Projekten hopar sig.

Jag erkänner, det finns tillfällen när jag tänker att det vore kanske skönt med en bostadsrätt inne i stan. En sån där vanlig med vita skåpluckor och där en nöjer sig med att tapetsera om lite i hallen. Där vi aldrig behöver fundera över snöröjningen och har självklar wifi.

Det går över fort. Något vi verkligen har gemensamt är behovet att att skapa, och för min egen del har det legat i träda i ganska många år, förutom då kanske när det gäller att skriva. Men allt annat, måla, snickra och skapa nytt av gammalt har inte fått tid av mig.

Det tar jag igen med råge nu. Det finns ett litet eller större projekt bakom varje hörn. Jag har fått på min lott allt som har med gersågen att göra, plus annat småpulande med hyllor, lister, spackling och annat småfix. Det går bra, ibland. Andra gånger kommer ramsorna som smatterband ur munnen. Och jag vet, jag har kanske inte de mest lämpliga arbetskläderna. Men de funkar och är sköna.

Hallen börjar ta form, den fick en liten provisorisk sminkning med vit färg tills vi har tid att göra den som vi vill ha den. Först på önskelistan är garderober. Vi behöver några där det blir hörngarderob för att utnyttja all yta.

Tapeten i köket blev så bra som vi önskade, den ger ett varmt och vänligt intryck och är spännande med sina fina djur och växter.

Nu ”ska bara” taket lyftas i sommar för att vi ska få ett sovrum. Det projektet går före allt annat så det kommer nog vara en del småfix att göra i höst.

En sak är i alla fall säker, min kropp är gjord för hårt arbete och den gillar det. Men nog längtar också jag efter en skön stund med en bok i en hängmatta i trädgården.

Den ståndaktige

Jag kommer aldrig att glömma det gamla ödehuset i skogens allra dunklaste vrå. Halva huset hade rasat och resten var omhuldad av mossa så grön att det kändes som att kliva in i en sagovärld.

Men någonting stod rakt upp som det gjort sedan tidens födelse av huset. Det påminnde om den ståndaktige tennsoldaten som stod fast även då elden sakta smälte ned den till grunden. När jag lade min hand mot de svala tegelstenarna kunde jag ana dess historia. Höra alla de människor som växt upp under dess beskydd. En skorsten är någonting mer än bara ett föremål. Den är förutsättningen för livet, i alla fall då vinterns vindar ruskar tåg i huset.

Nu står jag här, lutande mot vår egen skorsten som stolt reser sig mot höjden. För att vi ska kunna ro iland med sommarens projekt, det legendariska takhöjningen, så behöver jag lägga några timmer till att utöka ytterligare några varv på den.

Det är något speciellt med att få blicken upp några meter. Någonting händer inombords och ett lugn sprider sig i kroppen. Det kanske har att göra med att ögat fångar horisonten. Den får bli en del av oändligheten.

Med slägga och huggmejsel var det bara att gå på. Kronan överst på skorstenen bjöd på lite motstånd, men med envishet och styrka gick den att få bukt med.

Det är inte bara horisonten som erbjuder en fröjd för ögat.

När Kronan väl var borta blev jag glad över att vi tagit tag i detta i nuläget. Fler av varven var jag tvungen att plocka ner eftersom fogen smulades upp i beståndsdelar. En ommurning var verkligen av nödvändighet.

Tegelstenar är ett fantastiskt material. År efter år, i alla olika väderslag vi kan tänka oss, behåller de sin form och funktion. Du kan återanvända hundraåriga tegelstenar och de är som nya. Fantastiskt tycker jag. Men naturligtvis måste de bearbetas lite innan de kan användas igen. Allt gammal bruk måste bort och de får ske den hårda vägen.

Nu ligger de där i väntan på att återigen fogas in i sina rätta platser. Och cementblandaren är redo.

Full av arbetslust vaknade jag idag, med en iver att få komma igång. Om bara inte detta regn som forsar ned från en gråmulen himmel hade varit.

Så murartagen får vänta på en lite mer snäll dag.

Huset brevid

Det finns så mycket skatter som bara väntar på att upptäckas. En skatt som inte var så svår att se var huset bredvid med tanke på dess deprimerande utseende. Lite hängigt, snett och vint och nog inte det bästa skyddet en kulen höstnatt. Att kalla det för hus är kanske är optimistens största överdrift men en hel del var faktiskt torrt därinne.

