Mörker och vatten, elände

Tja, nu blev det så.

O morgon, jag ropar mot solen,
hav tack för det hopp som du gett
om en högre och fullare dagning
än den mina ögon har sett!
Vem kan älska den stinkande jorden
när rymden av stjärnor är full,
eller fröjdas åt träsklandens vägar
när himlen har gator av gull!

Dan Andersson satte verkligen fingret på den ömma punkten som uppstod i mitt inre då jag stod och glodde genom fönstret ned mot det lutande tornet i Rävbacken.
Ibland går det fort och oftast när det gäller i dessa sammanhang så blir det lite fel.

Vinden ven så bra och mysigt i början när vi fått ned vårt jordrör i den mörka mullen. Kylan kändes fysiskt när jag satte handen framför röret i skafferiet. Men redan från början smög en liten gnagande oro fram i de inre regionerna. Som en liten mus satt den kvar och gjorde sig påmind varje gång jag betraktade rörets uppstigande från jorden.
”Visst lutar det lite oroväckande??”

Varje dag gick jag och tittade på termometern. När skall det magiska ske? När får jag se hur temperaturen sakta vandrar nedåt mot härligare kyla.
Till slut yppade hon orden, hon som vanligtvis oftast har rätt, och som jag borde lyssna på varje stund.
”Tror du att det har kommit vatten in i röret”
Vi tänkte naturligtvis på hur mycket grundvatten som flödade fram när vi grävde. Kan det vara så…

Så jag tog en tygtrasa och band fast den i ett snöre och sänkte ned den i röret. Inte kan det väl tänka sig att det kunde vara så…
Upp kom den blöt som om jag hade satt den under en kran.
Ergo. Röret var fyllt med vatten så att ingen luft kunde komma fram och göra nytta.

Ett troligt scenario är att när vi fyllde igen hållet för röret gled ändan ut lite. Därav att röret lutade så mycket och gav möjlighet för allt vatten som kom fram att sakta sippra in och till slut stoppa till allting.

Nåja, spaden åkte fram och jag började att för hand gräva så djupt jag kunde. Cirka 80 centimeter senare fick jag lägga av eftersom gropen sakta fylldes upp av vatten.

Vilken tur att vi har planerat för ytterligare en helg med grävare. Det får bli en repris på Rävbacken.
Stay tuned.

Jordrörets tillblivande

Så kom då dagen när vårt efterlängtade jordrör skulle ned i jorden. För den uppmärksamme läsaren och följare av denna blogg, kanske drar sig till minnes att vi har byggt ett skafferi utifrån tanken att få ett kylskåpsklimat inuti. Detta äventyr kan man läsa om här.

Vi har tidigare nämnt hur vi med glädje fått hjälp av bäste sambons bror som hanterade grävskopa med en precision och finess som jag stod helt förstummad inför.

Undertecknad fick själv möjligheten att prova på och gräva lite. Med en femåringsbultande hjärta uppfylldes en barndoms dröm. Att få köra grävskopa.

Men åter till ämnet för denna berättelse.

För att kunna utnyttja markvärmen så effektivt som möjligt behövde vi komma ned en bit i marken. Helst två meter men i vårt fall begränsade berget som vi stötte på djupet så vi kunde bara lägga ned röret ca 1,5 meters djup.

Längden blev i allafall 20 meter till slut. Sedan fyllde vi i lite makadam så att röret låg fint.

En av de roligaste sakerna när man bygger och renoverar som vi gör är att man aldrig vet vad man skall stöta på.

Ett jordrör skall ha en lutning upp emot platsen där de går in i fastigheten. I början på denna lutning behövs en stenkista och en dräneringsöppning för den kondens som kan bildas. Till vårt huvudbry så flödade vatten fram när vi nådde vägs ände.

Hur löser vi detta?

Skulle vi lägga ned en stenkista och en öppning så kommer det inte att dröja länge innan röret är fylls med vatten. Lösningen får bli ett slutet system där man regelbundet kollar och suger upp eventuell kondens.

Sambons bror förde fram en tanke att man kanske behövde förankra grenröret eftersom tjälen förmodligen skulle vilja bråka med det uppåtgående röret. Efter lite tankemöda kom jag fram till en lösning där allt binds samman med hjälp av buntband.

