Olga.

Huskatten. Buskatten. Myskatten.

Jag har alltid sett mig själv som hundmänniska. Hundar, de som alltid vill tjäna dig, ge dig all kärlek och gör allt för dig. De är fantastiska och jag längtar verkligen till den dagen vi har en på gården.

Så kom Olga, min brors katt som behövde ett nytt hem. Hon har fullständigt tagit över oss och stugan, allt är hennes nu.

Jag har haft katt förut, eller rättare sagt, familjen hade katt. Jag minns särskilt en som alltid låg på min fars mage när han låg och löste korsord efter att han hade stängt lanthanden för dagen. Men första minnet av en katt var när jag efter idogt tjatande fick tillåtelse att ha en kattunge hemma ”men bara över helgen”. Föräldrars mindre kloka beslut, hamnar den historien under. En sjuåring får låna hem en kattunge och möter för första gången i sitt liv Den stora kärleken. Kattungen fanns en mil från byn, hemma hos en klasskamrat. Dit hade jag cyklat många gånger, den här gången med en skokartong på pakethållaren, med en mjuk gammal handduk för att kattungen skulle ha det skönt. Ni förstår ångesten när känslan av separation från detta underbara lilla knyte låg över mig under hela helgen. Så en plan tog form! Jag skulle bara låtsas skjutsa hem den och sen gömma den! Sagt och gjort, skokartongen packades igen, den här gånge också med en liten flaska grädde. Jag visste ju inte hur länge jag skulle behöva vara borta, jag kanske till skulle bli tvungen att  rymma för att få vara med min stora kärlek?

Jag cyklade en bit utanför byn, gömde cykeln och gick sedan genom skog och åkrar för att komma bakvägen hem till vårt hus, lanthandeln. Bredvid huset låg ett stort magasin, lager för allt möjligt som såldes men också förråd för våra privata saker på övervåningen. Där fanns gamla mattor och gardiner och av dem gjorde jag en mysig bostad i en stor vid gammal tvättkorg till de lilla knytet. Sedan la jag ett myggfönster ovanpå så att den inte skulle kunna rymma.

Ingen visste nåt om det här, inte ens min kompis som jag fått låna kattungen av. Men jag kunde inte hålla tyst för min syster, hon som gett mig goda råd genom hela livet och var både äldre och klokare. Hon fick mig förstå att det nog inte skulle fungera, särskilt under vintern och att katten till slut skulle upptäckas och kanske inte heller ha det så bra där i tvättkorgen.

Så jag kröp till korset, berättade för min mamma. Som förstås inte inte hade hjärta att kräva att jag skulle lämna tillbaka den, så till min stora lycka fick min hjärtas kära bo kvar.

Men så inser jag när jag funderar över det här med katt vs. hund, att det för min del egentligen inte handlar om det. Det handlar om djur. Något år tidigare blev jag bästa kompis med Tant Augusta, som kom flyttandes från fjället till vår by. En som man idag kallar 70plussare och som inte orkade det hårda livet på fjället under vintern längre och därför flyttade ner till nära till både affär, post och sjukvård. Hon hade med sig sin son (50plussare) häst, kor, getter, höns och hund. Hunden hette Trulsa och blev mor till min första hund Lady, en annan av mina största kärlekar.

Bland det finaste och roligaste jag visste var killingar, så jag var hos Tant Augusta i lagården ofta. En dag fick jag låna hem en killing! Tant Augusta var underbar, hon var med på alla mina upptåg. En drömkompis för en liten tjej med stora idéer och stark vilja! Den stoppade jag i en potatissäck och bar den ca en kilometer på ryggen nedför skolbacken i byn. Jag band fast den i hallen i vår trerummare ovanpå affären och gav den väl i alla fall vatten, men sen sviker minnet när det gäller mat. Mina föräldrar fick sig en överraskning när de kom upp efter arbetsdagen när det var getspillning mest överallt. Den fick jag inte behålla.

Slutsatsen är att det inte handlar om katt eller hund. Det handlar om djur. Jag älskar djur. Men just nu älskar jag Olga mest.