plantering – Rävbacken

Det bidde bara en tumvante?

Ingen som har tillbringat sommaren i Jämtland kan på allvar tycka att det var en sommar överhuvudtaget. Juli kom knappt över 2-siffriga värmegrader på termometern, från att ha varit tropiska temperaturer runt midsommar.

Så här såg mina tomatplantor ut, i september.
Jag gav upp i början av augusti.

Hos oss växte inget, vilket väl säkert beror en hel del på mina nybörjarskills när det gäller odling, men får man ingen hjälp av värme och sol så får man helt enkelt ge upp här på backen.

Vad göra? Vi har länge tänkt att ett växthus är en nödvändighet här, men vi insåg att vi måste bygga det i sommar. Sagt och gjort, nummer ett var att samla material. Vi tycker båda att växthus som står på tegelstensgrund är så vackert, så jag slängde ut en fråga i Facebookgrupp tidigt i våras om nån hade att sälja. Jag fick napp direkt men stenarna låg infrusna i en hög så vi fick vänta till tjälen hade gått ur innan vi kunde hämta.

När vi väl fått hem dem så satte vi igång med att mäta ut grunden och planera för grävning. Vi behövde få marken mer plan och få bort en del rötter och stenar. Den jordmassa som blev över kunde vi sen använda för att fylla ut på vår så kallade gräsmatta och plana ut den lite. Gårdens självlärde murarmästare Matz satte sen igång att tillverka en ram för gjutning, för att sen så småningom mura upp grunden.

Kommer ni ihåg den gamla förrådsbyggnaden som vi tagit tegelpannor ifrån och som nästan rasat bredvid vårt hus?

Det var förvånande att se hur fin kvalité det fortfarande var på virket i den nästan rasade byggnaden. Gammalt virke är otroligt, men sina årsringar och så kraftigt om man jämför med nytt. Vi har kunnat använda i princip allt från den, det lilla som ligger kvar blir en snabb och enkel vända till återvinningen.

Medan Matz gjöt grunden till växthuset så byggde jag mig en ute-diskbänk mellan svängarna till cementblandaren. Diskbänksplåten är den gamla som satt i stugans så kallade kök när vi köpte den, givetvis sparad för framtida behov. Som blev nu i sommar alltså. Allt material är sånt som vi sparat i braatthahögar och till och med skruv hade jag från min fars gamla gömmor. Det kommer bli ett kanonställe för oss att plantera, blanda färg, tvätta mattor i den gamla tvättmaskinen, mm, utan att bry sig om spill och slask. Det är ganska trångt inne i vår lilla tvättstuga/verkstad/pumphus så det är praktiskt på många sätt.

I skrivande stund är växthuset på plats med både väggar och tak, men det återstår att täta mellan fönster. Sen ska vi sätta i små fönster och bygga igen upptill på den östra sidan. Några rutor spräcktes när vi satte upp fönstren så de behöver bytas nästa år. Då ska jag leka glasmästare och skära själv. Blir väl som med surdegsbaket gissar jag, en hel hop med svordomar…

Sen blir det lite småfix förstås, hyllor invändigt plus att jag har en idé om att gjuta blomsterlådor framtill och en liten vattenho vid östra hörnet som regnvattensamlare som får ha en liten vattenväg fram till vår minidamm mitt på ”gräsmattan”. Den iden är inte förankrad än men just nu är jag ju ensam hemma på gården så då bestämmer väl jag, eller hur?

Men, vi kan inte riktigt bestämma oss för hur vi gör med färgen på växthuset. Vi är bägge väldigt förtjusta i bräderna som de är, med alla vackra nyanser. Tanken från början var väl att måla det helt och hållet, rött eller vitt eller kanske grönt, med vita knutar och vitt runt fönstren. Vad tror du? Lämna gärna en lite kommentar och hjälp oss bestämma.

Julkalendern 2020 Lucka 19

Resan med vår rotzon har verkligen varit och är ett äventyr. Vi ville rena vårt vatten och kunna nyttja vårt gråvatten till en cirkulär rörelse. Där vattnet fick återgå till det vi behövde det till och att kunna vattna våra planteringar med vatten från vårt eget kretslopp.

