Mörker och vatten, elände

Tja, nu blev det så.

O morgon, jag ropar mot solen,
hav tack för det hopp som du gett
om en högre och fullare dagning
än den mina ögon har sett!
Vem kan älska den stinkande jorden
när rymden av stjärnor är full,
eller fröjdas åt träsklandens vägar
när himlen har gator av gull!

Dan Andersson satte verkligen fingret på den ömma punkten som uppstod i mitt inre då jag stod och glodde genom fönstret ned mot det lutande tornet i Rävbacken.
Ibland går det fort och oftast när det gäller i dessa sammanhang så blir det lite fel.

Vinden ven så bra och mysigt i början när vi fått ned vårt jordrör i den mörka mullen. Kylan kändes fysiskt när jag satte handen framför röret i skafferiet. Men redan från början smög en liten gnagande oro fram i de inre regionerna. Som en liten mus satt den kvar och gjorde sig påmind varje gång jag betraktade rörets uppstigande från jorden.
”Visst lutar det lite oroväckande??”

Varje dag gick jag och tittade på termometern. När skall det magiska ske? När får jag se hur temperaturen sakta vandrar nedåt mot härligare kyla.
Till slut yppade hon orden, hon som vanligtvis oftast har rätt, och som jag borde lyssna på varje stund.
”Tror du att det har kommit vatten in i röret”
Vi tänkte naturligtvis på hur mycket grundvatten som flödade fram när vi grävde. Kan det vara så…

Så jag tog en tygtrasa och band fast den i ett snöre och sänkte ned den i röret. Inte kan det väl tänka sig att det kunde vara så…
Upp kom den blöt som om jag hade satt den under en kran.
Ergo. Röret var fyllt med vatten så att ingen luft kunde komma fram och göra nytta.

Ett troligt scenario är att när vi fyllde igen hållet för röret gled ändan ut lite. Därav att röret lutade så mycket och gav möjlighet för allt vatten som kom fram att sakta sippra in och till slut stoppa till allting.

Nåja, spaden åkte fram och jag började att för hand gräva så djupt jag kunde. Cirka 80 centimeter senare fick jag lägga av eftersom gropen sakta fylldes upp av vatten.

Vilken tur att vi har planerat för ytterligare en helg med grävare. Det får bli en repris på Rävbacken.
Stay tuned.

Jordrörets tillblivande

Så kom då dagen när vårt efterlängtade jordrör skulle ned i jorden. För den uppmärksamme läsaren och följare av denna blogg, kanske drar sig till minnes att vi har byggt ett skafferi utifrån tanken att få ett kylskåpsklimat inuti. Detta äventyr kan man läsa om här.

Vi har tidigare nämnt hur vi med glädje fått hjälp av bäste sambons bror som hanterade grävskopa med en precision och finess som jag stod helt förstummad inför.

Undertecknad fick själv möjligheten att prova på och gräva lite. Med en femåringsbultande hjärta uppfylldes en barndoms dröm. Att få köra grävskopa.

Men åter till ämnet för denna berättelse.

För att kunna utnyttja markvärmen så effektivt som möjligt behövde vi komma ned en bit i marken. Helst två meter men i vårt fall begränsade berget som vi stötte på djupet så vi kunde bara lägga ned röret ca 1,5 meters djup.

Längden blev i allafall 20 meter till slut. Sedan fyllde vi i lite makadam så att röret låg fint.

En av de roligaste sakerna när man bygger och renoverar som vi gör är att man aldrig vet vad man skall stöta på.

Ett jordrör skall ha en lutning upp emot platsen där de går in i fastigheten. I början på denna lutning behövs en stenkista och en dräneringsöppning för den kondens som kan bildas. Till vårt huvudbry så flödade vatten fram när vi nådde vägs ände.

Hur löser vi detta?

Skulle vi lägga ned en stenkista och en öppning så kommer det inte att dröja länge innan röret är fylls med vatten. Lösningen får bli ett slutet system där man regelbundet kollar och suger upp eventuell kondens.

Sambons bror förde fram en tanke att man kanske behövde förankra grenröret eftersom tjälen förmodligen skulle vilja bråka med det uppåtgående röret. Efter lite tankemöda kom jag fram till en lösning där allt binds samman med hjälp av buntband.

Hålen jag fick göra tätades med våtrumssilikon så att inget vatten kan tränga in den vägen.

Här kan man se hur grundvattnet har trängt fram.

För att undvika oinbjudna gäster, helst dem med fyra ben, satte jag dit ett metallnät i början på röret.

Så längst där nere i skogens kant kan man ana röret som sticker upp ur marken.

Så nu är den besvärligare delen gjord. Nu behöver vi bara få allt att fungera, men det är en helt annan historia. Vi återkommer vidare i ämnet.

Lev väl

Skaffa skafferi skaffera skafferalla

All vår början är så svår.

I nådens år 2017 bestämdes att alla i hela världen skall betala skatt. Detta gällde även Matz som var i Rävbacken, tillika hans trolovade, Bitte som ej var havande. (Tackolov, Bittes anm.) De färdades från Östersund med hjälp av en pålitlig rumänsk bil hela vägen upp mot rävbackarna. Nu var tiden mogen att påbörja julkalaset, som i morgon tar sitt avstamp i ett halvfärdigt kök där vise folk från fjärran landskap kommer att medverka. Stjärnan strålar klart, så även Bitte och hennes trolovade, Matz

Glädjen står högt i tak, eftersom ett kallskafferi snart står färdigt i hörnet.

Suck, kommer det att bli någonting av allt detta?

Vår dröm om att kunna leva så billigt och klimatsmart som möjligt innebär också att hitta fiffiga lösningar på vardagliga problem. Som kylskåp till exempel,  en onödig produkt som slukar en massa ström.  Onödig, säger jag då möjligheten finns att kunna skapa något liknande utan kontakt med strömmen.

Första gången jag läste om kallskafferi var på den fantastiska sajten Alternativ.nu. Tänk att kunna ha ett skafferi i stugan som konstant håller ca 4 grader oavsett väder och årstid ute.

För att kunna ordna detta var vi tvungna att sätta in ett jordrör som leder den nedkylda luften in i skafferiet.

Efter lite letande hittade jag en bloggare som heter Sara May som berättar om sitt projekt med jordrör. Hon hade även en superbild som jag lånade

Jordröret bör ligga på två meters djup och vara runt 20 meter. Sen ska det sluta i en stenkista i lägsta nivå så att kondensen rinner ner i marken. Som ni ser på våra bilder så ser ni röret redan som sticker upp i skafferiet. Jag har förstått att det bör vara 110 mm avloppsrör.

Vindpappen, en viktig del
Här ser man jordröret komma upp

Vitt och lättskött, det är viktigt

En kollega sa till mig häromdagen att en alltid bör ”tillsätta långsamhet”

Det försöker vi lära oss. Ett litet steg varje dag. Även om det är just nu i gnistrande jultider som skafferiet så sakteliga får sin form, så kommer det att dröja till sommaren innan spaden sätts i marken och röret kan läggas ned.

Reglar sätts upp för hyllorna
Nu ser vi hur det verkligen kommer att se ut!
Vi testar dörren vi tänkt använda. 

Önskar er alla en fantastisk jul

/matz