Den ståndaktige

Jag kommer aldrig att glömma det gamla ödehuset i skogens allra dunklaste vrå. Halva huset hade rasat och resten var omhuldad av mossa så grön att det kändes som att kliva in i en sagovärld.

Men någonting stod rakt upp som det gjort sedan tidens födelse av huset. Det påminnde om den ståndaktige tennsoldaten som stod fast även då elden sakta smälte ned den till grunden. När jag lade min hand mot de svala tegelstenarna kunde jag ana dess historia. Höra alla de människor som växt upp under dess beskydd. En skorsten är någonting mer än bara ett föremål. Den är förutsättningen för livet, i alla fall då vinterns vindar ruskar tåg i huset.

Nu står jag här, lutande mot vår egen skorsten som stolt reser sig mot höjden. För att vi ska kunna ro iland med sommarens projekt, det legendariska takhöjningen, så behöver jag lägga några timmer till att utöka ytterligare några varv på den.

Det är något speciellt med att få blicken upp några meter. Någonting händer inombords och ett lugn sprider sig i kroppen. Det kanske har att göra med att ögat fångar horisonten. Den får bli en del av oändligheten.

Med slägga och huggmejsel var det bara att gå på. Kronan överst på skorstenen bjöd på lite motstånd, men med envishet och styrka gick den att få bukt med.

Det är inte bara horisonten som erbjuder en fröjd för ögat.

När Kronan väl var borta blev jag glad över att vi tagit tag i detta i nuläget. Fler av varven var jag tvungen att plocka ner eftersom fogen smulades upp i beståndsdelar. En ommurning var verkligen av nödvändighet.

Tegelstenar är ett fantastiskt material. År efter år, i alla olika väderslag vi kan tänka oss, behåller de sin form och funktion. Du kan återanvända hundraåriga tegelstenar och de är som nya. Fantastiskt tycker jag. Men naturligtvis måste de bearbetas lite innan de kan användas igen. Allt gammal bruk måste bort och de får ske den hårda vägen.

Nu ligger de där i väntan på att återigen fogas in i sina rätta platser. Och cementblandaren är redo.

Full av arbetslust vaknade jag idag, med en iver att få komma igång. Om bara inte detta regn som forsar ned från en gråmulen himmel hade varit.

Så murartagen får vänta på en lite mer snäll dag.

Visst gör det ont när knoppar brister

Naturen har alltid varit viktigt för oss båda. Det är nog en av anledningarna till att vi gör det vi gör just nu och förbereder oss på att flytta ut. Så många hämtar bilder och inspiration från allt det fantastiska som omger oss. Våra ögon är känsliga för grönt.
Till och med Luther tog med naturen i sina tankar. Det finns ett citat som tillskrivs Martin Luther: ”även om jorden skulle gå under i morgon skulle jag plantera mitt äppelträd idag…”

Jag tror att det handlar om någonting fundamentalt i människan. Vår längtan efter enkelhet och jordnärhet är stor och stark. Tänk alla som drömmer om den fantastiska trädgården med mängder av fjärilar och blommor. Men också framför allt bin. På tal om det. Just nu har jag signat upp mig på en bikurs. Tänkte att marken runtomkring oss väl har plats för ytterligare ca 70 000 innevånare.

Ända sedan barnsben har jag varit rädd för getingar och annat som jag trott vara getingar. Men med kunskap växer modet att möta, och det är som i livet. Vår rädsla för andra gör att vi stänger in oss istället för att öppna upp och omfamna det spännande som ligger framför.

Nu har jag faktiskt testat mig och fått veta att jag är allergisk mot getingar men inte mot bin. Så jag tänkte varför inte? Omgivningen kommer att tacka oss med fantastiska pollinerare som kommer att jobba oavbrutet och en liten honungsburk från Rävbacken låter ju inte helt fel.

Helgen har annars flutit på i det grönas tecken. Planteringar, både högt och lågt så toalettprojektet fick vila lite till nästa helg.

