Köket – Rävbacken

Julkalender 2020 Lucka nr 5

Om att hedra och att minnas

De flesta har nog saker, möbler och annat i sitt hem som är ärvda. Det har vi också. Jag är så glad över varje sak, varje gammalt verktyg eller annan funktionell pryl som fortfarande fungerar och som gör min vardag lite bättre. För jag minns varje gång jag använder de olika sakerna. Jag känner mig hedrad över att kunna använda saker som har varit så värdefulla för mina förfäder så att de kärleksfullt har lagats eller rengjorts för att kunna fungera än idag. 100 år senare.

Jag minns farfars och senare pappas lanthandel i Högland när jag använder torra pigment ur Fresks gamla plåtburkar. Jag tycker att salladen aldrig sett så god ut än nu när jag serverar den i de gamla träskålarna från släkten i Hallviken. Jag minns alla middagar hemma när mamma återigen lagat den godaste grytan som fortsätter sätta smak på det vi lagar till. Matz favoritverktyg i köket används nästan varje dag, hans mammas tång från gatuköket i Arboga där han växte upp.

Att hela tiden köpa nytt för att det gamla blivit slitet är inte vår melodi. Det skulle kännas så platt och så tomt, det nya har ju inte samma själ. Det nya är aldrig tummat av en älskad morfar eller lagat av en älskad farmor.

Som jag ser det så har alla tidigare liv gett oss ett arv som är vårt ansvar att förvalta. Om det så bara är en sliten träslev.

Rävbackens Julkalender 6 december. Dagen då Matz tittar tillbaka till sommarens händelser

Jag skulle gärna vilja dela en händelse som vi gjorde mitt under den varmaste sommaren i mannaminne. Vårt kök var delvis i fokus under en stor del av sommaren. Här vill jag visa på ett tips till köksluckor.
Det är inte lätt att hitta några som verkligen talade till en. Detta var och är ett hjärteprojekt så det var viktigt att allt skulle stämma överens med den målbild som målats upp inombords. Efter en del diskussioner och letande kom vi överens.

Vi gör dem själva!
Vi har fått kontakt med en fantastisk såg och hyvelspecialist, Åsarna såg, så att få tag på de rätta pärlspontade panelen var ganska lätt.

Det hela började med att jag limmade varje bräda i sponten innan jag slog ihop dem. Sedan fick de ligga i press med hjälp av några limknektar.
Vi visste att det fanns en viss risk att luckorna skulle kunna bli skeva. För att minska den risken limmade jag på en tunn plywoodskiva på baksidan

Efter att ha tagit måtten för varje lucka och låda, sågades var del ut från skivan. Detta för att mönstret skulle stämmas överens med varandra

Nu blev det bara roligare och roligare. Nu snackar vi millimeter känsla. Varje gångjärn varje anslutning till lådorna fick mätas in och fästas. Inte läge att nysa just då, kan jag intyga

Till vår glädje hade Bitte hittat i en gammal gömma lådhandtag som funnits i hennes farfars och pappas affär. Vi blev superglada över fyndet och tyckte att de passade perfekt till vårt kök.

Så här glad blir man när lådan åker in som en smäck, med ett sugande ljud.

Så härligt när vinden viner utanför knuten och halkan lever sitt eget liv under skosulorna att hitta dessa bilder och tänka sig tillbaka till varmare tider 🙂

Mörker och vatten, elände

Tja, nu blev det så.

O morgon, jag ropar mot solen,
hav tack för det hopp som du gett
om en högre och fullare dagning
än den mina ögon har sett!
Vem kan älska den stinkande jorden
när rymden av stjärnor är full,
eller fröjdas åt träsklandens vägar
när himlen har gator av gull!

Dan Andersson satte verkligen fingret på den ömma punkten som uppstod i mitt inre då jag stod och glodde genom fönstret ned mot det lutande tornet i Rävbacken.
Ibland går det fort och oftast när det gäller i dessa sammanhang så blir det lite fel.

