Den ståndaktige

Jag kommer aldrig att glömma det gamla ödehuset i skogens allra dunklaste vrå. Halva huset hade rasat och resten var omhuldad av mossa så grön att det kändes som att kliva in i en sagovärld.

Men någonting stod rakt upp som det gjort sedan tidens födelse av huset. Det påminnde om den ståndaktige tennsoldaten som stod fast även då elden sakta smälte ned den till grunden. När jag lade min hand mot de svala tegelstenarna kunde jag ana dess historia. Höra alla de människor som växt upp under dess beskydd. En skorsten är någonting mer än bara ett föremål. Den är förutsättningen för livet, i alla fall då vinterns vindar ruskar tåg i huset.

Nu står jag här, lutande mot vår egen skorsten som stolt reser sig mot höjden. För att vi ska kunna ro iland med sommarens projekt, det legendariska takhöjningen, så behöver jag lägga några timmer till att utöka ytterligare några varv på den.

Det är något speciellt med att få blicken upp några meter. Någonting händer inombords och ett lugn sprider sig i kroppen. Det kanske har att göra med att ögat fångar horisonten. Den får bli en del av oändligheten.

Med slägga och huggmejsel var det bara att gå på. Kronan överst på skorstenen bjöd på lite motstånd, men med envishet och styrka gick den att få bukt med.

Det är inte bara horisonten som erbjuder en fröjd för ögat.

När Kronan väl var borta blev jag glad över att vi tagit tag i detta i nuläget. Fler av varven var jag tvungen att plocka ner eftersom fogen smulades upp i beståndsdelar. En ommurning var verkligen av nödvändighet.

Tegelstenar är ett fantastiskt material. År efter år, i alla olika väderslag vi kan tänka oss, behåller de sin form och funktion. Du kan återanvända hundraåriga tegelstenar och de är som nya. Fantastiskt tycker jag. Men naturligtvis måste de bearbetas lite innan de kan användas igen. Allt gammal bruk måste bort och de får ske den hårda vägen.

Nu ligger de där i väntan på att återigen fogas in i sina rätta platser. Och cementblandaren är redo.

Full av arbetslust vaknade jag idag, med en iver att få komma igång. Om bara inte detta regn som forsar ned från en gråmulen himmel hade varit.

Så murartagen får vänta på en lite mer snäll dag.

Huset brevid

Det finns så mycket skatter som bara väntar på att upptäckas. En skatt som inte var så svår att se var huset bredvid med tanke på dess deprimerande utseende. Lite hängigt, snett och vint och nog inte det bästa skyddet en kulen höstnatt. Att kalla det för hus är kanske är optimistens största överdrift men en hel del var faktiskt torrt därinne.

Vår vän Jörgen tänkte forsla bort alltihop och hade till och med fått rådet att bränna upp allt. Sen kom vi. Och visst kan vi använda en hel del av det, även om det ser ganska mörkt ut på både tegelpannor och balkar.

Så en dag infann sig plötsligt energin (gudvetvarifrån?) och jag bar ut stegen och satte igång. Ska det bli gjort nångång så är det inget att vänta på. Tegelpannor är både tunga och sköra så bålträningen fick sitt den här dagen.

Jag la försiktigt ner dem på nedersta tvärbrädan för att sen plocka dem nerifrån.

Samlingen byggs på, sakta men säkert. Vi har ju planer på ett matrum så småningom, och mycket av det här rucklet kommer återanvändas till det, inte bara tegelpannorna.

Sådärja, klart! Vad Matz gjorde? Han planterade sparris. Det kan ju låta både roligt och snedfördelat, men det är så vi måste jobba för att hålla. När vi sliter så mycket som vi gör här, så måste också lusten ibland få styra vad vi vill göra just den dagen. Dessutom så måste också kropparna få vila från för tunga jobb ibland och då väljer vi det som känns bäst.

rhdr

Nu ska bara resten tas om hand också. Nån som känner för lite kroppsarbete?

En annan liten skatt vi hittade i huset var den här fina gamla vermouthflaskan. Den fick bli en ljusstake.

Visst gör det ont när knoppar brister

Naturen har alltid varit viktigt för oss båda. Det är nog en av anledningarna till att vi gör det vi gör just nu och förbereder oss på att flytta ut. Så många hämtar bilder och inspiration från allt det fantastiska som omger oss. Våra ögon är känsliga för grönt.
Till och med Luther tog med naturen i sina tankar. Det finns ett citat som tillskrivs Martin Luther: ”även om jorden skulle gå under i morgon skulle jag plantera mitt äppelträd idag…”

Jag tror att det handlar om någonting fundamentalt i människan. Vår längtan efter enkelhet och jordnärhet är stor och stark. Tänk alla som drömmer om den fantastiska trädgården med mängder av fjärilar och blommor. Men också framför allt bin. På tal om det. Just nu har jag signat upp mig på en bikurs. Tänkte att marken runtomkring oss väl har plats för ytterligare ca 70 000 innevånare.

