maj 2020 – Rävbacken

Under trädkronorna

Djupt inom mig fanns en dröm om ett däck i trädgården. Ett däck där jag kunde sitta under trädkronorna och drömma mig bort. Ett däck där jag kunde rulla ut min yogamatta och finna den djupa ron i mitt inre. Ett däck som var en dröm som vi båda kunde dela, men framför allt, ett däck där en drink kunde avnjutas i solnedgångens sista flämtning. Sedan såg vi på Trädgårdstider på tv och drömmen fick en konkret form. Ett flytande däck i trädgårdens famn.
Nu är det faktisk så, om verkligheten ska komma och knacka oss på axeln, att vår trädgård kanske inte är så prunkande och frodig som på TV utan snarare alltför lerig barmark. Sedan hjälper det visserligen inte till att våren lyser med sin frånvaro och ännu har inga musöron synts till på de hängande grenarna. Men vi kommer att komma dit.
I vårt inre kan vi se hur vår trädgård kommer att se ut om några år. Trots allt så planterar vi träd just nu i ett femtioårs perspektiv. ”Hur kommer kronan att utveckla sig och se ut då?”
Spännande med tanke på att vi troligtvis aldrig kommer att få uppleva det.
Men åter till den där lilla gården utanför Lund. By the way; Varför spelas det aldrig in några trädgårdsprogram för oss som lever i en kallblåst zon 6 där snön fortfarande ligger kvar i skogarna? Jag vill ju veta vad jag kan plantera just här, som förhoppningsvis kommer att överleva.
Men nu vänder vi åter igen.
I programmet gjorde de ett flytande däck med hjälp av lastpallar och altanbrädor. Så här är vår version

Pallar plockades fram och marken förbereddes med grus för att få den avvägd och jämn

Stenar lades i lod så att pallarna kom rätt

I Trädgårdstider användes inte så många längsgående brädor, men jag valde att göra det eftersom jag ville fästa däcket ordentlig i pallarna

Naturligtvis behövde vi diskutera hur utformningen skulle bli. Det är alltid skönt att kunna resonera sig fram till hur saker och ting skall utformas och se ut. Sedan blir det i alla fall som sambon vill.

Tur att man har bästa svågern som man kan låna prylar av när det fattas i verktygslådan

Om jag får säga det själv är jag mycket nöjd med resultatet

Här kommer vi att njuta många kvällar. Nu ska det bara till lite mer som ett vindskydd och lite dekorationer bl.a. till årets surströmmingspremiär.

Vi ses snart igen
Matz

Olga.

Huskatten. Buskatten. Myskatten.

Jag har alltid sett mig själv som hundmänniska. Hundar, de som alltid vill tjäna dig, ge dig all kärlek och gör allt för dig. De är fantastiska och jag längtar verkligen till den dagen vi har en på gården.

Så kom Olga, min brors katt som behövde ett nytt hem. Hon har fullständigt tagit över oss och stugan, allt är hennes nu.

Jag har haft katt förut, eller rättare sagt, familjen hade katt. Jag minns särskilt en som alltid låg på min fars mage när han låg och löste korsord efter att han hade stängt lanthanden för dagen. Men första minnet av en katt var när jag efter idogt tjatande fick tillåtelse att ha en kattunge hemma ”men bara över helgen”. Föräldrars mindre kloka beslut, hamnar den historien under. En sjuåring får låna hem en kattunge och möter för första gången i sitt liv Den stora kärleken. Kattungen fanns en mil från byn, hemma hos en klasskamrat. Dit hade jag cyklat många gånger, den här gången med en skokartong på pakethållaren, med en mjuk gammal handduk för att kattungen skulle ha det skönt. Ni förstår ångesten när känslan av separation från detta underbara lilla knyte låg över mig under hela helgen. Så en plan tog form! Jag skulle bara låtsas skjutsa hem den och sen gömma den! Sagt och gjort, skokartongen packades igen, den här gånge också med en liten flaska grädde. Jag visste ju inte hur länge jag skulle behöva vara borta, jag kanske till skulle bli tvungen att rymma för att få vara med min stora kärlek?

Jag cyklade en bit utanför byn, gömde cykeln och gick sedan genom skog och åkrar för att komma bakvägen hem till vårt hus, lanthandeln. Bredvid huset låg ett stort magasin, lager för allt möjligt som såldes men också förråd för våra privata saker på övervåningen. Där fanns gamla mattor och gardiner och av dem gjorde jag en mysig bostad i en stor vid gammal tvättkorg till de lilla knytet. Sedan la jag ett myggfönster ovanpå så att den inte skulle kunna rymma.

Ingen visste nåt om det här, inte ens min kompis som jag fått låna kattungen av. Men jag kunde inte hålla tyst för min syster, hon som gett mig goda råd genom hela livet och var både äldre och klokare. Hon fick mig förstå att det nog inte skulle fungera, särskilt under vintern och att katten till slut skulle upptäckas och kanske inte heller ha det så bra där i tvättkorgen.

