Nu är de här!

Det var en fantastisk kväll då jag for till Anders W för att hämta avläggaren. En avläggare är ett delat samhälle som görs dels för att få nya samhällen men också för att förhindra att bina svärmar. Det vill säga ger sig av i en stor klunga för att hitta ett nytt bo. En avläggare är ett effektivt sätt att få till andra samhällen och ofta är det så att jag som nybörjare köper en avläggare för att sätta igång mina egna samhällen.

Med alla bin i bilen så åker jag hem. Det är ganska sent eftersom det är viktigt att vänta så länge som möjligt så att alla bina hinner in i kupan innan transporten. De kryper normalt in i kupan vid kvällstid.

Väl hemma så ordnar jag så att avläggaren får stå framför flustret, öppningen, på min topplistkupa. Detta för att de ska lära känna omgivningen och när sedan lådan plockas bort vet bina vart de ska flyga för att komma in.

Så fort jag öppnade tittade de nyfiket ut och snart var de igång.

Så här fick de stå i några dagar. Det har regnat ganska rejält här på Rävbacken och då är det absolut inte läge för att störa och börja böka med flytt. Bina är som vi ibland och gillar inte att vara ute länge i regnet.

Men idag strålade solen och nu var det läge att sätta igång.

Jag hade redan gjort spår i topplisterna, för min tanke var att sätt i en remsa av en vaxkaka dels för att få bina att bygga på rätt håll men också för enkelheten att få igång dem. Hittade tipset här hos Mälaröbiodlarna. Men nu var det så att de vaxkakor jag hade beställt blev försenade så jag fick hitta på en annan lösning med ett par avsågade listsidor. Funkar det med.

Jag förberedde allting mycket noga. Rökpusten igång med säker assistans av B och bordet nedtaget till skogsgläntan. Nu var det bara att öppna avläggaren och sätta igång. Vi upptäckte att det var väldigt bra att vara två, för att arbetet skulle gå så snabbt och effektivt som möjligt. Vi ville inte att bina skulle känna sig oroliga för länge. Det som överraskade både B och mig själv var hur lugnt och tryggt jobbet kändes. Du hade rätt Anders, det är väldigt snälla bin

Men hur gör man då?

Först tar du upp en av ramarna som sitter i avläggaren. Med ett bestämt skak faller de flesta av bina ned i kupan och resten som sitter kvar, använder jag en mjuk borste och försiktigt sopar av dem.

Sedan skruvar vi fast topplisten i den gamla ramen. Sågar bort resten av ramen och försiktigt lossar kakan från den.

Här kan vi se att de redan hade fyllt några ramar av en fantastisk Honung

Eftersom den gamla ramen är rektangulär och toplistkupans form är en upp och nedvänd pyramidisk form, så måste kakan skäras till. Det som blir över kommer vi att ta tillvara.

Efter tio ramar så var det över. Avläggaren var tom och med hjälp av en liten bräda så tågade bina in till drottningen som befann sig trygg i det nya hemmet.

Om du sätter på ljudet kan du höra ett fantastiskt buzzande

Efteråt så tog vi tillvara på den honung som vi skar bort samt smälte vaxet för att använda till något annat.

Tänk så rik man känner sig när vi i kvällssolen äter smultron med glass och över detta ringlar ny-tappad honung

I väntan på hyresgäster.

Äntligen så är det dags. Jag har likt sången gått och väntat inte vid min mila utan snarare vid min topplistkupa att hon, Drottningen , skall komma till mig.

Tanken och idén, fanns redan med från början när vi satte igång projekten här på Rävbacken. Naturligtvis vill vi även ha en mångfald av hjälpredor som jobbar både i det fördolda men även i det synliga. Våra tankar om en plats där djur och människor, växter och mikroliv trivs och frodas håller sakta men säkert på att förverkligas.

Här kommer då dessa fantastiska bin in i sitt sammanhang. Att få uppleva hur en mark sakta transformeras till en mullrik och prunkande plats då behövs pollinerare. Många.

