Julkalender 2020 Lucka 14

Sista delen (kanske) om pumphus/tvättstuga

Det var riktigt kul att få börja på riktigt med utsidan på pumphuset. Den fick ju stå ganska länge på gården och lysa ljusblå, sen frigolitvit med svarta prickar.

Samma dag, faktiskt när vi satt i bilen på väg hem med kojan, så fick jag ett meddelande från en bekant i cykelvärlden. De var på väg att sätta ny panel på sitt hus och undrade om vi ville ha det gamla. Självklart! Så vi åkte dit tre vändor och hämtade panel, som jag sedan drog ur all gammal spik ifrån. Återanvändning, gratis och alldeles toppen till den lilla kojan.

Vi ville gärna ha tegel på taket precis som på huset. Vi mindes att vi hade sett enkupiga tegelpannor på gården där det lilla huset ligger som jag och min syster fick av en gammal släkting. Så vi åkte dit med en släpvagn, lite på vinst eller förlust, men det blev högvinst. Vi lyckade hitta så att det precis räckte till taket, men fick ge upp när det gällde att även täcka vedförrådet. Där fick det bli det gamla vanliga tvåkupiga.

För att göra dörren lite mer ”stuga” och mycket charmigare än plåtdörren som satt på stugan så satte Matz på en gammal trädörr utanpå dörren som vi förstås målade i samma gröna färg som på husets ytterdörr.

När jag behövde en paus i ”panelandet” så plockade jag lingon. Alltid övervakad av Olga, hon gillar inte riktigt att jag är för långt från huset. Man måste ju se upp för räven här på Rävbacken!

Julkalender 2020 Lucka 7

Sorjonen.

Efter att ha mött en stor kärlek för oss bägge i Olga, katten som vi tog över av min bror, så började vi fundera över ett sällskap till henne. Tydligen är det inte så viktigt för katter sägs det, men vi kände ändå att det skulle vara fint med en liten i huset ändå. För att det skulle bli en kattunge och inte en vuxen katt stod klart, eftersom det troligen skulle fungera bäst för Olga att acceptera. Men vi var överens om att om det inte skulle fungera, så fick hon bestämma om någon fler fick flytta in eller åka tillbaka där hen kom ifrån.

Så fick vi vi höras talas om, och se en bild på den ljuvligaste lilla varelsen vi sett! En liten hanne med bondkatt, norsk skogskatt och ragdoll i sig. Ett litet lurvigt knyte. Vi hade redan bestämt avsett kön eller utseende så skulle katten heta Sorjonen, efter en finsk deckare som vi sett och gillat mycket.

Dagen kom när Matz kom hem med honom, och jag och Olga satt ute och väntade. Jag erkänner att jag blev riktigt olycklig och orolig när jag såg Olgas första reaktion.


Men det löste sig snart, efter några dagar var Sorjonen accepterad om än ibland lite irriterande. Men då rev hon i så han höll sig på mattan och förstod att ha respekt för Drottningen av Rävbacken. Ganska snart började de leka, äta tillsammans och åtminstone sova i samma säng.

Det är inte svårt att hitta tillfällen att ta bild på lilleman, han är alltid med. När man lagar mat sitter han på axeln, när man putsar fönster tittar han på, och när man duschar ligger han på badrumsgolvet. Och keligare kisse har ingen av oss varit med om, han får aldrig nog.

Nu växer han så det knakar, men är lika kelig och så otroligt mysig! Vi är helt förlorade och jag tror att Olga är lika nöjd.

Julkalender 2020 Lucka 4

Att pussla innebär så mycket. En kan pussla med sitt liv eller försöka få ihop den där oerhört vackra bilden som kittlar ens sinne.

En gång försökte jag pussla ihop en motorcykel, Visserligen var det mitt eget fel att den låg i tusen bitar inför mina fötter, men jag ville verkligen få till det hela. Detta projekt levde sitt eget liv, i mitt inre, tills en flytt till kalla nord fick mig att fatta beslutet att göra mig av med den. Min kära Drepn lever nu förmodligen sitt eget liv någonstans utanför Örebro.

