november 2017 – Rävbacken

Nu tändas tusen ljus

Glädjen blev total i samma ögonblick som jag tog klivet ut ur bilen. Helt plötsligt så kändes livet så mycket lättare och ljusare. Innerst inne kännde jag dock en liten gnagande smula av irritation över min egen glädje. Tänk att det skulle behövas att kopplas upp sig.

”Ni kommer nog att få putsa till det hela” sa gubben och log. Överraskningen blev så mycket större när jag såg hur fint de hade gjort. Det gula röret är till för fibern som kommer att dras in under våren

Vi har en tanke att försöka leva så självständigt som möjligt här ute på Rävbacken inspirerad av tankar och idéer från ”Off-grid” rörelsen. Samtidigt så förändras livet här ute totalt i och med inkopplingen av elen. Livet blir helt enkelt ljusare.

Det är nästan så tåren kommer fram i ögat vad vackert det är. En svart liten kabel kan skapa så mycket förändring.

Off-grid kommer naturligtvis som så mycket annat från andra sidan det stora havet. En rörelse som går ut på att vara helt frånkopplad från befintliga nät, så att det går att vara helt självförsörjande. Detta sprids på olika sätt även här i Sverige främst genom de sociala medierna. En av alla bloggar som finns att läsa är Urvaken som skriver om detta fenomen samt andra tankar om självförsörjande.
Från andra sidan världshavet finns det en stor kunskapsbank på Off-grid.net.
Men det går ju att göra på annat sätt ett förslag är att totalt koppla ner sig och använda sig av cykelkrafterna 🙂

När jag väl tar mina första steg från bilen så kommer sucken trots allt. Det är en fantastiskt stor skillnad att ha en byggfläkt surrande bakom ryggen, trots svetten som porlar sakna nedför ryggen, när golvet görs om.

Tacksam för värme när vattnet glömts kvar och det enda sättet att få till lite kaffe är att tina. OBS sågspånen skall tillbaka, inget gullfiber i våra golv.

Att kunna tända en lampa är ett annat exempel, och inte vara beroende av när solen behagas släckas. Så visst blir livet lättare det kan ingen förneka.

Vi har många tankar om livet på Rävbacken, en av dem handlar om att kunna klara sig själva om någonting skulle hända med elförsörjningen. Ett exempel är det kall-skafferi som jag håller på att bygga, som kommer att fungera istället för ett kylskåp. (Uppdateringar om detta kommer i ett annat inlägg) Så spännande tider ligger framför.

Men håll med.. Visst är tusen ljus vackert.

Vi ses M

Man lär sig nåt nytt varje dag!

Det gör vi kvinnor också, och idag har i alla fall jag först och främst lärt mig att det är så mycket lättare och roligare att jobba när man är två. Som lärare har jag oftast ett ensamarbete vilket jag också trivs med. Jag har ju hela tiden eleverna att diskutera med, att bolla idéer med och att ha kul med. Men det innebär ändå olika roller där det blir en ganska stor skillnad pga att jag som lärare är i ledarposition, så ofta saknar jag ändå att arbeta i team.

Jag och sambon teamar bra ihop och idag lyckades vi byta insatsrör, få fast innerkåpan och sen gjuta fast den inne i skorstenen. Det tog lite längre tid än vi hade beräknat och solen går och lägger sig för tidigt för att vi skulle ha tillräckligt med ljus. Sen var vi sena i starten också. Gårdagen då sambon och svågern höjde golv i stugan, tillbringade jag med mina elever med att ha en frisyrvisning på Jamtlis event ”A fabulous afternoon”. Modellerna hade kläder från en av de bästa butikerna i stan och de skulle återlämnas vid butikens öppning kl.12 idag söndag.

Vi hade alltså tänkt hinna det vi gjorde idag plus fylla skorstenen med vermikulit, en slags isolering för att förhindra kondens, och sen gjuta fast det övre toppfodret. Men det får bli nästa helg, så länge det är klart till sotaren Anders kommer igen. Sen måste han också komma tillbaka när vedspisen är insatt i köket men det blir väl till våren som det ser ut.

