Om att hedra och att minnas
De flesta har nog saker, möbler och annat i sitt hem som är ärvda. Det har vi också. Jag är så glad över varje sak, varje gammalt verktyg eller annan funktionell pryl som fortfarande fungerar och som gör min vardag lite bättre. För jag minns varje gång jag använder de olika sakerna. Jag känner mig hedrad över att kunna använda saker som har varit så värdefulla för mina förfäder så att de kärleksfullt har lagats eller rengjorts för att kunna fungera än idag. 100 år senare.
Jag minns farfars och senare pappas lanthandel i Högland när jag använder torra pigment ur Fresks gamla plåtburkar. Jag tycker att salladen aldrig sett så god ut än nu när jag serverar den i de gamla träskålarna från släkten i Hallviken. Jag minns alla middagar hemma när mamma återigen lagat den godaste grytan som fortsätter sätta smak på det vi lagar till. Matz favoritverktyg i köket används nästan varje dag, hans mammas tång från gatuköket i Arboga där han växte upp.
Att hela tiden köpa nytt för att det gamla blivit slitet är inte vår melodi. Det skulle kännas så platt och så tomt, det nya har ju inte samma själ. Det nya är aldrig tummat av en älskad morfar eller lagat av en älskad farmor.
Som jag ser det så har alla tidigare liv gett oss ett arv som är vårt ansvar att förvalta. Om det så bara är en sliten träslev.