Medan sedan finns det pussel som en bara måste igenom. Det finns inga andra val. Det går inte att bara rycka på axlarna och förklara att det ”bidde inget”. Du måste igenom. Och nu pratar jag inte om julklappspusslet på 5000 bitar utan en verklig tripp trapp trull pussel i skala 1/1.
Det stod vi inför just nu.
Vi vill tacka trappteknik som hjälpte oss att göra våra planer till verklighet

Att ta upp ett hål till övervåningen för att beräkna hur trappen skulle gå upp var ju lätt
Även om tålamodet verkligen ville tryta ibland
Tur att det var någon av oss som behöll sitt lugn, sans och vett
Pusslet anländer i skala 1/1. Jag tror att det var minst tusen bitar.
Snyggt och välgjort
Efter en hel dag med försök på försökt att få bitarna att passa ihop, fick vi äntligen njuta av resultatet. Men det blev ett litet problem…
Hålet som hade gjort var inte riktigt anpassat för trappan så det blev en hel del mätande och skruvande innan vi fick till det.
Men nu äntligen. fick vi in den.
Naturligtvis blev vår inneboende Olga överlycklig att kunna komma upp och röra sig fritt i hela huset
Glada och nöjda kunde vi betrakta vår trappa och känna… detta gör vi inte igen 🙂

Olga.

Huskatten. Buskatten. Myskatten.

Jag har alltid sett mig själv som hundmänniska. Hundar, de som alltid vill tjäna dig, ge dig all kärlek och gör allt för dig. De är fantastiska och jag längtar verkligen till den dagen vi har en på gården.

Så kom Olga, min brors katt som behövde ett nytt hem. Hon har fullständigt tagit över oss och stugan, allt är hennes nu.

Jag har haft katt förut, eller rättare sagt, familjen hade katt. Jag minns särskilt en som alltid låg på min fars mage när han låg och löste korsord efter att han hade stängt lanthanden för dagen. Men första minnet av en katt var när jag efter idogt tjatande fick tillåtelse att ha en kattunge hemma ”men bara över helgen”. Föräldrars mindre kloka beslut, hamnar den historien under. En sjuåring får låna hem en kattunge och möter för första gången i sitt liv Den stora kärleken. Kattungen fanns en mil från byn, hemma hos en klasskamrat. Dit hade jag cyklat många gånger, den här gången med en skokartong på pakethållaren, med en mjuk gammal handduk för att kattungen skulle ha det skönt. Ni förstår ångesten när känslan av separation från detta underbara lilla knyte låg över mig under hela helgen. Så en plan tog form! Jag skulle bara låtsas skjutsa hem den och sen gömma den! Sagt och gjort, skokartongen packades igen, den här gånge också med en liten flaska grädde. Jag visste ju inte hur länge jag skulle behöva vara borta, jag kanske till skulle bli tvungen att  rymma för att få vara med min stora kärlek?

Jag cyklade en bit utanför byn, gömde cykeln och gick sedan genom skog och åkrar för att komma bakvägen hem till vårt hus, lanthandeln. Bredvid huset låg ett stort magasin, lager för allt möjligt som såldes men också förråd för våra privata saker på övervåningen. Där fanns gamla mattor och gardiner och av dem gjorde jag en mysig bostad i en stor vid gammal tvättkorg till de lilla knytet. Sedan la jag ett myggfönster ovanpå så att den inte skulle kunna rymma.

Ingen visste nåt om det här, inte ens min kompis som jag fått låna kattungen av. Men jag kunde inte hålla tyst för min syster, hon som gett mig goda råd genom hela livet och var både äldre och klokare. Hon fick mig förstå att det nog inte skulle fungera, särskilt under vintern och att katten till slut skulle upptäckas och kanske inte heller ha det så bra där i tvättkorgen.

Så jag kröp till korset, berättade för min mamma. Som förstås inte inte hade hjärta att kräva att jag skulle lämna tillbaka den, så till min stora lycka fick min hjärtas kära bo kvar.

Men så inser jag när jag funderar över det här med katt vs. hund, att det för min del egentligen inte handlar om det. Det handlar om djur. Något år tidigare blev jag bästa kompis med Tant Augusta, som kom flyttandes från fjället till vår by. En som man idag kallar 70plussare och som inte orkade det hårda livet på fjället under vintern längre och därför flyttade ner till nära till både affär, post och sjukvård. Hon hade med sig sin son (50plussare) häst, kor, getter, höns och hund. Hunden hette Trulsa och blev mor till min första hund Lady, en annan av mina största kärlekar.

Bland det finaste och roligaste jag visste var killingar, så jag var hos Tant Augusta i lagården ofta. En dag fick jag låna hem en killing! Tant Augusta var underbar, hon var med på alla mina upptåg. En drömkompis för en liten tjej med stora idéer och stark vilja! Den stoppade jag i en potatissäck och bar den ca en kilometer på ryggen nedför skolbacken i byn. Jag band fast den i hallen i vår trerummare ovanpå affären och gav den väl i alla fall vatten, men sen sviker minnet när det gäller mat. Mina föräldrar fick sig en överraskning när de kom upp efter arbetsdagen när det var getspillning mest överallt. Den fick jag inte behålla.

Slutsatsen är att det inte handlar om katt eller hund. Det handlar om djur. Jag älskar djur. Men just nu älskar jag Olga mest.