För att kunna göra rena vatten själv på det sätt vi gör måste man först få godkänt från kommunen och det fick vi. Har skrivit om det här.

Nu äntligen har den börjat komma igång och i somras planterade vi två av de renande växterna som behövs för att rena vattnet i rotzonen.

Kaveldun och gul svärdslilja.

Julkalender 2020 Lucka 18

Nu var det ju inte bara eländes väder i somras. Juni var ju helt galet varm och skön, och vi kunde använda vår nya uteplats både frukost, lunch och sena middagar. Den var till och med en perfekt plats som frisering, när sambon och numera maken mest började likna en ”pingstpastor” som jag brukar säga. Lite för lurvig och lite för mycket ”åttiotal” för att platsa på Rävbacken. Dags för ett klipp alltså!

Juni var verkligen sådär perfekt som sommar, bara lite för varm lite för tidigt. Allt vi hade planterat löpte amok och skuttade iväg för att sedan få stora köldchocken när juli kom. Inget fungerade som det skulle.

Men ser man tillbaka på de bilder vi tog så såg sommaren bara helt fantastisk ut. Olga myste nog mer än någon annan!

Tack vare eller på grund av att vi kämpar på för att hålla grevskapets alla småfåglar vid liv, så växer det solrosor runt hela gården. I komposten, på vedbacken, vid det blivande äppelträdet osv. Så vackra, men de tar nog en en hel del energi från andra växter.

Så blomsterprakt hade vi hela sommaren tack vare de här starka solrosorna, som råkar vara Matz favoritblomma. Men den som imponerat mest på mig denna sommar är en pelargon, som stått i vått och torr, genom regn och rusk och till och med de värsta höststormarna. Den stod ända till jag grävde upp den ur den gamla separatorn med genomfruset rotsystem och satte ner den i en pallkrage för att förhoppningsvis blomma lika vackert nästa sommar!

Visst gör det ont när knoppar brister

Naturen har alltid varit viktigt för oss båda. Det är nog en av anledningarna till att vi gör det vi gör just nu och förbereder oss på att flytta ut. Så många hämtar bilder och inspiration från allt det fantastiska som omger oss. Våra ögon är känsliga för grönt.
Till och med Luther tog med naturen i sina tankar. Det finns ett citat som tillskrivs Martin Luther: ”även om jorden skulle gå under i morgon skulle jag plantera mitt äppelträd idag…”

Jag tror att det handlar om någonting fundamentalt i människan. Vår längtan efter enkelhet och jordnärhet är stor och stark. Tänk alla som drömmer om den fantastiska trädgården med mängder av fjärilar och blommor. Men också framför allt bin. På tal om det. Just nu har jag signat upp mig på en bikurs. Tänkte att marken runtomkring oss väl har plats för ytterligare ca 70 000 innevånare.

fbt

cof

Ända sedan barnsben har jag varit rädd för getingar och annat som jag trott vara getingar. Men med kunskap växer modet att möta, och det är som i livet. Vår rädsla för andra gör att vi stänger in oss istället för att öppna upp och omfamna det spännande som ligger framför.

Nu har jag faktiskt testat mig och fått veta att jag är allergisk mot getingar men inte mot bin. Så jag tänkte varför inte? Omgivningen kommer att tacka oss med fantastiska pollinerare som kommer att jobba oavbrutet och en liten honungsburk från Rävbacken låter ju inte helt fel.

Helgen har annars flutit på i det grönas tecken. Planteringar, både högt och lågt så toalettprojektet fick vila lite till nästa helg.

B hittade en korg från sin pappas lanthandel som kom till användning för ett jordgubbstorn. Ser så fram emot att få plocka så att det vattnas i munnen.

Vi försöker också gör lite fint runtomkring. Det är inte riktigt läge än får alla de stora trädgårdsplaner som finns men en liten blomma här och där som får glädjen att spritta i kroppen är inte helt fel

Jag jobbar med konfirmander och på en av konfirmationerna som jag var med på nu under våren hade vi gjort fröpinnar att dela ut till alla som kom. Glasspinnar som vi limmade fast frön på. Det blev några över som jag valde att stoppa ner på lämpliga platser.

