal och så mysig och vi har verkligen kunnat njuta av färden i det vintervykort vi har haft den senaste tiden.

Andra världens bästa grannar, och coolaste och starkaste också, är Sara och Lo som kom förbi och kollade läget. Jag längtar tills vi bor där och lilla Lo kan hoja över på fika!

Jul ja. Vi ska bjuda familjen på julfrukost på julafton. Just nu känns det nästan som ett övermäktigt projekt, mest på grund av rådande kaos. Men det mesta finns ju att köpa på affären och städningen får gå fort. Min ”Smyg-Ernst” (Matz alltså) gör allt han kan medan jag själv går på sparlåga. Hallå energi, kom snart tillbaka! Inte en kaka i sikte men en risgrynsgröt ska jag väl få till. Jag ska leta fram någon röd duk också, sen tänder vi ljus och marschaller och sen ska det väl bli en God Jul ändå.