Vinden ven så bra och mysigt i början när vi fått ned vårt jordrör i den mörka mullen. Kylan kändes fysiskt när jag satte handen framför röret i skafferiet. Men redan från början smög en liten gnagande oro fram i de inre regionerna. Som en liten mus satt den kvar och gjorde sig påmind varje gång jag betraktade rörets uppstigande från jorden.
”Visst lutar det lite oroväckande??”

Varje dag gick jag och tittade på termometern. När skall det magiska ske? När får jag se hur temperaturen sakta vandrar nedåt mot härligare kyla.
Till slut yppade hon orden, hon som vanligtvis oftast har rätt, och som jag borde lyssna på varje stund.
”Tror du att det har kommit vatten in i röret”
Vi tänkte naturligtvis på hur mycket grundvatten som flödade fram när vi grävde. Kan det vara så…

Så jag tog en tygtrasa och band fast den i ett snöre och sänkte ned den i röret. Inte kan det väl tänka sig att det kunde vara så…
Upp kom den blöt som om jag hade satt den under en kran.
Ergo. Röret var fyllt med vatten så att ingen luft kunde komma fram och göra nytta.

Ett troligt scenario är att när vi fyllde igen hållet för röret gled ändan ut lite. Därav att röret lutade så mycket och gav möjlighet för allt vatten som kom fram att sakta sippra in och till slut stoppa till allting.

Nåja, spaden åkte fram och jag började att för hand gräva så djupt jag kunde. Cirka 80 centimeter senare fick jag lägga av eftersom gropen sakta fylldes upp av vatten.

Vilken tur att vi har planerat för ytterligare en helg med grävare. Det får bli en repris på Rävbacken.
Stay tuned.

Jordrörets tillblivande

Så kom då dagen när vårt efterlängtade jordrör skulle ned i jorden. För den uppmärksamme läsaren och följare av denna blogg, kanske drar sig till minnes att vi har byggt ett skafferi utifrån tanken att få ett kylskåpsklimat inuti. Detta äventyr kan man läsa om här.

Vi har tidigare nämnt hur vi med glädje fått hjälp av bäste sambons bror som hanterade grävskopa med en precision och finess som jag stod helt förstummad inför.

Undertecknad fick själv möjligheten att prova på och gräva lite. Med en femåringsbultande hjärta uppfylldes en barndoms dröm. Att få köra grävskopa.

Men åter till ämnet för denna berättelse.

För att kunna utnyttja markvärmen så effektivt som möjligt behövde vi komma ned en bit i marken. Helst två meter men i vårt fall begränsade berget som vi stötte på djupet så vi kunde bara lägga ned röret ca 1,5 meters djup.

Längden blev i allafall 20 meter till slut. Sedan fyllde vi i lite makadam så att röret låg fint.

En av de roligaste sakerna när man bygger och renoverar som vi gör är att man aldrig vet vad man skall stöta på.

Ett jordrör skall ha en lutning upp emot platsen där de går in i fastigheten. I början på denna lutning behövs en stenkista och en dräneringsöppning för den kondens som kan bildas. Till vårt huvudbry så flödade vatten fram när vi nådde vägs ände.

Hur löser vi detta?

Skulle vi lägga ned en stenkista och en öppning så kommer det inte att dröja länge innan röret är fylls med vatten. Lösningen får bli ett slutet system där man regelbundet kollar och suger upp eventuell kondens.

Sambons bror förde fram en tanke att man kanske behövde förankra grenröret eftersom tjälen förmodligen skulle vilja bråka med det uppåtgående röret. Efter lite tankemöda kom jag fram till en lösning där allt binds samman med hjälp av buntband.

Hålen jag fick göra tätades med våtrumssilikon så att inget vatten kan tränga in den vägen.

Här kan man se hur grundvattnet har trängt fram.