Några fler pallkragar är också på gång.

Förra året försökte vi att plantera potatis på ett speciellt sätt. Det gick så bra att vi ville göra om det i år. Men nu har vi utökat landet ”lite” mer för att täcka vinterbehovet av potatis

cof

oznor

cof

B är ju en stjärna att hantera gamla rundbalar så det fick bli hennes uppgift i år också

Själv tog jag helt ansvaret för min lilla sparrisodling. Vi ville ha sparris. Vi älskar sparris. Så vem som fick den fantastiska iden att plantera sparrisfrön vet jag inte riktigt men det lät ju helt fantastiskt. Det var det att se dessa små, gängliga gröna, sa jag små, sakta sträva upp mot himmelen. Tills vi började läsa på hur vi skulle plantera ut dem. Det var en detalj som vi inte riktigt hade reagerat på . Det tar upp mellan fem till sex år när man fröodlar sparris innan det går att skörda de små gröna delikatesserna. Alltså, sex år.

Så jag tog ett hörn av köksträdgården och planterade dem själv.

Det blev inga långa eller stora rader

Sparris gillar porös jord så i vår lerjord blendade jag in både sand och torv

Nu sitter de där i en fin rad

Hela plantan ska vara täck

Återkommer om sex år hur de smakar.

Odla pärer likt de gamla päronen

Jag vet inte riktigt hur det hela började. Det kunde ha varit en förflygen tanke som sakta virvlade ned och lade sig som ett höstlöv över hjärnbarken. Eller så var det, som de flesta bra idéer, framkallade av goda samtal runt fikabordet. Någonstans inom mig tror jag ändå att det var Hon som kommer det flesta välgrundade tankar som även kläckte denna.

Potatis

Potatis är bra mat, och det vill vi ju gärna ha.

Bästa Bonden var med på noterna. Speciellt eftersom vi lovade att sköta om hela landet och att han skulle få del av mödans frukter.

Så kom den dagen då jag hörde brummet från den lilla blåa traktorn som kom farande över fältet. Nu skulle det plogas

Naturligtvis, eftersom ingenting vi gör sker på det enklaste viset, så skulle landet ligga i det trångaste området på hela Rävbacken. Mellan en stor sten och en vacker gran där fick han kämpa för att få upp några strängar i alla fall.

Efter att ha fräst det också, så försökte vi hacka och kratta för glatta livet för att förbereda marken. Nu vet vi att anlägga ett potatisland där det har varit gräsmatta är inte lätt. Gräset slår gärna rot igen och mängder av trevliga och fina frön ligger bara och väntar på att få komma igång. Men vi har en plan.

Först är det ändå dags att få ned potatisen. Med en önskelista för jag in till stan. Men överallt där jag letade var sättpotatisen slutsåld. Till slut hittade jag på Växtvaruhuset. Det blev två sorter. Asterix som är en rödskalig, långoval potatis från Holland. Den ger bra avkastning och goda kokegenskaper. En god, fast potatis, bra till det mesta Dessutom blev det Inova som är medeltidig och bildar snabbt ett hållbart skal med bra skinfinish. Därför är det en populär sort både för höstskörd och långlagring. 18 kg allt som allt.

Passade även på att göra iordning tre pallkragar för lite annan odling. Mer om detta kommer.

Åter till pären.

Till slut så var de nere i fina rader. Jag böjer på min knakande rygg och sänder en tanke till mina förfäders dagliga slit. Snacka om vardags motion. Dagens yogapass fick bli ute på gräsmattan fullt påklädd med arbetskläderna. Har aldrig varit så skönt att göra en uttanasana, en stående framåtböjning.

Efter att ha burit och konkat med flera liter vatten ifrån vår fantastiska bäck som rinner över våra marker så var det dags för att täcka hela härligheten. Eftersom detta är ett nytt land vill jag prova på att täckodla, detta är planen, för att se om det minskar behovet av att rensa och hålla efter allt ogräs. Du kan läsa en intressant artikel om detta på odla.nu.