Mannen på taket. Part 1

När vi började bläddra igenom de gamla uppdateringarna och allt det som vi fått vara med om denna sommar så insåg vi att det var så oerhört mycket som inte var med. Saker och grejer vi gjort som blev till oerhört stora steg för oss även om de var små steg för mänskligheten. Men tänk idag när jag ligger i min säng och tittar upp mot innertaket och får en bultande känsla i min mage av stolthet över vad vi tillsammans kunnat göra, fylls jag av en känsla av lycka. En lycka fullbordad av gemensamma ansträngningar, misslyckanden och lyckande.
Men var börjar man då resan skall beskrivas? Kanske från början eller så får det bli nedslag från en resa som inte handlar om geografiska sjumilasteg utan snarare en inre milslång resa från okunskap till djup förståelse och innerlig kärlek.
Allt började med att inse hur vi behövde göra i ordning vår skorsten som var frostskadad och behov av lite kärlek. Samtidigt lyfte vi vår önskan om att öka ut utrymmet i huset så att vi skulle kunna få ett eget sovrum och en spännande skrivarlya.

wp-15893627427033954796630468182390.jpg

Trots att den såg riktigt bra ut var det många av stenarna som satt lösa och behövdes plockas bort

wp-15893627436361585386964584573397.jpg

Med hjälp av kameran så fotograferade jag varje varv så att kunde mura tillbaka dem på samma sätt som de låg men även då vi behövde förlänga skorstenen, fortsätta på ett korrekt sätt

wp-1589362744098503093988762719667.jpg

wp-1589318088057.jpg

wp-15893629541188889937518979341073.jpg

wp-15893627446093178727261535286977.jpg

Nu började vår jakt efter fler stenar. Men efter lite telefonsamtal, förfrågningar till vänner och bekanta så gick det att få ihop de över tvåhundra som fattades för att kunna komma upp till den nivå som vi hade tänkt. Hos närmaste grannen Linus.

wp-15893629535866729131663964633808.jpg

Till ock med det gamla jordgubbslandet fick släppa till sina stenar, ingen förlust för det skulle ändå bort.

Jag önskar att jag hade gått en kurs i ”Tegelstensklyvning” innan denna sommar. Men hur det nu var så fick jag ihop det och efter ett tag så klippte jag bara till på rätt ställe och stenen klöv sig där jag ville

img_20190707_1048243738317422793242275.jpg

img_20190707_1123367930870553654433583.jpg

Det var tungt att hålla på men en som imponerade var B som sprang med murbruk och stenar uppför stegarna och bara levererade.

När jag tittar tillbaka på bilderna ser det så grönt och skönt ut. Men ett ska ni veta. Vad det någonting som hände denna sommar så var det ett evigt regnande.

img_20190708_1453278380687916734601183.jpg

img_20190708_1453383137176335798412165.jpg

Kul att du ville hänga med på min skorstensåterblick. Mer kommer.

Matz

Den ståndaktige

Jag kommer aldrig att glömma det gamla ödehuset i skogens allra dunklaste vrå. Halva huset hade rasat och resten var omhuldad av mossa så grön att det kändes som att kliva in i en sagovärld.

Men någonting stod rakt upp som det gjort sedan tidens födelse av huset. Det påminnde om den ståndaktige tennsoldaten som stod fast även då elden sakta smälte ned den till grunden. När jag lade min hand mot de svala tegelstenarna kunde jag ana dess historia. Höra alla de människor som växt upp under dess beskydd. En skorsten är någonting mer än bara ett föremål. Den är förutsättningen för livet, i alla fall då vinterns vindar ruskar tåg i huset.

Nu står jag här, lutande mot vår egen skorsten som stolt reser sig mot höjden. För att vi ska kunna ro iland med sommarens projekt, det legendariska takhöjningen, så behöver jag lägga några timmer till att utöka ytterligare några varv på den.

Det är något speciellt med att få blicken upp några meter. Någonting händer inombords och ett lugn sprider sig i kroppen. Det kanske har att göra med att ögat fångar horisonten. Den får bli en del av oändligheten.

Med slägga och huggmejsel var det bara att gå på. Kronan överst på skorstenen bjöd på lite motstånd, men med envishet och styrka gick den att få bukt med.

Det är inte bara horisonten som erbjuder en fröjd för ögat.

När Kronan väl var borta blev jag glad över att vi tagit tag i detta i nuläget. Fler av varven var jag tvungen att plocka ner eftersom fogen smulades upp i beståndsdelar. En ommurning var verkligen av nödvändighet.