Efter den här dagen har jag alltså kunskap om hur man sätter i ett insatsrör (och i vilken riktning, det är nämligen pilar på det) hur man kilar dit innerkåpan, att det är väldigt svårt att få ut fogmassa ur tuben när det är kallt, hur man blandar vinterbetong och att det är hopplöst att hålla den nymålade muren vit när man håller på och jobbar med nåt i närheten av aska.

/Bitte

Att höjas över medelnivå

Visst är det mysigt att höra fåglarna kvittrar för full hals i höstvintersolen. Vi fick däremot höra det inne på grund av ett uppbrutet golv och borttagen isolering. Nu äntligen ska det ske, huset ska få sin behövliga upplyftning och golvet höjas.

Men återigen behöver jag plöja in i min medelåldriga hjärna att det är ett gammalt torp vi köpt. Ingenting, och då menar jag verkligen ingenting är som det synes vara. Varje öppning, varje liten planka som vi lyfter på ger en ständigt pågående överraskning. Nerver ending story.

Planen för dagen var riktigt klar och enkel. Stugan som var nedsjunken skulle höjas genom att höja mittensylen och palla upp den på nytt. När jag och bästa sidekicken (super tack till svågern Tommy) började frigöra murstocken visade det sig att den gamla muraren använt många olika knep för att kunna mura upp skorstenen och den öppna spisen i det som skulle vara det orörda rummet. Det var balkar hit och dit, det var järnbeslag och skenor så vi fick fundera en bra stund över hur vi skulle gå vidare.

Till slut insåg vi att köket var det som var det viktigaste. Priorieringslistan ekade i mitt huvud som en syrsa på axeln. Vi har ju diskuterat detta i all oändlighet vilket som är viktigast och vad vi bör prioritera.

Nåja beslutet togs att göra en ny balk under golvåsarna och såga av dem från mittenbalken som de var satta i.

Nu börjar roligt komma och när vi väl fått dit våra domkrafter (de tog 10 ton var) så kunde jag med fantastiskt tillfredställelse höra och se hur balkarna sakta höjde sig

Så nu är det gjort. Kvar att göra är bara (host host) att isolera, lägga tillbaka golvet och sedan är vi på banan igen.

Hur gick det då med den balk du Matz har pratat tidigare om?

Jopp, glad som en lärka kan jag tala om att nu sitter den där. Tack och lov utan att behöva bryta upp mer av golvet.

Vi hörs 😀 Matz

Att slåss med en halmdocka

Det har kommit snö på Rävbackarna nu. Det ser så fint ut när grannarna rider förbi på sina vackra hästar, men ibland springer de också. Alltid lika trevligt med lite rörelse runt stugan!

Jag tänkte att jag skulle hinna så mycket den här helgen och det kanske jag egentligen har. Mycket av det jag önskade hanns inte med. Men det är viktigt att vara lite lat ibland också, att ge sig tid till lite vila. Så lördagen blev en enda lång fikadag med början hos bästa väninnan från gymnasietiden, Ingegärd. Hon som har vovvarna Scott och Zed.

När jag väl kom till stugan så satte jag på kaffepannan och hade en lång fika med bara mig själv. Snart insåg jag att de inte skulle bli så mycket gjort så jag hojade iväg på isiga skogsstigar bort till Sara och Lo för att få se de nyfödda jaktgoldenvalparna. 11 stycken!

Men på söndagen hände det desto mer runt stugan. Vi har sån tur som har bonden Jörgen som granne, som har en traktor, och inte bara det, han är också otroligt hjälpsam och snäll. Han kom med två balar halm och några reglar vi behöver.

Vi gav oss på att försöka få bort lekstugan, som kommer vara ivägen när vi ska gräva för vatten, men vi fick ge upp. Vi fick i alla fall loss den så att jag skulle komma under med halm där också. Efter kaffetåren så åkte Jörgen och jag gav mig på halmbalarna. Det var nästan så jag fick ge mig där också.