Att välja vilken typ av kupa var inte lätt. Det finns många olika sorter med sina fördelar och nackdelar. Den filosofi som jag bar på var att bina skulle få leva på ett naturligare sätt än via en ordinarie kupa. Dvs de skall själva få bygga och hantera sitt boende. All biskötsel är påverkan på binas habitat. Det är nog lite fel att prata om mer naturligt eller mindre naturligt. Det handlar om olika sätt att sköta om och vårda sina bin. En bra artikel finns här som berättar lite mer om tankarna runt kupan

Till slut hamnade ändå valet på en topplistkupa. Kul om du hänger med på denna resa för att få se hur jag tänker och jobbar tillsammans med mina bin.

Under våren har jag byggt en egen kupa. Med tankar och lärdomar från nätets alla hörn och med en grund från en ritning som jag hittade, så satte jag igång.

Att komma in i ett sammanhang där människor som är passionerade för sin sak är alldeles fantastiskt. Att få träffa dessa eldsjälar och få ta del av deras kunskap är ovärderligt. Det finns de som jag kan ringa till och ställa frågor och vi ställer upp för varandra. Så kul.
Här nedan följer lite bilder från bygget

Så nu står där den där på sin plats. Mellan granar och furor, väntande på de som skall bo där.

Och de kommer ikväll 🙂

Rävspåret

Nyårslöften har vi struntat i det här året, också. Mer än att lova sig själv att försöka göra livet så bra som möjligt. Men är det något som de flesta brukar lova så är det att börja träna.

Det är något som inte fungerat så bra för oss under den värsta ”renoveringstiden”. Inte för att kroppen inte fått sitt, med allt som har lyfts, burits, släpats, grävts, osv. Sådant som man kanske gör på en kostsam crossfit-studio. Men det hade nog inte skadat med lite stretch i alla fall.

Jag tycker att kroppen brukar forma sig efter det man gör mest av, så cyklistkroppen har bytt utseende till något slags Byggare-Bobformat. Och det är väl i och för sig bra, det har ju varit nödvändigt. Men särskilt mycket puls och smidighet kan jag inte beskylla mig kropp för att ha efter allt byggande. Därför är det en fantastisk lyx och glädje att grannen bästa Linus fixar ett skidspår åt oss precis utanför stugknuten! Nu har vi verkligen inget att skylla på!

Om man tittar noga precis i överkanten av Matz stav på översta bilden så ser man Oviksfjällen, och bredvid ligger stugan. Spåret blir något av ”Antikrunda”, inga upp- eller nedförsbackar att bryta lårbenshalsar i!

Julkalender 2020 Lucka 23 och 24

Detta har verkligen varit ett år med sjukt djupa dalar men också höga toppar. Höjder där lungorna har fyllts med ren luft och blodet fått hjärtat att slå glädjeskutt.

Det största under året, trots alla rotzoner och insatta fönster, var i allafall att hon sa ”Ja” till mig. Någonting som jag av hela mitt hjärta önskade.

Den andra bilden får representera alla de vänner och familjen som stått vid vår sida i vått och torrt och även de stunder då våra idéer och tankar syns alltför vidlyftiga ändå nickat och trott på oss.

Så nu är det snart dags för ett nytt och spännande år. Ett år som vi verkligen tror och hoppas att det blir så mycket bättre än året som gått.

Så, God Jul och Gott nytt år från oss alla på Rävbacken till er alla oavsett var ni är.

Julkalender 2020 Lucka 22

Nu är det på riktigt. Officiellt har vi nu blivit boende på Rävbacken

Inte trodde jag att det stora halvstatsägda postföretaget brydde sig om en liten avkrok i Sveriges avlånga land. Bara en liten uppdatering via telefonen att det fanns en hel del kuvert som saknade sitt hem. Och skulle vi kunna fixa detta innan i morgon så han de dela ut dem innan julafton. Så B fick i uppdrag att handla en brevlåda när hon for in till staden.

Snabbt fixade jag till en ställning eftersom jag insåg att det var nästan helt omöjligt att med hjälp av spett få ned en stolpe.

Men det blev bra. Sitter nu som ett barn innan julafton och väntar spänt på de första breven.

