mars 2018 – Rävbacken

En berättelse om liv och död

Under påskhelgen har rävbacken fått stå i vårt centrum. Vi har låtit våra sargade själar översköljs av stillhetens och tystnadens språk. Varje ny dag har inneburit nya upptäcker i markena runt vårt älskade rävbacken. Spår som talat om ett fantastiskt liv och rörelse intill stugknuten

Men också hur livet kan både vara njutningsfullt, vackert och grymt.

Häromnatten när jag stod på bron hördes dova vingslag från skogen mot vår stuga. Jag ropade in till Bitte som kom ut och fick se en stor skepnad som satte sig i tallen straxt väster om oss. Tyvärr var det så mörkt att vi inte kunde identifiera vilken sorts varelse det var. Men att det var en stor uggla var vi övertygade om. Efter en stund bredde den ut sina vingar och med djupa vingeslag flög den vidare bort från oss.

På morgon tog vi på oss skidorna för att upptäcka de vackra omgivningarna. Då såg vi helt plötsligt rävspår och hur den hade hoppat på en mus och fått tag på den.

Vi följde musspåren bakåt och fann då till vår överraskning hur musen hade haft sällskap som i sin tur blivit mat förmodligen till ugglan vi hade sett tidigare under kvällen.

Låter tanken vandra vidare på detta när jag fyller på matbordet för våra bevingade vänner. Naturens liv är ett ständigt givande och tagande. Påsken med sitt budskap om död och liv får ge ett konkret uttryck för hur livet är. Någon ger sitt liv för att andra ska leva

Just nu, i den varma solen smörjer de kråset för fullt, flyger bort till oss där vi sitter under björkens grenar. Pratar lite som om de vill tala om hur glada de är över maten och flyger sedan tillbaka för att ta ytterligare frön. Så vi sitter och gör stadsplaneringen för Rävbackens småfågelliv.

Vad har vi då mer hunnit med?

Till vår stora glädje har planerna för vårt kök vuxit fram. Med klippta mallar för skåpen prövade vi olika scenarier tills vi båda var nöjda. Så snart kan det börja hända grejer.

Jämmer och elände

Hennes ord rullade runt i mitt inre medan jag åmande låg och vred mig på golvet.

”Tänk nu på att vara försiktig och inte skada dig nu när du är ensam i stugan”

Jag var försiktig.

Lovar.

Höll alla mina fingrar så långt bort från den farliga klingan på bordssågen jag bara kunde. Kommer ihåg min träslöjdslärare från högstadiet i den lilla hemstaden. Hur han kunde låta solljuset sprida sig genom handen då han höll upp den, och de kvarvarande fingrarna spred ut sig som en solfjäder.

Så klingan var jag försiktig med. Använde pinnen jag fått med att skjuta mina ämnen framför mig. Men ibland kan försiktigheten ha sitt pris.

Jag skulle ta tag i det som skall bli vårt badrum. Efter att ha skapat den nya väggen, byggt en hemlig dörr och fått in den gamla dörren, så var det äntligen dags för golvet och det efterlängtade avloppet. Allt gick så smidig.

Apropå hemlig. Dörren vi satte in var på 60 cm, med tanke på våra fritidsaktiviteter och allmänna liv insåg vi att någon gång ibland kanske en större dörröppning behövs. Men hur gör vi då?

Det fick bli en ”hemlig” dörr på 20 cm som ska döljas med lister, ovanpå dörren blir det ett fönster men mer om det i ett senare inlägg.

Med såg och kofot gick arbetet som en dans. Bräda efter bräda kunde förpassas till glömskan brädgård där de borttappade illusionerna finns. Vi kan inte i detta skeende använda dem mer. Eftersom vår tanke är att lägga in klinker i badrummet måste alla beprövade regler följas.

De objudna gästerna avslöjades också, men det var inga färska tecken och jag har nu effektivt stängt varje möjlighet till intrång.

Apropå dörren. Visst vet ni vårt vurm för det rustika. Så gissa glädjen när vi hittade färdigrostade gångjärn till dörren.

Efter mycket om och men blev beslutet fast, där duschen och handfatet skall placeras. Viktigt med tanke på avloppet och hur det skulle bli.

