Kategori: Början

Under trädkronorna

Djupt inom mig fanns en dröm om ett däck i trädgården. Ett däck där jag kunde sitta under trädkronorna och drömma mig bort. Ett däck där jag kunde rulla ut min yogamatta och finna den djupa ron i mitt inre. Ett däck som var en dröm som vi båda kunde dela, men framför allt, ett däck där en drink kunde avnjutas i solnedgångens sista flämtning. Sedan såg vi på Trädgårdstider på tv och drömmen fick en konkret form. Ett flytande däck i trädgårdens famn.
Nu är det faktisk så, om verkligheten ska komma och knacka oss på axeln, att vår trädgård kanske inte är så prunkande och frodig som på TV utan snarare alltför lerig barmark. Sedan hjälper det visserligen inte till att våren lyser med sin frånvaro och ännu har inga musöron synts till på de hängande grenarna. Men vi kommer att komma dit.
I vårt inre kan vi se hur vår trädgård kommer att se ut om några år. Trots allt så planterar vi träd just nu i ett femtioårs perspektiv. ”Hur kommer kronan att utveckla sig och se ut då?”
Spännande med tanke på att vi troligtvis aldrig kommer att få uppleva det.
Men åter till den där lilla gården utanför Lund. By the way; Varför spelas det aldrig in några trädgårdsprogram för oss som lever i en kallblåst zon 6 där snön fortfarande ligger kvar i skogarna? Jag vill ju veta vad jag kan plantera just här, som  förhoppningsvis kommer  att överleva.
Men nu vänder vi åter igen.
I programmet gjorde de ett flytande däck med hjälp av lastpallar och altanbrädor. Så här är vår version

wp-15898188382518058239137802652161.jpg

Pallar plockades fram och marken förbereddes med grus för att få den avvägd och jämn

wp-1589818838771752753102152283446.jpg

Stenar lades i lod så att pallarna kom rätt

wp-15898188378065617681484352904179.jpg

I Trädgårdstider användes inte så många längsgående brädor, men jag valde att göra det eftersom jag ville fästa däcket ordentlig i pallarna

wp-15898188372991324175159780727347.jpg

Naturligtvis behövde vi diskutera hur utformningen skulle bli. Det är alltid skönt att kunna resonera sig fram till hur saker och ting skall utformas och se ut. Sedan blir det i alla fall som sambon vill.

wp-15898188368587093544190943326994.jpg

Tur att man har bästa svågern som man kan låna prylar av när det fattas i verktygslådan

wp-1589818836330204074796401936281.jpg

Om jag får säga det själv är jag mycket nöjd med resultatet

wp-15898188354114757157096733720875.jpg

Här kommer vi att njuta många kvällar. Nu ska det bara till lite mer som ett vindskydd och lite dekorationer bl.a. till årets surströmmingspremiär.

Vi ses snart igen
Matz

För två månader sen.

Äntligen. Jag kunde säga äntligen. Jag insåg det inte då, men den längtan jag har haft efter en liten stuga att ta hand om och som kan ta hand om mig har varit så stark så länge. Och kanske inte bara en stuga, utan också skog, myrar, bäckar och natur som liknar den jag är uppväxt i. En stuga som matchar både mig och min plånbok. Matz klev in i mitt liv 2014 och vi upptäckte snart en gemensam dröm och ett gemensamt mål. Så den 25 augusti i år blev vi ägare till Rävbacken, faktiskt på dagen exakt 3 år efter att vi blev ett par.

Bara det är i sig är något inte bara jag kan säga äntligen om. Många har nog undrat över varför jag valt leva ensam under så många år. Men det är kanske inte alltid något man aktivt väljer, det bara blir. Eller inte blir. Men till slut blev det och nu är det så. Han byts inte ut, mitt liv har blivit så mycket roligare och mer värdefullt att leva.

Kanske är det därför som vi nu har lite bråttom. Vi vill hinna sitta och njuta lite också, inte bara jobba, än hur roligt vi har när vi gör det.

Sen ska vi cykla också, på alla fina stigar runt stugan. Cykla massor. Cykla är en bra grej.

I somras, innan vi ens gett ett bud på stugan så åkte vi dit för att känna oss för lite. Då upptäckte vi mängder av smultron som vi plockade och sa skämtsamt; det här kanske blir vårt lilla smultronställe! Och det blev det ju!

/Bitte