Tegelstenar är ett fantastiskt material. År efter år, i alla olika väderslag vi kan tänka oss, behåller de sin form och funktion. Du kan återanvända hundraåriga tegelstenar och de är som nya. Fantastiskt tycker jag. Men naturligtvis måste de bearbetas lite innan de kan användas igen. Allt gammal bruk måste bort och de får ske den hårda vägen.

Nu ligger de där i väntan på att återigen fogas in i sina rätta platser. Och cementblandaren är redo.

Full av arbetslust vaknade jag idag, med en iver att få komma igång. Om bara inte detta regn som forsar ned från en gråmulen himmel hade varit.

Så murartagen får vänta på en lite mer snäll dag.

Rävbackens julkalender 19 december. Husets hjärta.

Tänk för ett år sedan stod jag sent på nätterna dagarna innan jul och skyndsamt murade upp fundamentet till vedspisen. För ett arbete som innebar både lärdom och nybörjartag, så är jag fantastiskt stolt idag över resultatet.

Från detta:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ett jobb som aldrig kändes som om det kunde slutföras. Till idag när jag värmer mina kalla händer vid husets hjärta

Rävbackens julkalender 12 december. Att ha en gröda i väggen

När det blev dags att arbeta på insidan av det maskformiga bihanget, så funderade vi ordentligt på hur vi skulle isolera farstun. Att använda oss av ”vanlig” isolering slog vi omedelbart bort. Dels handlar det om ett miljöval men att använda sig av glas- eller mineral ull är som att inbjuda alla små gnagare till en fantastisk fest. Visst är det märkligt att de material som vi använder mest i isoleringar även gillas mest av råttor och möss 🤔

Så valet föll på det fantastiska linullen.

Ett helt fantastiskt material. Alltid förr när jag arbetade med isolering var jag tvungen att använda mig av ansiktsmask. Jag fick en helt otrolig klåda i halsen och hostade som om det inte fanns någon morgondag.

Här kunde jag hantera isoleringen hur som helst och det luktade friskt och gott. För den som är van vid att skära i mineralull blir det en överraskning. Här snittar man inte bekvämt utan snarare tuggar sig fram millimeter för millimeter. Men det är verkligen värt det.

Rävbackens Julkalender. 7 december

En av de mest fantastiska upplevelserna av att ta itu med ett gammalt hus är de oanade möjligheter till fantastiska upptäckter. Där man minst anar det kan en liten guldklimp bryta fram. Detta tycker jag att vi har fått vara med om gång på gång här i Rävbacken. Till exempel som denna lilla bit som satt bakom panelen i det som en gång i tiden var ett sovrum. Önskar att jag kunde lägga mitt öra intill och höra hela berättelsen om allt den sett och hört.

dav

Rävbackens Julkalender 6 december. Dagen då Matz tittar tillbaka till sommarens händelser

Jag skulle gärna vilja dela en händelse som vi gjorde mitt under den varmaste sommaren i mannaminne. Vårt kök var delvis i fokus under en stor del av sommaren. Här vill jag visa på ett tips till köksluckor.
Det är inte lätt att hitta några som verkligen talade till en. Detta var och är ett hjärteprojekt så det var viktigt att allt skulle stämma överens med den målbild som målats upp inombords. Efter en del diskussioner och letande kom vi överens.

Vi gör dem själva!
Vi har fått kontakt med en fantastisk såg och hyvelspecialist, Åsarna såg, så att få tag på de rätta pärlspontade panelen var ganska lätt.

rhdr

Det hela började med att jag limmade varje bräda i sponten innan jag slog ihop dem. Sedan fick de ligga i press med hjälp av några limknektar.
Vi visste att det fanns en viss risk att luckorna skulle kunna bli skeva. För att minska den risken limmade jag på en tunn plywoodskiva på baksidan

rhdr

cof

rhdr

Efter att ha tagit måtten för varje lucka och låda, sågades var del ut från skivan. Detta för att mönstret skulle stämmas överens med varandra

rhdr

cof

Nu blev det bara roligare och roligare. Nu snackar vi millimeter känsla. Varje gångjärn varje anslutning till lådorna fick mätas in och fästas. Inte läge att nysa just då, kan jag intyga

rhdr

cof

cof

cof

Till vår glädje hade Bitte hittat i en gammal gömma lådhandtag som funnits i hennes farfars och pappas affär. Vi blev superglada över fyndet och tyckte att de passade perfekt till vårt kök.

cof

cof

cof

cof

Så här glad blir man när lådan åker in som en smäck, med ett sugande ljud.

mde

Så härligt när vinden viner utanför knuten och halkan lever sitt eget liv under skosulorna att hitta dessa bilder och tänka sig tillbaka till varmare tider 🙂

Se inåt innebär inte alltid att se bra ut. Julkalendern 2 dec

Jag hade bilden så klar i min skalle. Med en blinkning åt det sena 1800-talet då eldragningen bestod av tvinnade utanpåliggande eltrådar, som fästes i tak och väggar med hjälp av isolatorer gjorda i porslin, skulle vi som en liten inredningsdetalj göra detsamma.