För att undvika oinbjudna gäster, helst dem med fyra ben, satte jag dit ett metallnät i början på röret.

Så längst där nere i skogens kant kan man ana röret som sticker upp ur marken.

Så nu är den besvärligare delen gjord. Nu behöver vi bara få allt att fungera, men det är en helt annan historia. Vi återkommer vidare i ämnet.

Lev väl

Get gas

Nu handlar inte detta inlägg om några smärre problem i de nedre regionerna. Eller svårigheter att få tag på bensin (översättaren kommentar: Gas) till vår fantastiska bil, utan snarare något så fundamentalt att tillreda vårt dagliga bröd.

Ganska snart i vår planering bestämde vi att installera en gasspis. Bakom detta beslut ligger tankarna att vara så eloberoende vi kan. Att inte vara beroende av att elen funkar eller inte, slippa krångla med trangiakök eller liknande så fort elen bryts. Alla som någon gång bott i Norrlands inland vet mycket väl vad jag pratar om.

Vi valde en spis från Ikea, kanske inte den bästa enligt alla tester däremot verkligen prisvärd utifrån våra förutsättningar. Eftersom rekommendationerna är att sätta Gas behållarna utanför huset tog hjärtat ett rejält skutt när jag insåg att vi kunde använda den inköpta husvagnen, som dessutom stoltserar med en P11 som bonus.

Jag kunde plocka bort gasolflasklådan och började förbereda väggen.

Här ser man hålet som som kopparröret ska gå in. Eftersom det är genom en bärande vägg måste röret ligga i ett eget rör. Jag använde mig av ett vanligt elrör som jag kunde trä mitt 8 mm kopparrör genom.

Att anlägga en gasolanläggning kräver en hel del. Vilken tur att vissa bolag är väldigt hjälpsamma till vad som behövs och hur det skall utföras. Installationen får man göra själv, bara man är noga när allt ska sättas ihop.

Här ser man en huvudströmbrytare samt en läckindikator. Det behöver man ha för att kontrollera tätheten i anläggningen någon gång per år

Här ser man hur den är installerad

Efter genomgången i väggen anslöt jag en huvudförsäkring innan det fick bli en 8 mm slang.

Nu var det spännande att ansluta spisen. Allt hade gått som på räls, steg för steg kunde jag lägga centimeter för centimeter tills jag kom fram till spisen. Där saknades en del som tur var kunde beställas ganska omgående på nätet. Anslutningen mellan spis och slang.

Här ser man P11 ansluten till anläggningen

Efter lite snickerijobb blev det klart att testköra allting. Skåpet var på plats så det fattades bara att skrapa och måla hela härligheten

Till vår glädje satt spisen igång på en gång. Alla fyra brännarna satte igång som stegen i en månraket

Slutresultatet. Återigen spred sig en känsla av belåtenhet inombords.

Gjuta haver vi

Det är vanvett att jaga det omöjliga. Som Marcus Aurelius Antonius en gång sa.

Visserligen är det en sanning med modifikationer.

Javisst är det svårt i början med någonting som aldrig förut blivit gjort, i alla fall av mig. Men den automatiska spärren som borde slå till inom mig tycks jag sakna. Att stanna upp och tänka att detta kanske är för svårt eller rättare sagt omöjligt, den spärren har jag fortfarande inte riktigt kommit till.

Så när vi började prata om bänkskivor till köket och att gjuta dem själva i betong så dröjde det inte länge innan jag gav mig in på projektet med själ och hjärta. Det finns en hel del ute på nätet med information om hur man gör och vad man bör tänka på. Efter att ha gjort tre stycken skivor har jag själv en hel del tips att tänka på .
Ju finare form du gör desto finare kommer ditt slutresultat att bli. Jag använde mig av en formskiva, men hade önskat att hela botten hade varit av plast. Just för den glatta och släta botten. Det är en av svårigheterna, att hela tiden tänka tvärs om. Botten i formen är skivans ovansida. Så när man skall planera för diskho och spishäll är det viktigt att placera den rätt.

