Skorsten – Rävbacken

Mannen på taket. Part 1

När vi började bläddra igenom de gamla uppdateringarna och allt det som vi fått vara med om denna sommar så insåg vi att det var så oerhört mycket som inte var med. Saker och grejer vi gjort som blev till oerhört stora steg för oss även om de var små steg för mänskligheten. Men tänk idag när jag ligger i min säng och tittar upp mot innertaket och får en bultande känsla i min mage av stolthet över vad vi tillsammans kunnat göra, fylls jag av en känsla av lycka. En lycka fullbordad av gemensamma ansträngningar, misslyckanden och lyckande.
Men var börjar man då resan skall beskrivas? Kanske från början eller så får det bli nedslag från en resa som inte handlar om geografiska sjumilasteg utan snarare en inre milslång resa från okunskap till djup förståelse och innerlig kärlek.
Allt började med att inse hur vi behövde göra i ordning vår skorsten som var frostskadad och behov av lite kärlek. Samtidigt lyfte vi vår önskan om att öka ut utrymmet i huset så att vi skulle kunna få ett eget sovrum och en spännande skrivarlya.

Trots att den såg riktigt bra ut var det många av stenarna som satt lösa och behövdes plockas bort

Med hjälp av kameran så fotograferade jag varje varv så att kunde mura tillbaka dem på samma sätt som de låg men även då vi behövde förlänga skorstenen, fortsätta på ett korrekt sätt

Nu började vår jakt efter fler stenar. Men efter lite telefonsamtal, förfrågningar till vänner och bekanta så gick det att få ihop de över tvåhundra som fattades för att kunna komma upp till den nivå som vi hade tänkt. Hos närmaste grannen Linus.

Till ock med det gamla jordgubbslandet fick släppa till sina stenar, ingen förlust för det skulle ändå bort.

Jag önskar att jag hade gått en kurs i ”Tegelstensklyvning” innan denna sommar. Men hur det nu var så fick jag ihop det och efter ett tag så klippte jag bara till på rätt ställe och stenen klöv sig där jag ville

Det var tungt att hålla på men en som imponerade var B som sprang med murbruk och stenar uppför stegarna och bara levererade.

När jag tittar tillbaka på bilderna ser det så grönt och skönt ut. Men ett ska ni veta. Vad det någonting som hände denna sommar så var det ett evigt regnande.

Kul att du ville hänga med på min skorstensåterblick. Mer kommer.

Matz

Den ståndaktige

Jag kommer aldrig att glömma det gamla ödehuset i skogens allra dunklaste vrå. Halva huset hade rasat och resten var omhuldad av mossa så grön att det kändes som att kliva in i en sagovärld.

Men någonting stod rakt upp som det gjort sedan tidens födelse av huset. Det påminnde om den ståndaktige tennsoldaten som stod fast även då elden sakta smälte ned den till grunden. När jag lade min hand mot de svala tegelstenarna kunde jag ana dess historia. Höra alla de människor som växt upp under dess beskydd. En skorsten är någonting mer än bara ett föremål. Den är förutsättningen för livet, i alla fall då vinterns vindar ruskar tåg i huset.

Nu står jag här, lutande mot vår egen skorsten som stolt reser sig mot höjden. För att vi ska kunna ro iland med sommarens projekt, det legendariska takhöjningen, så behöver jag lägga några timmer till att utöka ytterligare några varv på den.

Det är något speciellt med att få blicken upp några meter. Någonting händer inombords och ett lugn sprider sig i kroppen. Det kanske har att göra med att ögat fångar horisonten. Den får bli en del av oändligheten.

Med slägga och huggmejsel var det bara att gå på. Kronan överst på skorstenen bjöd på lite motstånd, men med envishet och styrka gick den att få bukt med.

Det är inte bara horisonten som erbjuder en fröjd för ögat.

När Kronan väl var borta blev jag glad över att vi tagit tag i detta i nuläget. Fler av varven var jag tvungen att plocka ner eftersom fogen smulades upp i beståndsdelar. En ommurning var verkligen av nödvändighet.

Tegelstenar är ett fantastiskt material. År efter år, i alla olika väderslag vi kan tänka oss, behåller de sin form och funktion. Du kan återanvända hundraåriga tegelstenar och de är som nya. Fantastiskt tycker jag. Men naturligtvis måste de bearbetas lite innan de kan användas igen. Allt gammal bruk måste bort och de får ske den hårda vägen.

Nu ligger de där i väntan på att återigen fogas in i sina rätta platser. Och cementblandaren är redo.

Full av arbetslust vaknade jag idag, med en iver att få komma igång. Om bara inte detta regn som forsar ned från en gråmulen himmel hade varit.

Så murartagen får vänta på en lite mer snäll dag.

…och så är det jul också snart.

Det är tur att jag har en sambo (Matz) som håller ångan uppe när min egen har pyst ut. Men jag lovade att jag skulle försöka få till ett blogginlägg jag med, så att ingen tror att han plötsligt är helt ensam om projektet ”stugan ska bli beboelig igen”.