Vår vän Jörgen tänkte forsla bort alltihop och hade till och med fått rådet att bränna upp allt. Sen kom vi. Och visst kan vi använda en hel del av det, även om det ser ganska mörkt ut på både tegelpannor och balkar.

Så en dag infann sig plötsligt energin (gudvetvarifrån?) och jag bar ut stegen och satte igång. Ska det bli gjort nångång så är det inget att vänta på. Tegelpannor är både tunga och sköra så bålträningen fick sitt den här dagen.

Jag la försiktigt ner dem på nedersta tvärbrädan för att sen plocka dem nerifrån.

Samlingen byggs på, sakta men säkert. Vi har ju planer på ett matrum så småningom, och mycket av det här rucklet kommer återanvändas till det, inte bara tegelpannorna.

Sådärja, klart! Vad Matz gjorde? Han planterade sparris. Det kan ju låta både roligt och snedfördelat, men det är så vi måste jobba för att hålla. När vi sliter så mycket som vi gör här, så måste också lusten ibland få styra vad vi vill göra just den dagen. Dessutom så måste också kropparna få vila från för tunga jobb ibland och då väljer vi det som känns bäst.

rhdr

Nu ska bara resten tas om hand också. Nån som känner för lite kroppsarbete?

En annan liten skatt vi hittade i huset var den här fina gamla vermouthflaskan. Den fick bli en ljusstake.

Visst gör det ont när knoppar brister

Naturen har alltid varit viktigt för oss båda. Det är nog en av anledningarna till att vi gör det vi gör just nu och förbereder oss på att flytta ut. Så många hämtar bilder och inspiration från allt det fantastiska som omger oss. Våra ögon är känsliga för grönt.
Till och med Luther tog med naturen i sina tankar. Det finns ett citat som tillskrivs Martin Luther: ”även om jorden skulle gå under i morgon skulle jag plantera mitt äppelträd idag…”

Jag tror att det handlar om någonting fundamentalt i människan. Vår längtan efter enkelhet och jordnärhet är stor och stark. Tänk alla som drömmer om den fantastiska trädgården med mängder av fjärilar och blommor. Men också framför allt bin. På tal om det. Just nu har jag signat upp mig på en bikurs. Tänkte att marken runtomkring oss väl har plats för ytterligare ca 70 000 innevånare.

Ända sedan barnsben har jag varit rädd för getingar och annat som jag trott vara getingar. Men med kunskap växer modet att möta, och det är som i livet. Vår rädsla för andra gör att vi stänger in oss istället för att öppna upp och omfamna det spännande som ligger framför.

Nu har jag faktiskt testat mig och fått veta att jag är allergisk mot getingar men inte mot bin. Så jag tänkte varför inte? Omgivningen kommer att tacka oss med fantastiska pollinerare som kommer att jobba oavbrutet och en liten honungsburk från Rävbacken låter ju inte helt fel.

Helgen har annars flutit på i det grönas tecken. Planteringar, både högt och lågt så toalettprojektet fick vila lite till nästa helg.

B hittade en korg från sin pappas lanthandel som kom till användning för ett jordgubbstorn. Ser så fram emot att få plocka så att det vattnas i munnen.

cof

Vi försöker också gör lite fint runtomkring. Det är inte riktigt läge än får alla de stora trädgårdsplaner som finns men en liten blomma här och där som får glädjen att spritta i kroppen är inte helt fel

cof

Jag jobbar med konfirmander och på en av konfirmationerna som jag var med på nu under våren hade vi gjort fröpinnar att dela ut till alla som kom. Glasspinnar som vi limmade fast frön på. Det blev några över som jag valde att stoppa ner på lämpliga platser.

rhdr

Några fler pallkragar är också på gång.

cof

Förra året försökte vi att plantera potatis på ett speciellt sätt. Det gick så bra att vi ville göra om det i år. Men nu har vi utökat landet ”lite” mer för att täcka vinterbehovet av potatis

B är ju en stjärna att hantera gamla rundbalar så det fick bli hennes uppgift i år också

Själv tog jag helt ansvaret för min lilla sparrisodling. Vi ville ha sparris. Vi älskar sparris. Så vem som fick den fantastiska iden att plantera sparrisfrön vet jag inte riktigt men det lät ju helt fantastiskt. Det var det att se dessa små, gängliga gröna, sa jag små, sakta sträva upp mot himmelen. Tills vi började läsa på hur vi skulle plantera ut dem. Det var en detalj som vi inte riktigt hade reagerat på . Det tar upp mellan fem till sex år när man fröodlar sparris innan det går att skörda de små gröna delikatesserna. Alltså, sex år.