Hålen jag fick göra tätades med våtrumssilikon så att inget vatten kan tränga in den vägen.

Här kan man se hur grundvattnet har trängt fram.

För att undvika oinbjudna gäster, helst dem med fyra ben, satte jag dit ett metallnät i början på röret.

Så längst där nere i skogens kant kan man ana röret som sticker upp ur marken.

Så nu är den besvärligare delen gjord. Nu behöver vi bara få allt att fungera, men det är en helt annan historia. Vi återkommer vidare i ämnet.

Lev väl

Sportlov på Rävbacken

Har jag nämt snö tidigare? Nu börjar det räcka på riktigt, i princip alla jag pratar med är så trötta på den och det här är fasen inte normalt. Det snöar till och med på pyramiderna (de i Egypten alltså) medan det regnar på Svalbard. Nej, det är inte en normal vinter och forskarna pratar om förändrade polarvindar på grund av uppvärmingen av Arktis. Den stora frågan är om det här kommer fortsätta och kanske till och med bli värre?

All snö gör förstås att vi måste använda ännu mer maskiner som spottar ut föroreningar och som gör nya berg av snö. Skotta, skotta, skotta. Vi väntar med spänning på vårfloden.

Vi tog oss ett litet för-sportlov och åkte upp till Borgafjäll. Jag vann en veckas boende med skidpaket V9, men det är ju V10 jag har sportlov så jag och sambon kunde utnyttja tre av de sju dagarna. Vi hade i alla fall tur med vädret även om det var lite kallt, men så vackert med sol och de fina fjällen ”hemma”.

img_20180226_125539_083401238568.jpg

20180226_115114451784536.jpg

Lite blåsigt men så härligt!

Men sportlovsveckan 10 har börjar med lite småfix i stugan. Efter snöskottningen alltså. Vår vän Jörgen skottar vägen men sen har vi ju gångar till stugan och till ”piss-stället” som ska skottas.

Jag fortsätter jakten på den perfekta våffelsmeten. I helgen provade jag med lite grövre mjöl, fullkornsvetemjöl. Det blev matigt och gott, men brände fast. Åtminstone för mig, Matz lyckades bättre.

20180305_1053001350797802.jpg

Vi gjorde ett litet test innan grannarna kom, sen provade vi med lunchvåffla med creme fraiche och kaviar och sen förstås sylt och grädde.

Men det ska jobbas lite också så jag tog tag i taket igen och Matz fortsätter med dörren till badrummet. Taket är nu grundmålat två gånger så nu är det en gång kvar med den vita nyans vi ska ha. Vi har fått tips om att blanda i grön umbra i färgen för att undvika en gul ton och som av en händelse så råkar jag ha det på hyllan hemma, sparat efter farfars och pappas lanthandel.

20180307_0931351828918258.jpg

Det går så sakteliga framåt och vi ser fram emot vår nu, allt blir så mycket enklare. Vi måste snart ta beslut om vatten, hur vi ska få fram det. Gräva eller borra, det är frågan. Matz har (mar-) drömmar om att handgräva och jag blir arg och trött av blotta tanken. Så farligt och helt enkelt ogörligt. Det var på 1800-talet man gjorde så och hälften dog. Sen vill vi ju gärna ha vatten innan nästa decennium och jag vill väldigt gärna ha Matz kvar då också.

 

Jag har också börjat grundmåla skafferiet. Dörrarna till skafferi och badrum ska fixas men vi vill inte ta bort all gammal charm. Vi ska fråga om tips på Kulturarvet Byggnadsvård, ett fantastiskt ställe för att få råd och där det går hitta detaljer som saknas. Eller är det någon som läser som har en idé? Min tanke är att blanda i lite mörkare bruna pigment för att göra skafferidörren mörkare men utan att ta bort skiftningarna. Vi kommer inte ha vitt runtom, utan troligen ljusare petrolfärg/gröngrå/osv. Badrumsdörren känns spontant som att den ska målas, men vilken nyans är inte klart.

Slutligen, jag har upptäckt något som många redan säkert har upptäckt, men snö är suverän att diska i! Den fryser bort alla rester och sen är det bara att borsta bort det. Perfekt när det inte finns så mycket vatten!