Men som sagt. Bilden i ens skalle stämmer inte alltid överens med verkligheten.

Tror att vi får göra om detta!

Det blev inget litet maskformigt bihang

”Det här huset vill jag försiktigt ta i handen och leda in i nutiden”
Ernst Kirchsteiger
Det finns mycket som är tillskrivet den mannen, både misstag och fantastiska saker. Men ett är dock säkert. Hans bevingade ord är helt otroliga. När jag stannar upp och tittar på Rävbacken så är det som en liten stämma höjer upp sitt ljud bredvid mig på axeln. Detta är mitt hem, vårt hus och vi ska försiktigt ta det i handen och leda det in i framtiden. Det är just detta vi gör, tillsammans. Steg för steg går vi, ibland sakta och ibland känns det som om vi skulle springa ett gatlopp, framåt mot det som vi tänkt att det en dag ska se ut. Detta gör naturligtvis att en del av de saker vi får för oss, ser helt oproportionerligt ut, och inte riktigt stämmer med huset estetik. Som nu, i detta fall.
Men låt mig gå bakåt några månader.


Den lilla farstun som fanns till stugan var liten och helt omöjlig att använda på ett vettigt sätt. När du väl öppnade ytterdörren (som gick inåt) gick det inte att öppna innerdörren eftersom de hela tiden gick in i varandra. Dessutom såg vi att kanten in mellan väggen och farstun var rena autostradan för diverse smådjur så detta behövdes verkligen åtgärdas. Vår tanke vara att tillföra huset en ordentlig farstu som satt i mitten samt kunde användas med tanke på kläder och skor.. Så vår plan var helt enkelt att riva och sedan bygga nytt.

Man brukar säga att det som döljs i snö kommer fram i tö, men i detta fall kom det fram när vi började riva ytterväggarna. Miljontals av små möss lämningar, överallt. Jag menar verkligen, överallt.

20180802_1519365509831129346735377.jpg20180802_1706014305726718162740504.jpg

Alla svarta prickar ni i ser på bilden kommer inte från butiksråttorna utan snarare från kusinen deras. Kul att hitta ytterligare en gömma, fast  denna gång av lite mer oskyldig art.

Jag har fått lära mig att en grävmaskin verkligen kan användas till det mesta.  Återigen är det så bra att ha proffs inom familjen. Ingenting är omöjligt

Eftersom vår plan är att höja huset ett halvt plan, så att vi kan göra ett sovloft på övervåningen så ville vi skapa en farstu som , när den dagen kommer typ nästa sommar, kommer att se bra ut den dagen. Så efter en del funderingar och mätningar beslöt vi vart bärlinan skulle ligga.
Bitte fick den otroliga förmånen att gjuta plintarna och fästa bärlinan en helg då jag behagade att resa bort. Så skönt att komma tillbaka och allting var gjort

Då var det bara att sätta igång. Fantastiskt kul att få vara med och se det hela växa fram.

Vår ursprungliga tanke var att göra en kallfarstu av det hela. Så vi lade ingen isolering i golvet. Någonting som vi idag anser att det var ett litet för hastigt beslut. Vi kommer att isolera väggarna samt göra golven underifrån.

Väggarna gjorde jag helt fristående och sedan skruvade ihop dem på plats. Smidigt och enkelt.

Väggran täcktes sedan med vindpapp innan ytterpanelen spikas dit

Som ni ser så är taket helt fel. Återigen är detta beviset på hur vi har planerat i förväg. När vi har höjt huset övervåning kommer det att bli ett sadeltak på verandan. Men nu får vi göra ett provisoriskt snedtak med plast under plåten så att inte det regnar in

 

Dörren är ett helt kapitel för sig och jag ska be Bitte berätta lite mer om den i ett annat inlägg

 

Vad som händer på insidan återkommer jag i ett annat inlägg. Vi ses

/Matz

 

Mörker och vatten, elände

Tja, nu blev det så.