Ända sedan barnsben har jag varit rädd för getingar och annat som jag trott vara getingar. Men med kunskap växer modet att möta, och det är som i livet. Vår rädsla för andra gör att vi stänger in oss istället för att öppna upp och omfamna det spännande som ligger framför.

Nu har jag faktiskt testat mig och fått veta att jag är allergisk mot getingar men inte mot bin. Så jag tänkte varför inte? Omgivningen kommer att tacka oss med fantastiska pollinerare som kommer att jobba oavbrutet och en liten honungsburk från Rävbacken låter ju inte helt fel.

Helgen har annars flutit på i det grönas tecken. Planteringar, både högt och lågt så toalettprojektet fick vila lite till nästa helg.

B hittade en korg från sin pappas lanthandel som kom till användning för ett jordgubbstorn. Ser så fram emot att få plocka så att det vattnas i munnen.

cof

Vi försöker också gör lite fint runtomkring. Det är inte riktigt läge än får alla de stora trädgårdsplaner som finns men en liten blomma här och där som får glädjen att spritta i kroppen är inte helt fel

cof

Jag jobbar med konfirmander och på en av konfirmationerna som jag var med på nu under våren hade vi gjort fröpinnar att dela ut till alla som kom. Glasspinnar som vi limmade fast frön på. Det blev några över som jag valde att stoppa ner på lämpliga platser.

rhdr

Några fler pallkragar är också på gång.

cof

Förra året försökte vi att plantera potatis på ett speciellt sätt. Det gick så bra att vi ville göra om det i år. Men nu har vi utökat landet ”lite” mer för att täcka vinterbehovet av potatis

B är ju en stjärna att hantera gamla rundbalar så det fick bli hennes uppgift i år också

Själv tog jag helt ansvaret för min lilla sparrisodling. Vi ville ha sparris. Vi älskar sparris. Så vem som fick den fantastiska iden att plantera sparrisfrön vet jag inte riktigt men det lät ju helt fantastiskt. Det var det att se dessa små, gängliga gröna, sa jag små, sakta sträva upp mot himmelen. Tills vi började läsa på hur vi skulle plantera ut dem. Det var en detalj som vi inte riktigt hade reagerat på . Det tar upp mellan fem till sex år när man fröodlar sparris innan det går att skörda de små gröna delikatesserna. Alltså, sex år.

Så jag tog ett hörn av köksträdgården och planterade dem själv.

Återkommer om sex år hur de smakar.

Scaffolding

Inom pedagogiken används ett uttryck som kommer från inlärningspsykologin. Scaffolding. Begreppet myntades av Lev Vygotskij och Jerome Bruner och innebär i korta drag att man som pedagog ”bygger upp” en stöttning för att få alla elever i en klass att lyckas med sina mål. Man kan tänka sig det hela som en byggnadsställning som finns där för att stötta det egentliga bygget som sker innanför. Poängen i detta är att olika elever behöver olika grader av scaffolding för att lyckas.
Tänker på detta när jag slår upp mina ögon i lägenheten i stan. Där direkt utanför vårt fönster har hyresvärden byggt upp en enorm ställning för att laga taket. När jag ser på den inser jag att man aldrig skall förminska behovet av rätt scaffolding för att kunna utvecklas och växa.

Vad hamnar då mina tankar?

Jag är så oerhört glad och tacksam för alla dessa människor runtomkring mig som bidrar med sin bit i scaffolding av vårt projekt. En liten bit här och en liten bit där gör att jag som människa och byggare, vågar ge mig in i bitar som annars känts lite skrämmande och främmande. Tänk alla dessa företag som villigt ger sin kunskap och erfarenhet bara man vågar fråga. Utan t.ex. Norrkakel, hade vi aldrig kommit så långt som vi gjort i vårt badrum. Dessutom vandrar mina tankar till vårt förhållande när jag fortsätter att titta på byggnadsställningen utanför. Vi scaffoldar varandra i vått och torrt, i stort och i smått. Utan denna scaffolding hade vi aldrig kommit så långt som vi gjort och på en sådan kort tid.

Så nu var det dags att ta tag i nästa steg i vårt wannabe badrum. Kaklet hade hittats, förberedelserna var klara. Något du kan läsa om här. Så nu var det bara att köra på

Eftersom vi skall lägga ett golv av natursten så valde jag att inte gå ned med kaklet ända till golvet utan lämnade två rader fria för att sedan anpassa den sista raden till golvet.

IMG_20190416_162019.jpg

På ett sätt ett smart drag eftersom jag halvvägs in kakelsättningen inser att vi beräknad mängden fel. Vi kommer att sakna kakel för den sista raden. Någonting som vi nu klurar på och får göra ett nytt besök hos proffsen.

IMG_20190417_174729.jpg

Det blev en duschörna.

IMG_20190427_160342.jpg

Fogspecialisten träder in. Vi valde pärlvitt till fogarna. En färg som låter kaklet få träda fram och bli centrum i blicken.

IMG_20190427_160234.jpg

Eftersom vi ville ha träpanel i resten av badrummet var det noga med hur den skulle sättas fast. Det är viktigt att inte punktera det ytskikt som vi har gjort. Dessutom mår de bra av att ha en luftspalt bakom sig så att eventuell fukt kan dunsta.