Här nedan har jag börjat med den första skivan.

Återigen kan vi tacka vår fantastiska granne för hjälp och utrymme. Foderladan bredvid vårt hus blev en perfekt plats för att gjuta på, eftersom det är av största vikt att hela formen ligger plant.

Eftersom skivorna måste armeras så valde jag att göra det med hjälp av Macrofibrer. Oftast används tunga järnnät som ger en extra tyngd till betongen (som i sig själv är supertungt) så för att underlätta hanterandet av skivorna valde jag dessa fibrer. Det som är viktigt är att lägga ett lager först utan fibrer. Eftersom de har en förmåga att sjunka så vill vi inte att de ska synas på det färdiga resultatet.

Ett litet tips, håll koll på grejorna. Tror jag letade en kvart efter var bitsen hade försvunnit

Vi fick en ide att lägga in sten i skivorna för att skapa någonting som ingen annan har gjort eller har. Här ovan ser ni hur jag har lagt en tyngd ovanpå stenen så att de inte ruckas av betongen. Framför allt när jag vibrerade formen. För att göra detta satte jag i en vagnsbult i slagborren och drog den utmed formen ett par gånger

Resultatet blev över vår förväntan.
Men jag insåg ganska snart hur viktigt det var att vibrera mycket och länge.
på nästa bild ser man hur resultatet blev på den första skivan jag gjorde. Många småhål tack vare luftbubblorna som jag inte hade fått bort.

Nästa bild visar då jag hade lärt mig den hårda vägen hur viktigt det var med vibrationerna. Bra vibrationer

Efter att ha gjort alla tre var det dags för slipning. Ett riktigt yrande jobb.

Vi delade upp hela diskbänken i tre olika delar. Dels för tyngden men även svårigheten att få in hela skivan.

Nöjd fick en vara.

När vi skulle flytta den tredje skivan fick vi lite bråttom. Det är bra att tänka på att ju längre den får ligga och brinna ihop desto hållbarare blir den.

Naturligtvis sprack den. Men jag fick ett tips eller rättare sagt, B fick tipset att slå bort det lösa och gjuta in mer.

Det blev väldigt bra tycker jag. I småsprickorna blandade jag epoxy lim med det som slipades bort från skivan. Det fina dammet skapade nästan en osynlig fog. På bilden syns den tydligt tack vare blixten.

Så jobbar vi på här i Rävbacken.

Äntligen!

Så var det läge att ge taket sin slutgiltiga färg. Visserligen är det inga radikala förändringar som sker, men när jag tittar på det så känns det som en himmelsk skillnad mellan grunfärgen och snickarfärgen som är halvblank

Nu är det linoljefärg som gäller för oss och Inga plastfärger får komma över tröskeln.

För att inte det hela ska få ett spökvitt utseende så har vi valt att måla med bruten vit, det vill säga vit färg med ett inslag av 2 % grön umbra. Det ger en mild, varm vit kulör.

Först blandas färgpulver med lite linolja och det är viktigt att se till att varje litet färgkorn blöts upp och det bildas en jämn smet. Sedan blandade jag i lite färg innan allt åkte ner i färgburken

Jag är en lycklig ägare till en färgspruta så glad i hågen ville jag pröva att få ut linoljefärgen på detta sätt. Allt gick bra. Färgens viskositet är visserligen ganska tjock eftersom det är en oljefärg. Men till min överraskning blev strålen tät och fin.

Kanske alltför tät.

När allt var gjort såg jag att färgen lagt sigt väldigt tjockt. Poängen med linoljefärgen är att få träets struktur synligt. Blänket saknade jag också.

Se på bilden och jämför vänster sida där jag efterstrukit med pensel mot brädan i mitten. Stor skillnad tycker jag.