B hittade en korg från sin pappas lanthandel som kom till användning för ett jordgubbstorn. Ser så fram emot att få plocka så att det vattnas i munnen.

cof

Vi försöker också gör lite fint runtomkring. Det är inte riktigt läge än får alla de stora trädgårdsplaner som finns men en liten blomma här och där som får glädjen att spritta i kroppen är inte helt fel

cof

Jag jobbar med konfirmander och på en av konfirmationerna som jag var med på nu under våren hade vi gjort fröpinnar att dela ut till alla som kom. Glasspinnar som vi limmade fast frön på. Det blev några över som jag valde att stoppa ner på lämpliga platser.

rhdr

Några fler pallkragar är också på gång.

cof

Förra året försökte vi att plantera potatis på ett speciellt sätt. Det gick så bra att vi ville göra om det i år. Men nu har vi utökat landet ”lite” mer för att täcka vinterbehovet av potatis

B är ju en stjärna att hantera gamla rundbalar så det fick bli hennes uppgift i år också

Själv tog jag helt ansvaret för min lilla sparrisodling. Vi ville ha sparris. Vi älskar sparris. Så vem som fick den fantastiska iden att plantera sparrisfrön vet jag inte riktigt men det lät ju helt fantastiskt. Det var det att se dessa små, gängliga gröna, sa jag små, sakta sträva upp mot himmelen. Tills vi började läsa på hur vi skulle plantera ut dem. Det var en detalj som vi inte riktigt hade reagerat på . Det tar upp mellan fem till sex år när man fröodlar sparris innan det går att skörda de små gröna delikatesserna. Alltså, sex år.

Så jag tog ett hörn av köksträdgården och planterade dem själv.

Återkommer om sex år hur de smakar.

Vad hände på Rävbacken i januari egentligen?

 

Ja jisses vad tiden går! Januari började med förkylningar och trötthet. Julen och nyårshelgen var sociala precis som det väl ska vara. Men det här året lite extra på grund av Matz äldsta dotters bröllop, en underbar nyårsfest i kärlekens tecken.

Jullovet var välbehövligt och en hel dag låg vi tysta sida vid sida i stugan med varsin bok. Den enda gångerna vi rörde på oss var för att stoppa in ett vedträ i spisen eller för att hämta fika. Energin var låg.

Men så kom den tillbaka och i samma veva blev skidspåren bara finare och finare! Förra vintern var den vintern vi verkligen återupptäckte och utnyttjade spåren runt stan, så längtan var stor. Vi gav oss ut runt Rävbacken först där vi fick spåra själva. Men bara några kilometer bort finns otroligt fint preparerade spår, runt Svartsjöarna och  Fursteli-spåren.

img_20190210_164152_0522694262921603269655.jpg

Den här januari hade vi om möjligt ännu mer magiskt vackra träd, med riktigt tjocka gnistrande grenar. Det går inte se sig mätt på det och till slut får en inse att det inte är möjligt att ta bild på allt. Vi får nöja oss med den här:

Men det blev lite jobb också. Av bäste Jörgen fick vi några granar som kommer användas till utbygge/uppbygge i sommar. Först skottade han förstås upp en väg fram till skogen.

img_20190103_1406453270006273026833933.jpg

Sen skulle det funderas lite.

20190103_1416587184180392052994064.jpg

Sen skulle det sågas och kvistas.

 

Matz hade bästa skyddshatten från Brasilien på sig. Turhatten.

20190104_1323525851508581417998205.jpg

Själv bidrog jag med glada hurrarop och lite fika.

img_20190103_1404263216730245509794623.jpg

Nu lovar vi mer från oss och framförallt oftare. Vi har tapetserat och börjat med badrummet, men allt det kommer i bloggen om inte alltför länge! Vi vandrar vidare mot ett fullt beboeligt Rävbacken!

img_20190103_1440104995559835591647647.jpg

Rävbackens julkalender 23 december. Dagen då allt faller på plats

Om nyårsdagen är minnenas kavalkad så får dagen före dopparedagen bli fullbordandets dag. Alla dessa detaljer som nu görs i ett fullt sjå.

