En rostig relation som börjar med kirskål.

Under sommaren gjorde jag en upptäckt som fick mig att fundera en hel del om vårt samhälle och vårt sätt att konsumera. Hos bästa svågern och svägerskan finns en liten sträng utmed häcken där en fantastisk liten ört växer. Kirskål så förbannad och avskydd av många trädgårdsälskande

Glömmer aldrig en episod då jag bodde i Strömsnäsbruk i Kronoberg då den dåvarande grannen försynt påpekade att det var dags för mig att ta itu med Kirskålen som växte på tomten. Han ville inte att den skulle spridas för vinden.

Visserligen hade jag hört talas om att kålen fungerade utmärkt att äta men var lite skeptisk tills vi kokade en soppa på den och njöt i fulla drag. Men att gå så långt att jag skulle vara beredd att betala 600 kronor kilot för en växt som betraktas som ogräs, det går över mitt förstånd.
Det som en del betraktar som avskräde kan vara guld i någon annans händer. Detta är på pricken en beskrivning av min relation till rost.

Älskar rost.
På sina rätta ställen är det få saker som kan få igång mig på samma sätt som rost.

Tänk att den alltid dyker upp när man minst anar det eller när en blir superarg på sig själv för att man glömt sågen ute. Men hur går det till när man verkligen vill att det ska bli rost på ett ställe?

Vi håller på att bygga vårt kallskafferi. Till dörr kommer vi att använde en 100 åring som verkligen bär sin ålder med vördnad. Det syns i varje detalj på dörren hur den mottagit åldern så även på gångjärnen. Vi har en ide eller rättare sagt en tanke om att ha dem synliga eftersom de är så vackra då kommer problemet upp… Hur ska vi ha det med skruvarna?

Naturligtvis behöver de vara rostiga. Det finns ingen möjlighet att använda blanka skinande skruvar till detta projekt.

Vi har i Östersund en fantastisk butik, Kulturarvet, där personalen aldrig är rådlösa utan möter varje fundering och tanke med samma energi och entusiasm. Därifrån fick vi lösningen till vårt problem.
Först skall de doppas i ammoniak sedan ska man gnida dem i händerna. Därefter sker magin.
Nåväl ammoniak är ju inga svårigheter att skaffa så vi började leta. Kan inte säga att det var så energiskt men så fort vi var på en butik sökte vi i hyllorna men fann ingenting. Tills världens bästa frisör kom på en lösning.
Det är inte helt dumt att dela bostad med en superfrisör här finns det möjligheter och oortodoxa lösningar. Naturligtvis använde vi helt enkelt hårfärg som innehöll en  del ammoniak.

Sedan fick det ligga ett tag för att riktigt gotta in sig. När det var dags att skölja av dem använde jag lite salt i vattnet.

Resultatet börjar visa sig efter bara några timmar. Nu ska det bli spännande att se hur den färdiga dörren blir.

Vi ses snart igen /matz