Ribborna fästes med skruv som fick silikon bakom och sedan limmades panelen med Montagelim.

Panelen behandlades med schellack så att inte kvistarna kommer att bryta igenom linoljefärgen som vi ville ha. Dessutom grundmålades med Kinesisk träolja innan de sattes upp.

Två lager av vit linoljefärg och sedan kommer vi att göra ett sista slutgiltigt lager med blank linoljefärg. Men detta blir när resten är färdigt och gjort

IMG_20190427_131136.jpg

Så.

Nästa delmål i projektet blir golvet. Vi återkommer om det.

IMG_20190501_130249.jpg

Det bidde någonting

Oavsett hur primitivt man tänker i sitt huvud att livet ska få vara finns det en del av vardagens lyx man inte vill avstå från. En av våra funderingar kring detta att bo så permanent man kan här uppe på Rävbacken var just detta med toalett och dusch. Visserligen känns det inte som ett problem att gå på utedasset hela vintern, men ett visst mått av lyx vill vi ha. Sedan är ju vår plan att kunna använda cykeln så långt det bara går i transporten till och från jobbet. Dit är det bara nerförsbacke men hem, jisses, då kommer i allafall jag att få kämpa halva livet ur mig. Tänk då att få komma hem till en skön dusch.

Men kan detta verkligen bli något?

Många funderingar och rådslagningar blev det innan arbetet tog fart.

Gipsskiva för våtrum sattes in. Golv förstärktes och golvvärme las in.

Ett spännande moment när flytspackling skulle ordnas. Skulle det berömda fallet gå att få till. Finns inget värre än de pölar som bildas av ett fel avvägt golv.

B fick som uppdrag att klura ut det gigantiska pussel vi har framför oss när naturstenen ska läggas in. Mer om det i ett annat inlägg.

Tätskikt förs på (superviktigt) i duschen. Sen kommer det roligaste – vi ses när kakel och väggar ska kläs in.

/Matz

Vad hände på Rävbacken i januari egentligen?

 

Ja jisses vad tiden går! Januari började med förkylningar och trötthet. Julen och nyårshelgen var sociala precis som det väl ska vara. Men det här året lite extra på grund av Matz äldsta dotters bröllop, en underbar nyårsfest i kärlekens tecken.

Jullovet var välbehövligt och en hel dag låg vi tysta sida vid sida i stugan med varsin bok. Den enda gångerna vi rörde på oss var för att stoppa in ett vedträ i spisen eller för att hämta fika. Energin var låg.

Men så kom den tillbaka och i samma veva blev skidspåren bara finare och finare! Förra vintern var den vintern vi verkligen återupptäckte och utnyttjade spåren runt stan, så längtan var stor. Vi gav oss ut runt Rävbacken först där vi fick spåra själva. Men bara några kilometer bort finns otroligt fint preparerade spår, runt Svartsjöarna och  Fursteli-spåren.

img_20190210_164152_0522694262921603269655.jpg

Den här januari hade vi om möjligt ännu mer magiskt vackra träd, med riktigt tjocka gnistrande grenar. Det går inte se sig mätt på det och till slut får en inse att det inte är möjligt att ta bild på allt. Vi får nöja oss med den här:

Men det blev lite jobb också. Av bäste Jörgen fick vi några granar som kommer användas till utbygge/uppbygge i sommar. Först skottade han förstås upp en väg fram till skogen.

img_20190103_1406453270006273026833933.jpg

Sen skulle det funderas lite.

20190103_1416587184180392052994064.jpg

Sen skulle det sågas och kvistas.

 

Matz hade bästa skyddshatten från Brasilien på sig. Turhatten.

20190104_1323525851508581417998205.jpg

Själv bidrog jag med glada hurrarop och lite fika.

img_20190103_1404263216730245509794623.jpg

Nu lovar vi mer från oss och framförallt oftare. Vi har tapetserat och börjat med badrummet, men allt det kommer i bloggen om inte alltför länge! Vi vandrar vidare mot ett fullt beboeligt Rävbacken!

img_20190103_1440104995559835591647647.jpg

Rävbackens julkalender. 24 december. Nu är det Jul igen.

Tiden mellan jularna försvann i en blinkning. Många saker har hänt och mycket erfarenhet har fyllt våra huvuden. Hoppas att ni har haft nöje av vår resa. Vi vill innerligt önska er alla, med Carl David af Wirséns ord, en fantastisk Jul.

De rika barnen gå i dans och öfverflöd Men många små det finns, som längta efter bröd.

Så gifve den, som kan! O öppna, öppna blott

Din mun till vänlig tröst, din hand att göra godt!

Och hvad åt andras barn du glädtigt ger, det få

Till godo visst en gång just dina egna små.

I denna ljufva tid hvar skärf välsignad är

Och af gudomlig nåd förborgad ränta bär.

I denna ljufva tid ur drifvor och ur snö

Du rosor mana kan, som aldrig skola dö