Visst blev det en vedkälke, tack vare tips från er fantastiska människor som både orkat följa oss men även gett små glimtar av er själva genom de roliga kommentarer som ni skrivit.

Och tror ni inte att vi lyckats få huset fyllt av både julfröjd och glädje.

För den uppmärksamme kan jag tala om att även om julkulorna visserligen är av plast så är det riktigt gammalt lingarn vi använt som tråd.

Var det någon som talade om återvinning.

Sedan undrar jag: hur gick det med knäcken Bitte?

Ha! Det gick fint det!

Rävbackens Julkalender 17 december. Ingen liten skitsak!

Något av det viktigaste som finns vill jag denna dag den 17 december hylla. Många djupa tankar och funderingar har ekat mellan dessa väggar. Gustav Fröding lät dessa ord formas:

”Något är skönt
ock i en lus
ock i ett grönt blad
bakom ett hemlighus”

Ända in på 1970 talet var det vanligt i flera länder att man hade ett avträder eller rättare sagt ett utedass på gården. Denna bild är tagen i Brisbane i Australien.

För oss på Rävbacken var det fantastiskt skönt att det redan fanns ett utedass när vi började vara där på mer permanent basis. Törs nästan inte tänka på vad det skulle ha inneburit att vi inte hade detta lilla ruckel på vår tomt.

Visserligen är golvet murket och vinden viner genom hålen i väggarna. Taket har hål i sig och dörren går inte att öppna helt och hållet. Men utan dig skulle vi inte ha sovit så gott. Så till dig vill jag sänka den varmaste tanke.

20181215_1221557557686825587523574.jpg20181215_1222235611633178275218462.jpg

img_20181216_1014027163694788160290287.jpg

Genom ditt nedisade fönster kan jag dock ana den varma sköna stugan som rymmer min allra skönaste säng.

/Matz

Rävbackens Julkalender 16 december. Nu tändas…

Brasan är något jag gärna vill få fyr på så snabbt det går. Ibland är temperaturen närmare 0 inomhus när vi kommer upp och då tar det ju förstås tid att värma upp stugan.

Vi har lyxat till det med ett oljeelement, men dess kapacitet sträcker sig inte så långt att det blir varmare än 0 inne när det är mellan 15-20 minusgrader ute.

Vi har provat olika typer av tändklossar för att snabbt få eld, bland annat de klassiska fyrkantiga som jag tycker är värdelösa. Jag hissar röd flagg för de små plastpåsarna med paraffin, jag tycker det känns som om hela stugan fyllts av giftig gas de få gånger vi använt dem. De som fungerat bäst av de köpta vi har provat är ekologiska gjorda av vaxdoppade tallspån.

Men det bästa är ändå det en kan göra själv. Plocka tallkottar runt stugan och återanvända små stearinljusstumpar, ner i en gammal gryta och värm och sen har du de bästa braständarna!

Jag lutade grytan lite för att kottarna skulle dra åt sig så mycket som möjligt av stearinet och det som blir kvar i grytan får vänta till nästa års kottplockning.

Grytan köpte jag på loppis för 40kr.

/Bitte

Rävbackens julkalender 15 december.

Vi visste att det hade snöat. Ingen har kunnat undgå detta. Hela landskapet förändrades till någonting som man läser om i sagorna. Men trots detta blev förvåningen stor när vi till sist lyckades äntra oss ur bilen.

Efter en längre stund av skottning kunde vi äntligen klä om till säsongens stora premiär. Låt mig presentera en fång av undersköna bilder från denna vinterns första skidtur.

Vi ses kanske i det underbara landskapet

/Matz