juli 2019 – Rävbacken

Jag erkänner, det finns tillfällen när jag tänker att det vore kanske skönt med en bostadsrätt inne i stan. En sån där vanlig med vita skåpluckor och där en nöjer sig med att tapetsera om lite i hallen. Där vi aldrig behöver fundera över snöröjningen och har självklar wifi.

Det går över fort. Något vi verkligen har gemensamt är behovet att att skapa, och för min egen del har det legat i träda i ganska många år, förutom då kanske när det gäller att skriva. Men allt annat, måla, snickra och skapa nytt av gammalt har inte fått tid av mig.

Det tar jag igen med råge nu. Det finns ett litet eller större projekt bakom varje hörn. Jag har fått på min lott allt som har med gersågen att göra, plus annat småpulande med hyllor, lister, spackling och annat småfix. Det går bra, ibland. Andra gånger kommer ramsorna som smatterband ur munnen. Och jag vet, jag har kanske inte de mest lämpliga arbetskläderna. Men de funkar och är sköna.

Hallen börjar ta form, den fick en liten provisorisk sminkning med vit färg tills vi har tid att göra den som vi vill ha den. Först på önskelistan är garderober. Vi behöver några där det blir hörngarderob för att utnyttja all yta.

Tapeten i köket blev så bra som vi önskade, den ger ett varmt och vänligt intryck och är spännande med sina fina djur och växter.

Nu ”ska bara” taket lyftas i sommar för att vi ska få ett sovrum. Det projektet går före allt annat så det kommer nog vara en del småfix att göra i höst.

En sak är i alla fall säker, min kropp är gjord för hårt arbete och den gillar det. Men nog längtar också jag efter en skön stund med en bok i en hängmatta i trädgården.

Jag kommer aldrig att glömma det gamla ödehuset i skogens allra dunklaste vrå. Halva huset hade rasat och resten var omhuldad av mossa så grön att det kändes som att kliva in i en sagovärld.

Men någonting stod rakt upp som det gjort sedan tidens födelse av huset. Det påminnde om den ståndaktige tennsoldaten som stod fast även då elden sakta smälte ned den till grunden. När jag lade min hand mot de svala tegelstenarna kunde jag ana dess historia. Höra alla de människor som växt upp under dess beskydd. En skorsten är någonting mer än bara ett föremål. Den är förutsättningen för livet, i alla fall då vinterns vindar ruskar tåg i huset.

Nu står jag här, lutande mot vår egen skorsten som stolt reser sig mot höjden. För att vi ska kunna ro iland med sommarens projekt, det legendariska takhöjningen, så behöver jag lägga några timmer till att utöka ytterligare några varv på den.

Det är något speciellt med att få blicken upp några meter. Någonting händer inombords och ett lugn sprider sig i kroppen. Det kanske har att göra med att ögat fångar horisonten. Den får bli en del av oändligheten.

Med slägga och huggmejsel var det bara att gå på. Kronan överst på skorstenen bjöd på lite motstånd, men med envishet och styrka gick den att få bukt med.

Det är inte bara horisonten som erbjuder en fröjd för ögat.

När Kronan väl var borta blev jag glad över att vi tagit tag i detta i nuläget. Fler av varven var jag tvungen att plocka ner eftersom fogen smulades upp i beståndsdelar. En ommurning var verkligen av nödvändighet.

Tegelstenar är ett fantastiskt material. År efter år, i alla olika väderslag vi kan tänka oss, behåller de sin form och funktion. Du kan återanvända hundraåriga tegelstenar och de är som nya. Fantastiskt tycker jag. Men naturligtvis måste de bearbetas lite innan de kan användas igen. Allt gammal bruk måste bort och de får ske den hårda vägen.