Så nöjd efter dagens slit lutar jag mig tillbaka i den varma sköna kvällssolen och njuter.

Att uppgradera windows

Detta är ingen användarmanual utan helt enkelt en berättelse om någonting som får oss att se bättre ut.

Insikten om behovet av uppgraderingen fanns redan från början. I vissa partier av de gamla uttjänta fönstren var träet mer omvandlat till någonting smulaktigt, brunt med inslag av vita stråk, än den friska kärnveden jag så gärna hade sett. Så när Facebook avslöjade namnet och platsen på personen som ägde lösningen på problemet, ett berg av fönster, tvekade vi aldrig utan slog till som en kobra i maj. Om nu kobror slår till och framförallt i maj. Det vet jag nu inte så mycket om.

Hursomhelst så kunde vi även fylla på i vårt windowsförråd med ett litet enkelt fönster som passade utmärkt till det blivande köket. Återigen klev bästa svågern in och räddade dagen. Är så glad och tacksam för att ha honom på en armlängds avstånd.

Det känns bra att ha pratat igenom och ha en ordentlig plan för vad vi vill göra. Detta innebar att det första som gjordes var att sätta in en altadörr som ska leda ut till den vackra vinterträdgården som lever i våra huvuden

Helt fantastiskt hur dessa mång- hundraåriga stockar ser så friska ut. Kolla in ådringarna.

Nu kunde vi äntligen ge oss i kast med kökets fönster. Eftersom vi vill ha en köksbänk där det nuvarande fönstret sitter så byter vi ut det mot ett mindre .

Fantastiskt vad som döljs i gömmorna. Karmskruvar som jag glömt bort att jag hade.

Och allt gick så bra. Nöjda och glada som dagen då vi cyklade runt Mont Blanc, ska jag till och öppna och finner att fönstret sitter felvänt. I vår iver hade jag inte kontrollerat vilken väg det skulle sitta.

Allting skulle gå så mycket smidigare om man (jag) stannar upp en stund och tänker. Så efter en spännande brasa där våren hälsades välkommen åter, rykte hammaren fram igen och fönstret hamnade på rätt väg.

Så vad händer nu?

Följ vår spännande resa för fler uppdateringar.

En berättelse om liv och död

Under påskhelgen har rävbacken fått stå i vårt centrum. Vi har låtit våra sargade själar översköljs av stillhetens och tystnadens språk. Varje ny dag har inneburit nya upptäcker i markena runt vårt älskade rävbacken. Spår som talat om ett fantastiskt liv och rörelse intill stugknuten

Men också hur livet kan både vara njutningsfullt, vackert och grymt.

Häromnatten när jag stod på bron hördes dova vingslag från skogen mot vår stuga. Jag ropade in till Bitte som kom ut och fick se en stor skepnad som satte sig i tallen straxt väster om oss. Tyvärr var det så mörkt att vi inte kunde identifiera vilken sorts varelse det var. Men att det var en stor uggla var vi övertygade om. Efter en stund bredde den ut sina vingar och med djupa vingeslag flög den vidare bort från oss.

På morgon tog vi på oss skidorna för att upptäcka de vackra omgivningarna. Då såg vi helt plötsligt rävspår och hur den hade hoppat på en mus och fått tag på den.

Vi följde musspåren bakåt och fann då till vår överraskning hur musen hade haft sällskap som i sin tur blivit mat förmodligen till ugglan vi hade sett tidigare under kvällen.

Låter tanken vandra vidare på detta när jag fyller på matbordet för våra bevingade vänner. Naturens liv är ett ständigt givande och tagande. Påsken med sitt budskap om död och liv får ge ett konkret uttryck för hur livet är. Någon ger sitt liv för att andra ska leva

Just nu, i den varma solen smörjer de kråset för fullt, flyger bort till oss där vi sitter under björkens grenar. Pratar lite som om de vill tala om hur glada de är över maten och flyger sedan tillbaka för att ta ytterligare frön. Så vi sitter och gör stadsplaneringen för Rävbackens småfågelliv.