Så jag tog ett hörn av köksträdgården och planterade dem själv.

Återkommer om sex år hur de smakar.

Scaffolding

Inom pedagogiken används ett uttryck som kommer från inlärningspsykologin. Scaffolding. Begreppet myntades av Lev Vygotskij och Jerome Bruner och innebär i korta drag att man som pedagog ”bygger upp” en stöttning för att få alla elever i en klass att lyckas med sina mål. Man kan tänka sig det hela som en byggnadsställning som finns där för att stötta det egentliga bygget som sker innanför. Poängen i detta är att olika elever behöver olika grader av scaffolding för att lyckas.
Tänker på detta när jag slår upp mina ögon i lägenheten i stan. Där direkt utanför vårt fönster har hyresvärden byggt upp en enorm ställning för att laga taket. När jag ser på den inser jag att man aldrig skall förminska behovet av rätt scaffolding för att kunna utvecklas och växa.

Vad hamnar då mina tankar?

Jag är så oerhört glad och tacksam för alla dessa människor runtomkring mig som bidrar med sin bit i scaffolding av vårt projekt. En liten bit här och en liten bit där gör att jag som människa och byggare, vågar ge mig in i bitar som annars känts lite skrämmande och främmande. Tänk alla dessa företag som villigt ger sin kunskap och erfarenhet bara man vågar fråga. Utan t.ex. Norrkakel, hade vi aldrig kommit så långt som vi gjort i vårt badrum. Dessutom vandrar mina tankar till vårt förhållande när jag fortsätter att titta på byggnadsställningen utanför. Vi scaffoldar varandra i vått och torrt, i stort och i smått. Utan denna scaffolding hade vi aldrig kommit så långt som vi gjort och på en sådan kort tid.

Så nu var det dags att ta tag i nästa steg i vårt wannabe badrum. Kaklet hade hittats, förberedelserna var klara. Något du kan läsa om här. Så nu var det bara att köra på

Eftersom vi skall lägga ett golv av natursten så valde jag att inte gå ned med kaklet ända till golvet utan lämnade två rader fria för att sedan anpassa den sista raden till golvet.

IMG_20190416_162019.jpg

På ett sätt ett smart drag eftersom jag halvvägs in kakelsättningen inser att vi beräknad mängden fel. Vi kommer att sakna kakel för den sista raden. Någonting som vi nu klurar på och får göra ett nytt besök hos proffsen.

IMG_20190417_174729.jpg

Det blev en duschörna.

IMG_20190427_160342.jpg

Fogspecialisten träder in. Vi valde pärlvitt till fogarna. En färg som låter kaklet få träda fram och bli centrum i blicken.

IMG_20190427_160234.jpg

Eftersom vi ville ha träpanel i resten av badrummet var det noga med hur den skulle sättas fast. Det är viktigt att inte punktera det ytskikt som vi har gjort. Dessutom mår de bra av att ha en luftspalt bakom sig så att eventuell fukt kan dunsta.

Ribborna fästes med skruv som fick silikon bakom och sedan limmades panelen med Montagelim.

Panelen behandlades med schellack så att inte kvistarna kommer att bryta igenom linoljefärgen som vi ville ha. Dessutom grundmålades med Kinesisk träolja innan de sattes upp.

Två lager av vit linoljefärg och sedan kommer vi att göra ett sista slutgiltigt lager med blank linoljefärg. Men detta blir när resten är färdigt och gjort

IMG_20190427_131136.jpg

Så.

Nästa delmål i projektet blir golvet. Vi återkommer om det.

IMG_20190501_130249.jpg

Det bidde någonting

Oavsett hur primitivt man tänker i sitt huvud att livet ska få vara finns det en del av vardagens lyx man inte vill avstå från. En av våra funderingar kring detta att bo så permanent man kan här uppe på Rävbacken var just detta med toalett och dusch. Visserligen känns det inte som ett problem att gå på utedasset hela vintern, men ett visst mått av lyx vill vi ha. Sedan är ju vår plan att kunna använda cykeln så långt det bara går i transporten till och från jobbet. Dit är det bara nerförsbacke men hem, jisses, då kommer i allafall jag att få kämpa halva livet ur mig. Tänk då att få komma hem till en skön dusch.