Så jag kröp till korset, berättade för min mamma. Som förstås inte inte hade hjärta att kräva att jag skulle lämna tillbaka den, så till min stora lycka fick min hjärtas kära bo kvar.

Men så inser jag när jag funderar över det här med katt vs. hund, att det för min del egentligen inte handlar om det. Det handlar om djur. Något år tidigare blev jag bästa kompis med Tant Augusta, som kom flyttandes från fjället till vår by. En som man idag kallar 70plussare och som inte orkade det hårda livet på fjället under vintern längre och därför flyttade ner till nära till både affär, post och sjukvård. Hon hade med sig sin son (50plussare) häst, kor, getter, höns och hund. Hunden hette Trulsa och blev mor till min första hund Lady, en annan av mina största kärlekar.

Bland det finaste och roligaste jag visste var killingar, så jag var hos Tant Augusta i lagården ofta. En dag fick jag låna hem en killing! Tant Augusta var underbar, hon var med på alla mina upptåg. En drömkompis för en liten tjej med stora idéer och stark vilja! Den stoppade jag i en potatissäck och bar den ca en kilometer på ryggen nedför skolbacken i byn. Jag band fast den i hallen i vår trerummare ovanpå affären och gav den väl i alla fall vatten, men sen sviker minnet när det gäller mat. Mina föräldrar fick sig en överraskning när de kom upp efter arbetsdagen när det var getspillning mest överallt. Den fick jag inte behålla.

Slutsatsen är att det inte handlar om katt eller hund. Det handlar om djur. Jag älskar djur. Men just nu älskar jag Olga mest.

Teaser 2

Förstår vad du tänker. Vad ska de nu hitta på?

Vi säger inget än, men det kommer att bli episkt.

Mannen på taket. Part 1

När vi började bläddra igenom de gamla uppdateringarna och allt det som vi fått vara med om denna sommar så insåg vi att det var så oerhört mycket som inte var med. Saker och grejer vi gjort som blev till oerhört stora steg för oss även om de var små steg för mänskligheten. Men tänk idag när jag ligger i min säng och tittar upp mot innertaket och får en bultande känsla i min mage av stolthet över vad vi tillsammans kunnat göra, fylls jag av en känsla av lycka. En lycka fullbordad av gemensamma ansträngningar, misslyckanden och lyckande.
Men var börjar man då resan skall beskrivas? Kanske från början eller så får det bli nedslag från en resa som inte handlar om geografiska sjumilasteg utan snarare en inre milslång resa från okunskap till djup förståelse och innerlig kärlek.
Allt började med att inse hur vi behövde göra i ordning vår skorsten som var frostskadad och behov av lite kärlek. Samtidigt lyfte vi vår önskan om att öka ut utrymmet i huset så att vi skulle kunna få ett eget sovrum och en spännande skrivarlya.

Trots att den såg riktigt bra ut var det många av stenarna som satt lösa och behövdes plockas bort

Med hjälp av kameran så fotograferade jag varje varv så att kunde mura tillbaka dem på samma sätt som de låg men även då vi behövde förlänga skorstenen, fortsätta på ett korrekt sätt

Nu började vår jakt efter fler stenar. Men efter lite telefonsamtal, förfrågningar till vänner och bekanta så gick det att få ihop de över tvåhundra som fattades för att kunna komma upp till den nivå som vi hade tänkt. Hos närmaste grannen Linus.

Till ock med det gamla jordgubbslandet fick släppa till sina stenar, ingen förlust för det skulle ändå bort.

Jag önskar att jag hade gått en kurs i ”Tegelstensklyvning” innan denna sommar. Men hur det nu var så fick jag ihop det och efter ett tag så klippte jag bara till på rätt ställe och stenen klöv sig där jag ville

Det var tungt att hålla på men en som imponerade var B som sprang med murbruk och stenar uppför stegarna och bara levererade.

När jag tittar tillbaka på bilderna ser det så grönt och skönt ut. Men ett ska ni veta. Vad det någonting som hände denna sommar så var det ett evigt regnande.

Kul att du ville hänga med på min skorstensåterblick. Mer kommer.

Matz

Nä, nu måste vi skärpa oss!

Tiden är som en strömmande älv. För varje sekund förändras vattnet så att du aldrig kan kliva ner i exakt samma plats som tidigare.
Så är det för oss på Rävbacken också.
Ibland låter man vardagens rutiner definiera allt det som sker runt omkring en, och i sitt innersta tror man att det inte händer någonting. Medan verkligheten är att allt förändras och idag är inte gårdagen.
Det har hänt så mycket i våra liv och i vårt hem sedan vi uppdaterade vår tillvaro på denna blogg, så att till slut så känns det som om vi inte riktigt kan skriva ned allting. Var börjar man? Vad skall tas med?
Men nu har jag bestämt mig att vi ska uppdatera var vi är idag samt ge en liten nyfiken blick in i ett projekt som vi startat.

Ett litet tips. Se på bilderna och fundera.

Vi återkommer.
Vi ses i morgon med mer uppdateringar.

Matz