Rävbackens julkalender 19 december. Husets hjärta.

Tänk för ett år sedan stod jag sent på nätterna dagarna innan jul och skyndsamt murade upp fundamentet till vedspisen. För ett arbete som innebar både lärdom och nybörjartag, så är jag fantastiskt stolt idag över resultatet.

Från detta:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ett jobb som aldrig kändes som om det kunde slutföras. Till idag när jag värmer mina kalla händer vid husets hjärta

Rävbackens julkalender 12 december. Att ha en gröda i väggen

När det blev dags att arbeta på insidan av det maskformiga bihanget, så funderade vi ordentligt på hur vi skulle isolera farstun. Att använda oss av ”vanlig” isolering slog vi omedelbart bort. Dels handlar det om ett miljöval men att använda sig av glas- eller mineral ull är som att inbjuda alla små gnagare till en fantastisk fest. Visst är det märkligt att de material som vi använder mest i isoleringar även gillas mest av råttor och möss 🤔

Så valet föll på det fantastiska linullen.

Ett helt fantastiskt material. Alltid förr när jag arbetade med isolering var jag tvungen att använda mig av ansiktsmask. Jag fick en helt otrolig klåda i halsen och hostade som om det inte fanns någon morgondag.

Här kunde jag hantera isoleringen hur som helst och det luktade friskt och gott. För den som är van vid att skära i mineralull blir det en överraskning. Här snittar man inte bekvämt utan snarare tuggar sig fram millimeter för millimeter. Men det är verkligen värt det.

Rävbackens Julkalender. 7 december

En av de mest fantastiska upplevelserna av att ta itu med ett gammalt hus är de oanade möjligheter till fantastiska upptäckter. Där man minst anar det kan en liten guldklimp bryta fram. Detta tycker jag att vi har fått vara med om gång på gång här i Rävbacken. Till exempel som denna lilla bit som satt bakom panelen i det som en gång i tiden var ett sovrum. Önskar att jag kunde lägga mitt öra intill och höra hela berättelsen om allt den sett och hört.

dav

Rävbackens Julkalender 6 december. Dagen då Matz tittar tillbaka till sommarens händelser

Jag skulle gärna vilja dela en händelse som vi gjorde mitt under den varmaste sommaren i mannaminne. Vårt kök var delvis i fokus under en stor del av sommaren. Här vill jag visa på ett tips till köksluckor.
Det är inte lätt att hitta några som verkligen talade till en. Detta var och är ett hjärteprojekt så det var viktigt att allt skulle stämma överens med den målbild som målats upp inombords. Efter en del diskussioner och letande kom vi överens.

Vi gör dem själva!
Vi har fått kontakt med en fantastisk såg och hyvelspecialist, Åsarna såg, så att få tag på de rätta pärlspontade panelen var ganska lätt.

rhdr

Det hela började med att jag limmade varje bräda i sponten innan jag slog ihop dem. Sedan fick de ligga i press med hjälp av några limknektar.
Vi visste att det fanns en viss risk att luckorna skulle kunna bli skeva. För att minska den risken limmade jag på en tunn plywoodskiva på baksidan

rhdr

cof

rhdr

Efter att ha tagit måtten för varje lucka och låda, sågades var del ut från skivan. Detta för att mönstret skulle stämmas överens med varandra

rhdr

cof

Nu blev det bara roligare och roligare. Nu snackar vi millimeter känsla. Varje gångjärn varje anslutning till lådorna fick mätas in och fästas. Inte läge att nysa just då, kan jag intyga

rhdr

cof

cof

cof

Till vår glädje hade Bitte hittat i en gammal gömma lådhandtag som funnits i hennes farfars och pappas affär. Vi blev superglada över fyndet och tyckte att de passade perfekt till vårt kök.

cof

cof

cof

cof

Så här glad blir man när lådan åker in som en smäck, med ett sugande ljud.

mde

Så härligt när vinden viner utanför knuten och halkan lever sitt eget liv under skosulorna att hitta dessa bilder och tänka sig tillbaka till varmare tider 🙂

Se inåt innebär inte alltid att se bra ut. Julkalendern 2 dec

Jag hade bilden så klar i min skalle. Med en blinkning åt det sena 1800-talet då eldragningen bestod av tvinnade utanpåliggande eltrådar, som fästes i tak och väggar med hjälp av isolatorer gjorda i porslin, skulle vi som en liten inredningsdetalj göra detsamma.

Men som sagt. Bilden i ens skalle stämmer inte alltid överens med verkligheten.

Tror att vi får göra om detta!

Det blev inget litet maskformigt bihang

”Det här huset vill jag försiktigt ta i handen och leda in i nutiden”
Ernst Kirchsteiger
Det finns mycket som är tillskrivet den mannen, både misstag och fantastiska saker. Men ett är dock säkert. Hans bevingade ord är helt otroliga. När jag stannar upp och tittar på Rävbacken så är det som en liten stämma höjer upp sitt ljud bredvid mig på axeln. Detta är mitt hem, vårt hus och vi ska försiktigt ta det i handen och leda det in i framtiden. Det är just detta vi gör, tillsammans. Steg för steg går vi, ibland sakta och ibland känns det som om vi skulle springa ett gatlopp, framåt mot det som vi tänkt att det en dag ska se ut. Detta gör naturligtvis att en del av de saker vi får för oss, ser helt oproportionerligt ut, och inte riktigt stämmer med huset estetik. Som nu, i detta fall.
Men låt mig gå bakåt några månader.