20180305_102530636921485.jpg

Skafferiet… återigen

Efter denna magiska dag som har varit, är det dags att komma tillbaka med ännu ett litet inslag med skafferiet i fokus. Sedan kommer det att vara lugnt på denna front fram till dess att vi börjar med ytfinishen i köket. Många planer finns och många beslut kommer att fattas under dagar som kommer, men vi ser fram emot detta med spänning.

Trots detta vill jag börja med att berätta om denna fantastiska natt och dag som har varit. I natt så blev som det brukar bli i min ålder, ett trängande behov av att gå ut. Väl på bron stod jag bara och djupandades in friden och den fantastiska stjärnhimmeln som bredde ut sig framför mina ögon. Är så tacksam och glad att vi funnit denna plats på jorden.
Det finns en ton av frihet och mening i varje stjärnas ljus som glittrar i snön framför mig. Tystnaden är så kompakt att sträcker jag ut handen så skulle mina fingrar nudda vid det oändliga. Jag ser mig omkring över lägdan som breder ut sig och funderar över detta liv kontra vardagens hårda villkor. Simone de Beauvoir klär mina tankar i ord:
”Om jag envisas med att slå näven mot en orubblig vägg, förbrukas min frihet av denna fruktlösa gest utan att lyckas ge sig ett innehåll; den förfaller till tom möjlighet”

Men nu var det dags att slutföra det som var påbörjat.
Kallskafferiet.
För att kunna ha den temperaturen i skafferiet som vi vill ha behöver dörren vara så pass isolerad så att ingen temperaturväxling sker mellan köket och skafferiet.
Så det var dags att skruva och limma lister på 100 åringen och lägga in cellplast som isolering.
20180105_1216101290043688.jpg
För att kunna garantera att dörren går att öppna måste vi testa den mot dörrfodret hela tiden.

20180105_121603-1031174374.jpg

Det som har varit vårt syfte under hela vår resa är att kunna använda så mycket som möjligt av material som vi redan har. Att använda och nyttja varje bit så långt som möjligt. En restbit av OSB-skivan fungerade som inneslutning av isoleringen

20180105_1306021793388714.jpg

Skruvarna som i ett tidigare inlägg fick gå igenom en rostningsprocedur skulle nu användas. Återigen slås jag av det fantastiska att vara två som hela tiden funderar och fungerar tillsammans. Idén att rosta kom från min kära sambo och från samma hjärna kom den intelligenta tanken att lägga en distans bakom gångjärnet eftersom dörren sviktade lite efter den första skruvningen.

20180121_110536-1482773764.jpg

Äntligen är dörren på plats, hyllorna finns där och vi har börjat ställa in maten som är bäst att ha. I alla fall om Sveriges Riksdag får bestämma 🙂

20180121_125019203385485.jpg

Kvar är som sagt, utanpåverket. Det skall spacklas lite, målas och ett dörrfoder skall till. Men det blir en helt annan berättelse som jag ser så mycket fram emot.

Lev Gott /Matz

 

 

 

 

En rostig relation som börjar med kirskål.

Under sommaren gjorde jag en upptäckt som fick mig att fundera en hel del om vårt samhälle och vårt sätt att konsumera. Hos bästa svågern och svägerskan finns en liten sträng utmed häcken där en fantastisk liten ört växer. Kirskål så förbannad och avskydd av många trädgårdsälskande

images(2)2041363378.jpg

Glömmer aldrig en episod då jag bodde i Strömsnäsbruk i Kronoberg då den dåvarande grannen försynt påpekade att det var dags för mig att ta itu med Kirskålen som växte på tomten. Han ville inte att den skulle spridas för vinden.

Visserligen hade jag hört talas om att kålen fungerade utmärkt att äta men var lite skeptisk tills vi kokade en soppa på den och njöt i fulla drag. Men att gå så långt att jag skulle vara beredd att betala 600 kronor kilot för en växt som betraktas som ogräs, det går över mitt förstånd.
Det som en del betraktar som avskräde kan vara guld i någon annans händer. Detta är på pricken en beskrivning av min relation till rost.

20171105_11221591631658.jpg

Älskar rost.
På sina rätta ställen är det få saker som kan få igång mig på samma sätt som rost.

Tänk att den alltid dyker upp när man minst anar det eller när en blir superarg på sig själv för att man glömt sågen ute. Men hur går det till när man verkligen vill att det ska bli rost på ett ställe?

