augusti 2018 – Rävbacken

Mörker och vatten, elände

Tja, nu blev det så.

O morgon, jag ropar mot solen,
hav tack för det hopp som du gett
om en högre och fullare dagning
än den mina ögon har sett!
Vem kan älska den stinkande jorden
när rymden av stjärnor är full,
eller fröjdas åt träsklandens vägar
när himlen har gator av gull!

Dan Andersson satte verkligen fingret på den ömma punkten som uppstod i mitt inre då jag stod och glodde genom fönstret ned mot det lutande tornet i Rävbacken.
Ibland går det fort och oftast när det gäller i dessa sammanhang så blir det lite fel.

Vinden ven så bra och mysigt i början när vi fått ned vårt jordrör i den mörka mullen. Kylan kändes fysiskt när jag satte handen framför röret i skafferiet. Men redan från början smög en liten gnagande oro fram i de inre regionerna. Som en liten mus satt den kvar och gjorde sig påmind varje gång jag betraktade rörets uppstigande från jorden.
”Visst lutar det lite oroväckande??”

Varje dag gick jag och tittade på termometern. När skall det magiska ske? När får jag se hur temperaturen sakta vandrar nedåt mot härligare kyla.
Till slut yppade hon orden, hon som vanligtvis oftast har rätt, och som jag borde lyssna på varje stund.
”Tror du att det har kommit vatten in i röret”
Vi tänkte naturligtvis på hur mycket grundvatten som flödade fram när vi grävde. Kan det vara så…

Så jag tog en tygtrasa och band fast den i ett snöre och sänkte ned den i röret. Inte kan det väl tänka sig att det kunde vara så…
Upp kom den blöt som om jag hade satt den under en kran.
Ergo. Röret var fyllt med vatten så att ingen luft kunde komma fram och göra nytta.

Ett troligt scenario är att när vi fyllde igen hållet för röret gled ändan ut lite. Därav att röret lutade så mycket och gav möjlighet för allt vatten som kom fram att sakta sippra in och till slut stoppa till allting.

Nåja, spaden åkte fram och jag började att för hand gräva så djupt jag kunde. Cirka 80 centimeter senare fick jag lägga av eftersom gropen sakta fylldes upp av vatten.

Vilken tur att vi har planerat för ytterligare en helg med grävare. Det får bli en repris på Rävbacken.
Stay tuned.

En när helg när det skulle hända extra allt.

Grävaren var hyrd sedan länge och bästa bror som är grävmaskinist hade bokat biljett upp från Stockholm. Fredagen började fint, jag hämtade på flyget och allt var frid och fröjd.

Grävaren kom ganska sent, strax efter lunchtid, och då satte vi igång. Jag började med käk, för det måste en ju ha och bror och Matz började planera för vad som skulle ske först. Sen grävdes det. Och grävdes mer. Fylldes igen. Och grävdes. Allt med en presicion som är svår att fatta.

Det är verkligen häftigt att titta på när ett proffs jobbar, och stolt blir jag ju som syster också. Även om vi är i medelmedelålder numera. Det är ju ändå lillebror.

Så nu har vi grävt för avlopp, för luftröret till ”kylskåpet” och förplanerat för tvättstugan/förrådet/gästrummet. Vi har grävt en liten damm som uppsamling för det vatten vi kommer rena själva, och till och med skrapat mittsträngen på vägen så att det inte tar i när de låga fina bilarna ska köra hit. Gjort en liten parkering över bäcken. Några stubbar slängdes med på skräphögen också.

Förutom det hade jag tänkt att få visa brorsan fina Andersön, hinna cykla lite där och förstås bada. Det fick tänkas bort, vi käkade middag kl 22 både fredag och lördag och jobbade ändå från kl 8 på morgonen.

Visst ja, vi grävde upp bonden Jörgens dike också, på söndagen. Till och med jag körde lite grävare då, men det kommer ta några timmar till innan det är något jag behärskar någorlunda. Det var enklare för Matz förstås, van att hantera olika stora fordon som han är. Men det var kul!

Summan av helgen blev det här: Otroligt kul att ha brorsan på besök, och flera dagar också. Bonus att han är grym på grävmaskiner.

Stugan är lite mindre stuga nu. Det är ändå en liten liten sorg att det börjar hända så mycket. Det är en stor charm med att ha det så spartanskt som vi haft även om vi inser att det inte är möjligt om vi ska bo permanent.

Nåja, nu är den stora bollen i rullning och vi kan bara åka med. Tacksamma för all fin hjälp vi får, det är många som blir bjudna på den finfina inflyttningsfesten!

När tror ni den blir? Om ett år? Två? Fem? Gissa rätt på månaden och du vinner ett våffelkalas!