Men kan detta verkligen bli något?

Många funderingar och rådslagningar blev det innan arbetet tog fart.

Gipsskiva för våtrum sattes in. Golv förstärktes och golvvärme las in.

Ett spännande moment när flytspackling skulle ordnas. Skulle det berömda fallet gå att få till. Finns inget värre än de pölar som bildas av ett fel avvägt golv.

B fick som uppdrag att klura ut det gigantiska pussel vi har framför oss när naturstenen ska läggas in. Mer om det i ett annat inlägg.

Tätskikt förs på (superviktigt) i duschen. Sen kommer det roligaste – vi ses när kakel och väggar ska kläs in.

/Matz

Jobbe, jobbe och jobbe.

 

I helgen funderade jag på vad som behövs för att kunna och orka det vi gör med vår stuga. Förutom god hälsa så är det viktigaste förstås vilja och mod. Viljan kommer av att vi inser hur underbart boende vi kommer ha när det är klart och också att vi kommer ha en helt annan ekonomi på grund av minskade kostnader. Just nu går varje liten krona vi kan undvara från månadslönen till allt från en ny spånskiva, skruv  eller till fuktspärr för badrummet. Nästa månad köper vi kakel.

Mod vet jag inte var det kommer ifrån men vi har det. I det lägger jag förstås också kreativitet och problemlösning, något som jag tycker att vi är mästare på. Ju mer vi ser att vi lyckas ju mer vågar vi. En annan viktig sak i det är att vara prestigelös, att inte känna att allt måste bli perfekt när det gäller millimetrar eller lod. I den här gamla stugan får vi vara glada om det blir någotsånär på centimetrar. Och ”det som blir, blir bra”. Som amatörer tycker jag det är sunt att inte ha större krav på sig själv.

För att klara allt behövs också kunskap och logik. Själv har jag stora problem med att läsa manualer och instruktioner, det är ju så tidsödande och tråkigt och många är helt enkelt så irriterande opedagogiska! Så Matz sköter den biten medan jag försöker gå på logik. Det går oftast bra.

Varje ledig helg försöker vi göra åtminstone någon liten sak för att stugan så småningom ska kunna bli ett heltidsboende. Vi får ofta kommentarer om att vi borde vila lite mer än vi gör och det är nog helt sant. Vi är trötta ibland och visst längtar vi efter en riktig semester.

Men det är väldigt roligt att jobba med stugan, helst om vi får göra det sida vid sida så i det roliga vilar vi också. Det händer förstås att vi är där ändå och jobbar ensamma och då gör vi det vi känner att vi är bäst på och som behövs just där och då för att vi ska komma framåt.

Det har hänt en hel del sedan jul så här kommer en liten bildkavalkad!

Äntligen kom Tapeten upp! Som vi har suktat, tittat och känt, och nu är den uppe! Mårdgömma från Borås tapeter, så fin! Långkallingar är klädkoden på Rävbacken, men det går bra att komma i jeans eller liknande också.

20190306_1421492485575475631632902.jpg

 

 

 

 

Vi tar oss en liten paus då och då och en dag med en sådan klarblå himmel så får energin en extra boost!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Flytspacklat badrumsgolv- check!

På golvet blir det natursten. Det kommer bli så vacker när det är klart och stenarna är behandlade med linoljevax. Men jobbet innan… Jag tänker mig en låda vin, ett gäng goda vänner och pussel som aktivitet. Vem kommer?

Vissa saker är läskiga när det är första gången en gör det. De gångerna det dessutom är extra viktigt att det blir bra. Men jag tror jag fick till det och allt är noggrant dokumenterat! Första fuktspärr – check!

20190324_1628073395882892844278720.jpg

Vänner är viktigt och till det finns det alltid tid. Förstagångsbesök för Cissi, Martin och Sam som hade med sig årets godaste semlor!

Innan vi gör sista det sista med alla spärrar, ångspärr och andra fuktspärr, så behövde vi bygga in det sista av väggen. Plötsligt var jag hobbysnickare och är förstås ofantligt nöjd över att ha fått till det! Men lägg märke till måtten, här handlar det om millimeter som jag dessutom handsågat. Som en vän skrev: hur svårt kan de va´?

Veckan före påsk kommer det hända mer och då hoppas jag vi kan komma igång med lite mer löpande inlägg om hur det går för oss.

Vid pennan/Bitte