Ja, det lyckades till slut. Nu är det bara att hålla tummarna för att det blir lätt att gräva och att vi får tag på betongringar och att det rinner en rejäl ådra vatten där.

Fortsättning följer.

/Bitte

Skriet i vildmarken

Ibland blir det en karusell i huvudet. Du vet en sådan med färgglada hästar och enhörningar som sakta snurrar runt i en evig cirkel helt omöjliga att bryta sig ur och ta en annan väg. Liksom när jag satt med näsan borrad ner i datorn sökande på billig panel att sätta upp i taket. Köksområdet börjar ta sin form och jag ville så gärna skynda på det hela. Hela den vackra bild som målades upp i mitt huvud. Då säger hon, inspirationen i mitt liv och hon som håller mig på rätt kurs, att kan vi inte behålla det befintliga undertaket och måla det.

Naturligtvis så är det så. Hur gärna jag än ville säga att det var min ide så slår hon huvudet på spiken och får rätt. Återigen.
Det är det som gör detta så spännande och så bra. Tillsammans så skapar vi någonting med egna händer där vi båda medverkar mot ett mål.
Saker händer hela tiden och nu är det snart dags att försöka få huset i lod. Med bästa hjälpen till hands så kommer vi att inom en snar framtid lyfta delar av stugan och palla upp under den. Det finns en skillnad mellan murstock och yttervägg på allt från 7 centimeter till i värsta fall 10 centimeter.

Just nu har jag brutit upp en bit av golvet för att kunna nå balken vi ska lyfta i, bara det blev ett äventyr. Lätt som en plätt trodde jag innan jag började rucka på golv balkar som legat där sedan jorden formades. Med handsmidda spikar var det nog tänkt att det skulle klara av en jordbävning på minst 7 på Richterskalan. Så tanken att försiktigt och varsamt ta upp dem för att hyvla golvplankorna föll som trasor mellan mina fötter när smulorna stillsamt återigen lagt sig till ro, och rummet fylls av skriet från spikar som sakta dras ur

Så nya planer smids och nytänkande är återigen ett måste
/m

Läslov

Learning by doing sa John Dewey (eller rättare sagt; learn to do by knowing and to know by doing) heter det, men mycket kan man läsa sig till också. Mycket finns på nätet och annars finns det så mycket bra folk att fråga. Den här veckan har vi läst och frågat både när det gäller stegar och färg. Nu har i alla fall sotaren Anders en stege att kliva på när han kommer igen.

Stegen blev fredagskvällens uppdrag i stugan, men under torsdagen målades halva kökstaket. Trots arla morgonstund så hann jag inte mer och det kanske var lika bra. Fasen vad jobbigt för axlar och armar att pensla ett tak. För pensla måste vi, eftersom det är så många spår och håligheter som ska fyllas i. Vi tänker nämligen behålla det mesta av skavankerna. Men i morgon ska resten målas, sen har vi ”bara” två strykningar kvar. Den första är ju ändå den värsta så det ska nog gå som smort det med.

När vi höll på med stegen ikväll så upptäckte vi också att när vi har gjort vår utbyggnad på köket till den matplats vi vill ha, så kommer vi ha fjällutsikt! Lovely!

Varför jag inte hann mer under torsdagen var också för att bonden Jörgen och vattenproffset Åke hälsade på vid stugan och kollade var vi bör gräva. Vår vän Sara har ju redan kollat var och han sa samma ställe. Det han däremot också kunde säga var hur djupt ådern låg, och i vilken riktning vattnet rann så nu vet vi säkert var vi ska gräva. Vi behöver bara en grävmaskin, grävmaskinist och betongringar. Om jag får komma med en ödmjuk önskan så går det som smort också. Och så värdefullt det är med dessa kunskaper som finns på andra sidan masten här på berget!

/Bitte