Vi håller på att bygga vårt kallskafferi. Till dörr kommer vi att använde en 100 åring som verkligen bär sin ålder med vördnad. Det syns i varje detalj på dörren hur den mottagit åldern så även på gångjärnen. Vi har en ide eller rättare sagt en tanke om att ha dem synliga eftersom de är så vackra då kommer problemet upp… Hur ska vi ha det med skruvarna?
20180106_104939-11977162787.jpg

Naturligtvis behöver de vara rostiga. Det finns ingen möjlighet att använda blanka skinande skruvar till detta projekt.
20180116_183824811447106.jpg

Vi har i Östersund en fantastisk butik, Kulturarvet, där personalen aldrig är rådlösa utan möter varje fundering och tanke med samma energi och entusiasm. Därifrån fick vi lösningen till vårt problem.
Först skall de doppas i ammoniak sedan ska man gnida dem i händerna. Därefter sker magin.
Nåväl ammoniak är ju inga svårigheter att skaffa så vi började leta. Kan inte säga att det var så energiskt men så fort vi var på en butik sökte vi i hyllorna men fann ingenting. Tills världens bästa frisör kom på en lösning.
Det är inte helt dumt att dela bostad med en superfrisör här finns det möjligheter och oortodoxa lösningar. Naturligtvis använde vi helt enkelt hårfärg som innehöll en  del ammoniak.
20180116_1839221679378899.jpg

Sedan fick det ligga ett tag för att riktigt gotta in sig. När det var dags att skölja av dem använde jag lite salt i vattnet.

20180116_2116251212436290.jpg

Resultatet börjar visa sig efter bara några timmar. Nu ska det bli spännande att se hur den färdiga dörren blir.

20180117_074302359735435.jpg

Vi ses snart igen /matz

Skaffa skafferi skaffera skafferalla

All vår början är så svår.

I nådens år 2017 bestämdes att alla i hela världen skall betala skatt. Detta gällde även Matz som var i Rävbacken, tillika hans trolovade, Bitte som ej var havande. (Tackolov, Bittes anm.) De färdades från Östersund med hjälp av en pålitlig rumänsk bil hela vägen upp mot rävbackarna. Nu var tiden mogen att påbörja julkalaset, som i morgon tar sitt avstamp i ett halvfärdigt kök där vise folk från fjärran landskap kommer att medverka. Stjärnan strålar klart, så även Bitte och hennes trolovade, Matz

Glädjen står högt i tak, eftersom ett kallskafferi snart står färdigt i hörnet.

Suck, kommer det att bli någonting av allt detta?

Vår dröm om att kunna leva så billigt och klimatsmart som möjligt innebär också att hitta fiffiga lösningar på vardagliga problem. Som kylskåp till exempel,  en onödig produkt som slukar en massa ström.  Onödig, säger jag då möjligheten finns att kunna skapa något liknande utan kontakt med strömmen.

Första gången jag läste om kallskafferi var på den fantastiska sajten Alternativ.nu. Tänk att kunna ha ett skafferi i stugan som konstant håller ca 4 grader oavsett väder och årstid ute.

För att kunna ordna detta var vi tvungna att sätta in ett jordrör som leder den nedkylda luften in i skafferiet.

Efter lite letande hittade jag en bloggare som heter Sara May som berättar om sitt projekt med jordrör. Hon hade även en superbild som jag lånade

Jordröret bör ligga på två meters djup och vara runt 20 meter. Sen ska det sluta i en stenkista i lägsta nivå så att kondensen rinner ner i marken. Som ni ser på våra bilder så ser ni röret redan som sticker upp i skafferiet. Jag har förstått att det bör vara 110 mm avloppsrör.

Vindpappen, en viktig del
Här ser man jordröret komma upp

Vitt och lättskött, det är viktigt

En kollega sa till mig häromdagen att en alltid bör ”tillsätta långsamhet”

Det försöker vi lära oss. Ett litet steg varje dag. Även om det är just nu i gnistrande jultider som skafferiet så sakteliga får sin form, så kommer det att dröja till sommaren innan spaden sätts i marken och röret kan läggas ned.

Reglar sätts upp för hyllorna
Nu ser vi hur det verkligen kommer att se ut!
Vi testar dörren vi tänkt använda. 

Önskar er alla en fantastisk jul

/matz