Den lilla farstun som fanns till stugan var liten och helt omöjlig att använda på ett vettigt sätt. När du väl öppnade ytterdörren (som gick inåt) gick det inte att öppna innerdörren eftersom de hela tiden gick in i varandra. Dessutom såg vi att kanten in mellan väggen och farstun var rena autostradan för diverse smådjur så detta behövdes verkligen åtgärdas. Vår tanke vara att tillföra huset en ordentlig farstu som satt i mitten samt kunde användas med tanke på kläder och skor.. Så vår plan var helt enkelt att riva och sedan bygga nytt.

Man brukar säga att det som döljs i snö kommer fram i tö, men i detta fall kom det fram när vi började riva ytterväggarna. Miljontals av små möss lämningar, överallt. Jag menar verkligen, överallt.

20180802_1519365509831129346735377.jpg20180802_1706014305726718162740504.jpg

Alla svarta prickar ni i ser på bilden kommer inte från butiksråttorna utan snarare från kusinen deras. Kul att hitta ytterligare en gömma, fast  denna gång av lite mer oskyldig art.

Jag har fått lära mig att en grävmaskin verkligen kan användas till det mesta.  Återigen är det så bra att ha proffs inom familjen. Ingenting är omöjligt

Eftersom vår plan är att höja huset ett halvt plan, så att vi kan göra ett sovloft på övervåningen så ville vi skapa en farstu som , när den dagen kommer typ nästa sommar, kommer att se bra ut den dagen. Så efter en del funderingar och mätningar beslöt vi vart bärlinan skulle ligga.
Bitte fick den otroliga förmånen att gjuta plintarna och fästa bärlinan en helg då jag behagade att resa bort. Så skönt att komma tillbaka och allting var gjort

Då var det bara att sätta igång. Fantastiskt kul att få vara med och se det hela växa fram.

Vår ursprungliga tanke var att göra en kallfarstu av det hela. Så vi lade ingen isolering i golvet. Någonting som vi idag anser att det var ett litet för hastigt beslut. Vi kommer att isolera väggarna samt göra golven underifrån.

Väggarna gjorde jag helt fristående och sedan skruvade ihop dem på plats. Smidigt och enkelt.

Väggran täcktes sedan med vindpapp innan ytterpanelen spikas dit

Som ni ser så är taket helt fel. Återigen är detta beviset på hur vi har planerat i förväg. När vi har höjt huset övervåning kommer det att bli ett sadeltak på verandan. Men nu får vi göra ett provisoriskt snedtak med plast under plåten så att inte det regnar in

 

Dörren är ett helt kapitel för sig och jag ska be Bitte berätta lite mer om den i ett annat inlägg

 

Vad som händer på insidan återkommer jag i ett annat inlägg. Vi ses

/Matz

 

Mörker och vatten, elände

Tja, nu blev det så.

O morgon, jag ropar mot solen,
hav tack för det hopp som du gett
om en högre och fullare dagning
än den mina ögon har sett!
Vem kan älska den stinkande jorden
när rymden av stjärnor är full,
eller fröjdas åt träsklandens vägar
när himlen har gator av gull!

Dan Andersson satte verkligen fingret på den ömma punkten som uppstod i mitt inre då jag stod och glodde genom fönstret ned mot det lutande tornet i Rävbacken.
Ibland går det fort och oftast när det gäller i dessa sammanhang så blir det lite fel.

Vinden ven så bra och mysigt i början när vi fått ned vårt jordrör i den mörka mullen. Kylan kändes fysiskt när jag satte handen framför röret i skafferiet. Men redan från början smög en liten gnagande oro fram i de inre regionerna. Som en liten mus satt den kvar och gjorde sig påmind varje gång jag betraktade rörets uppstigande från jorden.
”Visst lutar det lite oroväckande??”

Varje dag gick jag och tittade på termometern. När skall det magiska ske? När får jag se hur temperaturen sakta vandrar nedåt mot härligare kyla.
Till slut yppade hon orden, hon som vanligtvis oftast har rätt, och som jag borde lyssna på varje stund.
”Tror du att det har kommit vatten in i röret”
Vi tänkte naturligtvis på hur mycket grundvatten som flödade fram när vi grävde. Kan det vara så…

Så jag tog en tygtrasa och band fast den i ett snöre och sänkte ned den i röret. Inte kan det väl tänka sig att det kunde vara så…
Upp kom den blöt som om jag hade satt den under en kran.
Ergo. Röret var fyllt med vatten så att ingen luft kunde komma fram och göra nytta.

Ett troligt scenario är att när vi fyllde igen hållet för röret gled ändan ut lite. Därav att röret lutade så mycket och gav möjlighet för allt vatten som kom fram att sakta sippra in och till slut stoppa till allting.

Nåja, spaden åkte fram och jag började att för hand gräva så djupt jag kunde. Cirka 80 centimeter senare fick jag lägga av eftersom gropen sakta fylldes upp av vatten.

Vilken tur att vi har planerat för ytterligare en helg med grävare. Det får bli en repris på Rävbacken.
Stay tuned.