Sorjonen.
Efter att ha mött en stor kärlek för oss bägge i Olga, katten som vi tog över av min bror, så började vi fundera över ett sällskap till henne. Tydligen är det inte så viktigt för katter sägs det, men vi kände ändå att det skulle vara fint med en liten i huset ändå. För att det skulle bli en kattunge och inte en vuxen katt stod klart, eftersom det troligen skulle fungera bäst för Olga att acceptera. Men vi var överens om att om det inte skulle fungera, så fick hon bestämma om någon fler fick flytta in eller åka tillbaka där hen kom ifrån.
Så fick vi vi höras talas om, och se en bild på den ljuvligaste lilla varelsen vi sett! En liten hanne med bondkatt, norsk skogskatt och ragdoll i sig. Ett litet lurvigt knyte. Vi hade redan bestämt avsett kön eller utseende så skulle katten heta Sorjonen, efter en finsk deckare som vi sett och gillat mycket.
Dagen kom när Matz kom hem med honom, och jag och Olga satt ute och väntade. Jag erkänner att jag blev riktigt olycklig och orolig när jag såg Olgas första reaktion.
Men det löste sig snart, efter några dagar var Sorjonen accepterad om än ibland lite irriterande. Men då rev hon i så han höll sig på mattan och förstod att ha respekt för Drottningen av Rävbacken. Ganska snart började de leka, äta tillsammans och åtminstone sova i samma säng.
Det är inte svårt att hitta tillfällen att ta bild på lilleman, han är alltid med. När man lagar mat sitter han på axeln, när man putsar fönster tittar han på, och när man duschar ligger han på badrumsgolvet. Och keligare kisse har ingen av oss varit med om, han får aldrig nog.
Nu växer han så det knakar, men är lika kelig och så otroligt mysig! Vi är helt förlorade och jag tror att Olga är lika nöjd.
Rävbacken 