Helgen som var började Matz med att mura i köket, det som vedspisen ska stå på. En första gång för honom men något som jag tycker att han fick till väldigt bra ändå. Själv limmade jag fast några laminatskivor på golvet i det blivande kylskåpet. Skivorna som också ingick i fyndpaketet från Tradera blir toppen som golv, lätta att torka av och hållbara. Sen satte jag reglar för hyllorna, där gällde det att räkna ut hur vi vill ha det och hur stort mellanrum det behöver vara. Själva hyllorna gör vi av några skivor mdf som vi hade kvar efter en bokhylla vi byggde till lägenheten. De är kanske inte det optimala eftersom det är lite svikt på dem, men de får duga så länge. Det vi också hann med var att limma ihop det som ska bli kylskåpsdörr.

Något som jag lite undviker att beskriva är det vi egentligen först skulle få till under helgen, att äntligen sätta fast en liten bit plåtrör inne i insatsröret i skorstenen, och sen lätt som en plätt sätta fast alla delar till kaminen för att sen: Tada! Elda!

Det som värmde mest under lördagen var världens bästa grannar, igen. Bonden Jörgen kom på fika och tog sen med mig till Ove, han med bilarna som vi säger, för att svetsa ihop plåtröret till en lite mindre omkrets så att det skulle gå trycka in i insatsröret. Ove är också världens snällaste, trots att han har väldigt ont i ryggen så klev han ut i kylan och fixade vårt rör. Det blir finmiddag sen, jag lovar!

Sen slet vi, svor, svettades och nästan grät (jag alltså) men inte fick vi dit de andra delarna. Men nu är det nästan på gång, återkommer om det när det är färdigt. När det gäller det här har Matz mycket större tålamod medan jag, efter att ha svurit klart, genast börjar fundera över en bättre lösning som alla kamininstallatörer i världen kommer ha nytta av. Jag kom inte på någon, om någon undrar.

En annan sak som världens bästa grannar, dvs Jörgen har gjort är att ploga en väg över ko-åkern så vi kan köra en närmare väg nu över vintern. Den är smal och så mysig och vi har verkligen kunnat njuta av färden i det vintervykort vi har haft den senaste tiden.

Andra världens bästa grannar, och coolaste och starkaste också, är Sara och Lo som kom förbi och kollade läget. Jag längtar tills vi bor där och lilla Lo kan hoja över på fika!

Jul ja. Vi ska bjuda familjen på julfrukost på julafton. Just nu känns det nästan som ett övermäktigt projekt, mest på grund av rådande kaos. Men det mesta finns ju att köpa på affären och städningen får gå fort. Min ”Smyg-Ernst” (Matz alltså) gör allt han kan medan jag själv går på sparlåga. Hallå energi, kom snart tillbaka! Inte en kaka i sikte men en risgrynsgröt ska jag väl få till. Jag ska leta fram någon röd duk också, sen tänder vi ljus och marschaller och sen ska det väl bli en God Jul ändå.

Man lär sig nåt nytt varje dag!

Det gör vi kvinnor också, och idag har i alla fall jag först och främst lärt mig att det är så mycket lättare och roligare att jobba när man är två. Som lärare har jag oftast ett ensamarbete vilket jag också trivs med. Jag har ju hela tiden eleverna att diskutera med, att bolla idéer med och att ha kul med. Men det innebär ändå olika roller där det blir en ganska stor skillnad pga att jag som lärare är i ledarposition, så ofta saknar jag ändå att arbeta i team.

Jag och sambon teamar bra ihop och idag lyckades vi byta insatsrör, få fast innerkåpan och sen gjuta fast den inne i skorstenen. Det tog lite längre tid än vi hade beräknat och solen går och lägger sig för tidigt för att vi skulle ha tillräckligt med ljus. Sen var vi sena i starten också. Gårdagen då sambon och svågern höjde golv i stugan, tillbringade jag med mina elever med att ha en frisyrvisning på Jamtlis event ”A fabulous afternoon”. Modellerna hade kläder från en av de bästa butikerna i stan och de skulle återlämnas vid butikens öppning kl.12 idag söndag.

Vi hade alltså tänkt hinna det vi gjorde idag plus fylla skorstenen med vermikulit, en slags isolering för att förhindra kondens, och sen gjuta fast det övre toppfodret. Men det får bli nästa helg, så länge det är klart till sotaren Anders kommer igen. Sen måste han också komma tillbaka när vedspisen är insatt i köket men det blir väl till våren som det ser ut.

Efter den här dagen har jag alltså kunskap om hur man sätter i ett insatsrör (och i vilken riktning, det är nämligen pilar på det) hur man kilar dit innerkåpan, att det är väldigt svårt att få ut fogmassa ur tuben när det är kallt, hur man blandar vinterbetong och att det är hopplöst att hålla den nymålade muren vit när man håller på och jobbar med nåt i närheten av aska.

/Bitte

Att höjas över medelnivå

Visst är det mysigt att höra fåglarna kvittrar för full hals i höstvintersolen. Vi fick däremot höra det inne på grund av ett uppbrutet golv och borttagen isolering. Nu äntligen ska det ske, huset ska få sin behövliga upplyftning och golvet höjas.