Julkalendern 2020 Lucka 21

Snön smälter och det blir grönt igen. Det tycker vi är så trist för vintern är så härlig när vi kan använda den till en massa roliga saker. Åka skridskor, skidor, sätta på vinterdäcken på hojarna och cykla på isen. Bara njuta av ljuset.

Det gröna som kryper fram påminner oss om sommaren och årets höskörd. Det är tredje året som vi hjälper vår gode vän Jörgen med att ta in hö. Jörgen är en av de grannar som vi gärna umgås med ofta, det blir otvunget och lättsamt och alltid välkommet! Men nu i coronatider så blir det väldigt lite fikastunder och middagar. Vi ser verkligen fram emot att det blir ”som vanligt” igen!

Jörgen, världens bästa kattvakt. Sorjonen hoppar gärna upp i knät när han är på besök.

Höet ska packas i balar, vägas, vilket var riktigt svårt i år. Ibland 12 kilo balen för att plötsligt väga över 20 kilo. Då gäller det att justera på John Deeres släp. Som tur var var Lo med och lastade in höet i ladan sen, annars hade det varit tufft!

Julkalender 2020 Lucka 20

Julefrid och julenöjd. Klart överskattat, kände vi och satte igång storstöket innan julafton.

Det är ett rum kvar i det gamla huset att ordna. Vi har suttit där och betraktat silvertejp som vi har lagat taket med. Men nu fick det vara nog.

Sagt och gjort. Vi hämtade det sista fönstret från kornladan. Tankade motorsågen och satte igång.

Fortsätt läsa Julkalender 2020 Lucka 20

Julkalender 2020 Lucka 17

Konstigt hur mina minnen från sommaren sakta förändras och fylls av något helt annat. Den eländiga sommaren (vädret!?) hade en del att bjuda på ändå.

En viktig del i min egen energipåfyllning är kontakten med naturen. Det gröna som kittlar mitt öga. Men i min tanke var inte sommaren så fylld av möjligheter till den greenwash som behövdes. Så glad jag blir att bläddra igenom mina foton och inse att även detta år var floran det som gav mig kraft . Detta märkliga 2020 gav möjlighet till både rekreation och matinsamling.

Julkalender 2020 Lucka 16

Ikväll insåg att vi nog inte orkar skriva. Det är bara två dagar kvar till ett välbehövligt jullov och Matz semester. Vi kommer förstås jobba på att fixa oss ett fint vardagsrum, helst färdigt före jul, men just nu är vi faktiskt trötta.

Men fullt så slut som de kasserade arbetsdojorna som gjort åtskilliga kilometer på stegarna, det är vi inte. Vi kommer igen!

De här två ger oss i alla fall väldigt mycket energi.

Julkalender 2020 Lucka 14

Sista delen (kanske) om pumphus/tvättstuga

Det var riktigt kul att få börja på riktigt med utsidan på pumphuset. Den fick ju stå ganska länge på gården och lysa ljusblå, sen frigolitvit med svarta prickar.

Samma dag, faktiskt när vi satt i bilen på väg hem med kojan, så fick jag ett meddelande från en bekant i cykelvärlden. De var på väg att sätta ny panel på sitt hus och undrade om vi ville ha det gamla. Självklart! Så vi åkte dit tre vändor och hämtade panel, som jag sedan drog ur all gammal spik ifrån. Återanvändning, gratis och alldeles toppen till den lilla kojan.

Vi ville gärna ha tegel på taket precis som på huset. Vi mindes att vi hade sett enkupiga tegelpannor på gården där det lilla huset ligger som jag och min syster fick av en gammal släkting. Så vi åkte dit med en släpvagn, lite på vinst eller förlust, men det blev högvinst. Vi lyckade hitta så att det precis räckte till taket, men fick ge upp när det gällde att även täcka vedförrådet. Där fick det bli det gamla vanliga tvåkupiga.

För att göra dörren lite mer ”stuga” och mycket charmigare än plåtdörren som satt på stugan så satte Matz på en gammal trädörr utanpå dörren som vi förstås målade i samma gröna färg som på husets ytterdörr.

När jag behövde en paus i ”panelandet” så plockade jag lingon. Alltid övervakad av Olga, hon gillar inte riktigt att jag är för långt från huset. Man måste ju se upp för räven här på Rävbacken!