Vad har vi då mer hunnit med?

Till vår stora glädje har planerna för vårt kök vuxit fram. Med klippta mallar för skåpen prövade vi olika scenarier tills vi båda var nöjda. Så snart kan det börja hända grejer.

Sportlov på Rävbacken

Har jag nämt snö tidigare? Nu börjar det räcka på riktigt, i princip alla jag pratar med är så trötta på den och det här är fasen inte normalt. Det snöar till och med på pyramiderna (de i Egypten alltså) medan det regnar på Svalbard. Nej, det är inte en normal vinter och forskarna pratar om förändrade polarvindar på grund av uppvärmingen av Arktis. Den stora frågan är om det här kommer fortsätta och kanske till och med bli värre?

All snö gör förstås att vi måste använda ännu mer maskiner som spottar ut föroreningar och som gör nya berg av snö. Skotta, skotta, skotta. Vi väntar med spänning på vårfloden.

Vi tog oss ett litet för-sportlov och åkte upp till Borgafjäll. Jag vann en veckas boende med skidpaket V9, men det är ju V10 jag har sportlov så jag och sambon kunde utnyttja tre av de sju dagarna. Vi hade i alla fall tur med vädret även om det var lite kallt, men så vackert med sol och de fina fjällen ”hemma”.

Lite blåsigt men så härligt!

Men sportlovsveckan 10 har börjar med lite småfix i stugan. Efter snöskottningen alltså. Vår vän Jörgen skottar vägen men sen har vi ju gångar till stugan och till ”piss-stället” som ska skottas.

Jag fortsätter jakten på den perfekta våffelsmeten. I helgen provade jag med lite grövre mjöl, fullkornsvetemjöl. Det blev matigt och gott, men brände fast. Åtminstone för mig, Matz lyckades bättre.

Vi gjorde ett litet test innan grannarna kom, sen provade vi med lunchvåffla med creme fraiche och kaviar och sen förstås sylt och grädde.

Men det ska jobbas lite också så jag tog tag i taket igen och Matz fortsätter med dörren till badrummet. Taket är nu grundmålat två gånger så nu är det en gång kvar med den vita nyans vi ska ha. Vi har fått tips om att blanda i grön umbra i färgen för att undvika en gul ton och som av en händelse så råkar jag ha det på hyllan hemma, sparat efter farfars och pappas lanthandel.

Det går så sakteliga framåt och vi ser fram emot vår nu, allt blir så mycket enklare. Vi måste snart ta beslut om vatten, hur vi ska få fram det. Gräva eller borra, det är frågan. Matz har (mar-) drömmar om att handgräva och jag blir arg och trött av blotta tanken. Så farligt och helt enkelt ogörligt. Det var på 1800-talet man gjorde så och hälften dog. Sen vill vi ju gärna ha vatten innan nästa decennium och jag vill väldigt gärna ha Matz kvar då också.

Jag har också börjat grundmåla skafferiet. Dörrarna till skafferi och badrum ska fixas men vi vill inte ta bort all gammal charm. Vi ska fråga om tips på Kulturarvet Byggnadsvård, ett fantastiskt ställe för att få råd och där det går hitta detaljer som saknas. Eller är det någon som läser som har en idé? Min tanke är att blanda i lite mörkare bruna pigment för att göra skafferidörren mörkare men utan att ta bort skiftningarna. Vi kommer inte ha vitt runtom, utan troligen ljusare petrolfärg/gröngrå/osv. Badrumsdörren känns spontant som att den ska målas, men vilken nyans är inte klart.

Slutligen, jag har upptäckt något som många redan säkert har upptäckt, men snö är suverän att diska i! Den fryser bort alla rester och sen är det bara att borsta bort det. Perfekt när det inte finns så mycket vatten!