Men återigen behöver jag plöja in i min medelåldriga hjärna att det är ett gammalt torp vi köpt. Ingenting, och då menar jag verkligen ingenting är som det synes vara. Varje öppning, varje liten planka som vi lyfter på ger en ständigt pågående överraskning. Nerver ending story.

Planen för dagen var riktigt klar och enkel. Stugan som var nedsjunken skulle höjas genom att höja mittensylen och palla upp den på nytt. När jag och bästa sidekicken (super tack till svågern Tommy) började frigöra murstocken visade det sig att den gamla muraren använt många olika knep för att kunna mura upp skorstenen och den öppna spisen i det som skulle vara det orörda rummet. Det var balkar hit och dit, det var järnbeslag och skenor så vi fick fundera en bra stund över hur vi skulle gå vidare.

Till slut insåg vi att köket var det som var det viktigaste. Priorieringslistan ekade i mitt huvud som en syrsa på axeln. Vi har ju diskuterat detta i all oändlighet vilket som är viktigast och vad vi bör prioritera.

Nåja beslutet togs att göra en ny balk under golvåsarna och såga av dem från mittenbalken som de var satta i.

Nu börjar roligt komma och när vi väl fått dit våra domkrafter (de tog 10 ton var) så kunde jag med fantastiskt tillfredställelse höra och se hur balkarna sakta höjde sig

Så nu är det gjort. Kvar att göra är bara (host host) att isolera, lägga tillbaka golvet och sedan är vi på banan igen.

Hur gick det då med den balk du Matz har pratat tidigare om?

Jopp, glad som en lärka kan jag tala om att nu sitter den där. Tack och lov utan att behöva bryta upp mer av golvet.

Vi hörs 😀 Matz

Läslov

Learning by doing sa John Dewey (eller rättare sagt; learn to do by knowing and to know by doing) heter det, men mycket kan man läsa sig till också. Mycket finns på nätet och annars finns det så mycket bra folk att fråga. Den här veckan har vi läst och frågat både när det gäller stegar och färg. Nu har i alla fall sotaren Anders en stege att kliva på när han kommer igen.

Stegen blev fredagskvällens uppdrag i stugan, men under torsdagen målades halva kökstaket. Trots arla morgonstund så hann jag inte mer och det kanske var lika bra. Fasen vad jobbigt för axlar och armar att pensla ett tak. För pensla måste vi, eftersom det är så många spår och håligheter som ska fyllas i. Vi tänker nämligen behålla det mesta av skavankerna. Men i morgon ska resten målas, sen har vi ”bara” två strykningar kvar. Den första är ju ändå den värsta så det ska nog gå som smort det med.

När vi höll på med stegen ikväll så upptäckte vi också att när vi har gjort vår utbyggnad på köket till den matplats vi vill ha, så kommer vi ha fjällutsikt! Lovely!

Varför jag inte hann mer under torsdagen var också för att bonden Jörgen och vattenproffset Åke hälsade på vid stugan och kollade var vi bör gräva. Vår vän Sara har ju redan kollat var och han sa samma ställe. Det han däremot också kunde säga var hur djupt ådern låg, och i vilken riktning vattnet rann så nu vet vi säkert var vi ska gräva. Vi behöver bara en grävmaskin, grävmaskinist och betongringar. Om jag får komma med en ödmjuk önskan så går det som smort också. Och så värdefullt det är med dessa kunskaper som finns på andra sidan masten här på berget!

/Bitte

Fram till nu

Idag hade jag date med sotaren i stugan. Vilken trevlig en! Jag gissar att de får en hel del träning i service med alla de kunder de träffar precis som jag själv gjorde i mitt förra yrke. Två yrken som liknar varandra en hel del inser jag.

Men han kunde inte göra sitt jobb fullt ut idag och jag undrar vad vi tänkte på innan? Förra ägarna fick en anmärkning på att det saknades stege på taket. Det visste vi om. Tror ni vi har fixat en och hur halt tror ni det var på tegeltaket med blötsnö på? Han vägrade kliva upp och det hade jag också gjort. Men vi fick en massa bra tips på vad vi behöver göra, mer än han hade behövt ge information om. Så nu blir det en hel massa fix och sen en ny date. Vi återkommer om vad vi ska göra.

Förra helgen fick vi tag på två väldigt fina dörrar som är runt 150 år gamla! En ska bli skafferidörr och den andra dörr till badrummet. När det gäller den senare så har vi en bra viktkoll där, för den är bara 61cm bred så blir vi för runda så blir det till att använda utedasset. Men det kanske sköter sig själv för skafferidörren är lika smal.

Eftersom det hela tiden tillkommer mer jobb så ser det ut som en hel del får skjutas på framtiden. Men planen är fortfarande att vi innan tjälen ska hinna rikta stugan (som man nästan skulle kunna använda som en velodrom om den var rensad inuti, fast nu överdriver jag väl lite) och hinna bryta upp köksgolvet för att sätta i extra golvregel. Samt måla kökstaket, när vi har fixat det sotaren har gett oss i uppgift.

Tur man inte är så rädd för att jobba. Men cykla då?

/Bitte