Jordrörets tillblivande

Så kom då dagen när vårt efterlängtade jordrör skulle ned i jorden. För den uppmärksamme läsaren och följare av denna blogg, kanske drar sig till minnes att vi har byggt ett skafferi utifrån tanken att få ett kylskåpsklimat inuti. Detta äventyr kan man läsa om här.

Vi har tidigare nämnt hur vi med glädje fått hjälp av bäste sambons bror som hanterade grävskopa med en precision och finess som jag stod helt förstummad inför.

Undertecknad fick själv möjligheten att prova på och gräva lite. Med en femåringsbultande hjärta uppfylldes en barndoms dröm. Att få köra grävskopa.

Men åter till ämnet för denna berättelse.

För att kunna utnyttja markvärmen så effektivt som möjligt behövde vi komma ned en bit i marken. Helst två meter men i vårt fall begränsade berget som vi stötte på djupet så vi kunde bara lägga ned röret ca 1,5 meters djup.

Längden blev i allafall 20 meter till slut. Sedan fyllde vi i lite makadam så att röret låg fint.

En av de roligaste sakerna när man bygger och renoverar som vi gör är att man aldrig vet vad man skall stöta på.

Ett jordrör skall ha en lutning upp emot platsen där de går in i fastigheten. I början på denna lutning behövs en stenkista och en dräneringsöppning för den kondens som kan bildas. Till vårt huvudbry så flödade vatten fram när vi nådde vägs ände.

Hur löser vi detta?

Skulle vi lägga ned en stenkista och en öppning så kommer det inte att dröja länge innan röret är fylls med vatten. Lösningen får bli ett slutet system där man regelbundet kollar och suger upp eventuell kondens.

Sambons bror förde fram en tanke att man kanske behövde förankra grenröret eftersom tjälen förmodligen skulle vilja bråka med det uppåtgående röret. Efter lite tankemöda kom jag fram till en lösning där allt binds samman med hjälp av buntband.

Hålen jag fick göra tätades med våtrumssilikon så att inget vatten kan tränga in den vägen.

Här kan man se hur grundvattnet har trängt fram.

För att undvika oinbjudna gäster, helst dem med fyra ben, satte jag dit ett metallnät i början på röret.

Så längst där nere i skogens kant kan man ana röret som sticker upp ur marken.

Så nu är den besvärligare delen gjord. Nu behöver vi bara få allt att fungera, men det är en helt annan historia. Vi återkommer vidare i ämnet.

Lev väl

Vatten

Ingen sommar har tidigare fått mig att fundera mer över min egen konsumtion än denna. När det gäller i princip allt så känner jag ett stort behov att att hålla igen. Inte bara för ekonomins skull, utan för att det känns bra i magen också. Det är nödvändigt att tänka till, för oss alla. Ibland blir jag missmodig när jag förstår att det lilla jag gör kanske inte betyder så mycket. Men om fler och fler gör det lilla så kanske det går rätt väg en dag. Men det räcker inte längre med att vara stolt över att en sopsorterar, det krävs mer.

Vi har under hela tiden varit överens om att ta tillvara allt vi kan till byggnationerna och renoveringen, återanvända det som går och i övrigt försöka satsa på så miljövänliga material det går utan att rucka på praktisk användbarhet. Low inpact, som det heter.

Så kom då den torraste sommaren någonsin, och vi har inte vatten i stugan än. Den lilla bäcken bredvid stugan har gradvis porlat mindre och mindre. Vi har hämtat hink på hink till våra potatisar och salladen, men försiktigt så att grodynglen inte ska åka med på torra land.

När bäcken till slut nästan sinade så kom äntligen regnet! Jag sprang runt ned de hinkar vi hade och sparade på allt! Till disk, tvätta händerna och bevattning. Vi har inte låtit nåt förfaras, såpvattnet efter det såpskurade bakbordet som blir vårt matbord en dag, när det får plats, blev till gödselvatten. Osv. Bakbordet har mina gamla släktingar en dag bakat på, det är en extra fin känsla att ta hand om det när jag tänker på hur mycket det använts. Matz köpte extra fin såpa och jag har vördnadsfullt skurat och behandlat det med den.

När jag göt plintarna till vår nya farstu kunde jag ta regnvatten igen, det samlas så fint på taket på vårt förtält till husvagnen/gästrummet vi kom över billigt på försommaren.

På kvällarna har vi åkt iväg till Storsjön för att bada och tvätta oss. Svalkan var skön, värmen tillsammans med rätt hårt kroppsarbete gjorde baden extra sköna. Bilden nedan är inte från Storsjön utan i våra vänner Sara, Linus och Los fina tjärn! Bjudna på middag där så ville vi ju förstås tvätta oss lite först.

Nu väntar bara några veckor så får vi kanske vatten på Rävbacken. Då ska det borras! Spännande!

/Bitte