O morgon, jag ropar mot solen,
hav tack för det hopp som du gett
om en högre och fullare dagning
än den mina ögon har sett!
Vem kan älska den stinkande jorden
när rymden av stjärnor är full,
eller fröjdas åt träsklandens vägar
när himlen har gator av gull!

Dan Andersson satte verkligen fingret på den ömma punkten som uppstod i mitt inre då jag stod och glodde genom fönstret ned mot det lutande tornet i Rävbacken.
Ibland går det fort och oftast när det gäller i dessa sammanhang så blir det lite fel.

Vinden ven så bra och mysigt i början när vi fått ned vårt jordrör i den mörka mullen. Kylan kändes fysiskt när jag satte handen framför röret i skafferiet. Men redan från början smög en liten gnagande oro fram i de inre regionerna. Som en liten mus satt den kvar och gjorde sig påmind varje gång jag betraktade rörets uppstigande från jorden.
”Visst lutar det lite oroväckande??”

Varje dag gick jag och tittade på termometern. När skall det magiska ske? När får jag se hur temperaturen sakta vandrar nedåt mot härligare kyla.
Till slut yppade hon orden, hon som vanligtvis oftast har rätt, och som jag borde lyssna på varje stund.
”Tror du att det har kommit vatten in i röret”
Vi tänkte naturligtvis på hur mycket grundvatten som flödade fram när vi grävde. Kan det vara så…

Så jag tog en tygtrasa och band fast den i ett snöre och sänkte ned den i röret. Inte kan det väl tänka sig att det kunde vara så…
Upp kom den blöt som om jag hade satt den under en kran.
Ergo. Röret var fyllt med vatten så att ingen luft kunde komma fram och göra nytta.

Ett troligt scenario är att när vi fyllde igen hållet för röret gled ändan ut lite. Därav att röret lutade så mycket och gav möjlighet för allt vatten som kom fram att sakta sippra in och till slut stoppa till allting.

Nåja, spaden åkte fram och jag började att för hand gräva så djupt jag kunde. Cirka 80 centimeter senare fick jag lägga av eftersom gropen sakta fylldes upp av vatten.

Vilken tur att vi har planerat för ytterligare en helg med grävare. Det får bli en repris på Rävbacken.
Stay tuned.

En när helg när det skulle hända extra allt.

Grävaren var hyrd sedan länge och bästa bror som är grävmaskinist hade bokat biljett upp från Stockholm. Fredagen började fint, jag hämtade på flyget och allt var frid och fröjd.

Grävaren kom ganska sent, strax efter lunchtid, och då satte vi igång. Jag började med käk, för det måste en ju ha och bror och Matz började planera för vad som skulle ske först. Sen grävdes det. Och grävdes mer. Fylldes igen. Och grävdes. Allt med en presicion som är svår att fatta.

Det är verkligen häftigt att titta på när ett proffs jobbar, och stolt blir jag ju som syster också. Även om vi är i medelmedelålder numera. Det är ju ändå lillebror.

 

Så nu har vi grävt för avlopp, för luftröret till ”kylskåpet” och förplanerat för tvättstugan/förrådet/gästrummet. Vi har grävt en liten damm som uppsamling för det vatten vi kommer rena själva, och till och med skrapat mittsträngen på vägen så att det inte tar i när de låga fina bilarna ska köra hit. Gjort en liten parkering över bäcken. Några stubbar slängdes med på skräphögen också.

Förutom det hade jag tänkt att få visa brorsan fina Andersön, hinna cykla lite där och förstås bada. Det fick tänkas bort, vi käkade middag kl 22 både fredag och lördag och jobbade ändå från kl 8 på morgonen.

Visst ja, vi grävde upp bonden Jörgens dike också, på söndagen. Till och med jag körde lite grävare då, men det kommer ta några timmar till innan det är något jag behärskar någorlunda. Det var enklare för Matz förstås, van att hantera olika stora fordon som han är. Men det var kul!

Summan av helgen blev det här: Otroligt kul att ha brorsan på besök, och flera dagar också. Bonus att han är grym på grävmaskiner.

Stugan är lite mindre stuga nu. Det är ändå en liten liten sorg att det börjar hända så mycket. Det är en stor charm med att ha det så spartanskt som vi haft även om vi inser att det inte är möjligt om vi ska bo permanent.

Nåja, nu är den stora bollen i rullning och vi kan bara åka med. Tacksamma för all fin hjälp vi får, det är många som blir bjudna på den finfina inflyttningsfesten!

När tror ni den blir? Om ett år? Två? Fem? Gissa rätt på månaden och du vinner ett våffelkalas!