Efter denna magiska dag som har varit, är det dags att komma tillbaka med ännu ett litet inslag med skafferiet i fokus. Sedan kommer det att vara lugnt på denna front fram till dess att vi börjar med ytfinishen i köket. Många planer finns och många beslut kommer att fattas under dagar som kommer, men vi ser fram emot detta med spänning.
Trots detta vill jag börja med att berätta om denna fantastiska natt och dag som har varit. I natt så blev som det brukar bli i min ålder, ett trängande behov av att gå ut. Väl på bron stod jag bara och djupandades in friden och den fantastiska stjärnhimmeln som bredde ut sig framför mina ögon. Är så tacksam och glad att vi funnit denna plats på jorden.
Det finns en ton av frihet och mening i varje stjärnas ljus som glittrar i snön framför mig. Tystnaden är så kompakt att sträcker jag ut handen så skulle mina fingrar nudda vid det oändliga. Jag ser mig omkring över lägdan som breder ut sig och funderar över detta liv kontra vardagens hårda villkor. Simone de Beauvoir klär mina tankar i ord:
”Om jag envisas med att slå näven mot en orubblig vägg, förbrukas min frihet av denna fruktlösa gest utan att lyckas ge sig ett innehåll; den förfaller till tom möjlighet”
Men nu var det dags att slutföra det som var påbörjat.
Kallskafferiet.
För att kunna ha den temperaturen i skafferiet som vi vill ha behöver dörren vara så pass isolerad så att ingen temperaturväxling sker mellan köket och skafferiet.
Så det var dags att skruva och limma lister på 100 åringen och lägga in cellplast som isolering.
För att kunna garantera att dörren går att öppna måste vi testa den mot dörrfodret hela tiden.
Det som har varit vårt syfte under hela vår resa är att kunna använda så mycket som möjligt av material som vi redan har. Att använda och nyttja varje bit så långt som möjligt. En restbit av OSB-skivan fungerade som inneslutning av isoleringen
Skruvarna som i ett tidigare inlägg fick gå igenom en rostningsprocedur skulle nu användas. Återigen slås jag av det fantastiska att vara två som hela tiden funderar och fungerar tillsammans. Idén att rosta kom från min kära sambo och från samma hjärna kom den intelligenta tanken att lägga en distans bakom gångjärnet eftersom dörren sviktade lite efter den första skruvningen.
Äntligen är dörren på plats, hyllorna finns där och vi har börjat ställa in maten som är bäst att ha. I alla fall om Sveriges Riksdag får bestämma 🙂
Kvar är som sagt, utanpåverket. Det skall spacklas lite, målas och ett dörrfoder skall till. Men det blir en helt annan berättelse som jag ser så mycket fram emot.
Lev Gott /Matz
Rävbacken 