Nu kunde jag äntligen börja såga till spånskivorna till golvet.

Skulle bara göra en kloss först till ett anhåll.

Skulle bara göra.

Ibland skulle det vara bra att inse när det är dags att plocka ihop och titta på Netflix istället. Livet skulle vara så mycket mindre smärtsamt ibland.

Igång med sågen. Upp med regeln och börja såga. Fullföljde inte klossen genom hela klingan utan slutade föra fram den när den var avsågad. Klingan grep tag i den och som en projektil kom den emot mig. Touchade tummen och landade rakt i magen. Insåg jag, när hjärnan kom igång igen och tanken började ta form

Nåja inget bestånde, men jag är så nöjd med golvet.

Sportlov på Rävbacken

Har jag nämt snö tidigare? Nu börjar det räcka på riktigt, i princip alla jag pratar med är så trötta på den och det här är fasen inte normalt. Det snöar till och med på pyramiderna (de i Egypten alltså) medan det regnar på Svalbard. Nej, det är inte en normal vinter och forskarna pratar om förändrade polarvindar på grund av uppvärmingen av Arktis. Den stora frågan är om det här kommer fortsätta och kanske till och med bli värre?

All snö gör förstås att vi måste använda ännu mer maskiner som spottar ut föroreningar och som gör nya berg av snö. Skotta, skotta, skotta. Vi väntar med spänning på vårfloden.

Vi tog oss ett litet för-sportlov och åkte upp till Borgafjäll. Jag vann en veckas boende med skidpaket V9, men det är ju V10 jag har sportlov så jag och sambon kunde utnyttja tre av de sju dagarna. Vi hade i alla fall tur med vädret även om det var lite kallt, men så vackert med sol och de fina fjällen ”hemma”.

Lite blåsigt men så härligt!

Men sportlovsveckan 10 har börjar med lite småfix i stugan. Efter snöskottningen alltså. Vår vän Jörgen skottar vägen men sen har vi ju gångar till stugan och till ”piss-stället” som ska skottas.

Jag fortsätter jakten på den perfekta våffelsmeten. I helgen provade jag med lite grövre mjöl, fullkornsvetemjöl. Det blev matigt och gott, men brände fast. Åtminstone för mig, Matz lyckades bättre.

Vi gjorde ett litet test innan grannarna kom, sen provade vi med lunchvåffla med creme fraiche och kaviar och sen förstås sylt och grädde.

Men det ska jobbas lite också så jag tog tag i taket igen och Matz fortsätter med dörren till badrummet. Taket är nu grundmålat två gånger så nu är det en gång kvar med den vita nyans vi ska ha. Vi har fått tips om att blanda i grön umbra i färgen för att undvika en gul ton och som av en händelse så råkar jag ha det på hyllan hemma, sparat efter farfars och pappas lanthandel.

Det går så sakteliga framåt och vi ser fram emot vår nu, allt blir så mycket enklare. Vi måste snart ta beslut om vatten, hur vi ska få fram det. Gräva eller borra, det är frågan. Matz har (mar-) drömmar om att handgräva och jag blir arg och trött av blotta tanken. Så farligt och helt enkelt ogörligt. Det var på 1800-talet man gjorde så och hälften dog. Sen vill vi ju gärna ha vatten innan nästa decennium och jag vill väldigt gärna ha Matz kvar då också.

Jag har också börjat grundmåla skafferiet. Dörrarna till skafferi och badrum ska fixas men vi vill inte ta bort all gammal charm. Vi ska fråga om tips på Kulturarvet Byggnadsvård, ett fantastiskt ställe för att få råd och där det går hitta detaljer som saknas. Eller är det någon som läser som har en idé? Min tanke är att blanda i lite mörkare bruna pigment för att göra skafferidörren mörkare men utan att ta bort skiftningarna. Vi kommer inte ha vitt runtom, utan troligen ljusare petrolfärg/gröngrå/osv. Badrumsdörren känns spontant som att den ska målas, men vilken nyans är inte klart.

Slutligen, jag har upptäckt något som många redan säkert har upptäckt, men snö är suverän att diska i! Den fryser bort alla rester och sen är det bara att borsta bort det. Perfekt när det inte finns så mycket vatten!