Under trädkronorna

Djupt inom mig fanns en dröm om ett däck i trädgården. Ett däck där jag kunde sitta under trädkronorna och drömma mig bort. Ett däck där jag kunde rulla ut min yogamatta och finna den djupa ron i mitt inre. Ett däck som var en dröm som vi båda kunde dela, men framför allt, ett däck där en drink kunde avnjutas i solnedgångens sista flämtning. Sedan såg vi på Trädgårdstider på tv och drömmen fick en konkret form. Ett flytande däck i trädgårdens famn.
Nu är det faktisk så, om verkligheten ska komma och knacka oss på axeln, att vår trädgård kanske inte är så prunkande och frodig som på TV utan snarare alltför lerig barmark. Sedan hjälper det visserligen inte till att våren lyser med sin frånvaro och ännu har inga musöron synts till på de hängande grenarna. Men vi kommer att komma dit.
I vårt inre kan vi se hur vår trädgård kommer att se ut om några år. Trots allt så planterar vi träd just nu i ett femtioårs perspektiv. ”Hur kommer kronan att utveckla sig och se ut då?”
Spännande med tanke på att vi troligtvis aldrig kommer att få uppleva det.
Men åter till den där lilla gården utanför Lund. By the way; Varför spelas det aldrig in några trädgårdsprogram för oss som lever i en kallblåst zon 6 där snön fortfarande ligger kvar i skogarna? Jag vill ju veta vad jag kan plantera just här, som  förhoppningsvis kommer  att överleva.
Men nu vänder vi åter igen.
I programmet gjorde de ett flytande däck med hjälp av lastpallar och altanbrädor. Så här är vår version

wp-15898188382518058239137802652161.jpg

Pallar plockades fram och marken förbereddes med grus för att få den avvägd och jämn

wp-1589818838771752753102152283446.jpg

Stenar lades i lod så att pallarna kom rätt

wp-15898188378065617681484352904179.jpg

I Trädgårdstider användes inte så många längsgående brädor, men jag valde att göra det eftersom jag ville fästa däcket ordentlig i pallarna

wp-15898188372991324175159780727347.jpg

Naturligtvis behövde vi diskutera hur utformningen skulle bli. Det är alltid skönt att kunna resonera sig fram till hur saker och ting skall utformas och se ut. Sedan blir det i alla fall som sambon vill.

wp-15898188368587093544190943326994.jpg

Tur att man har bästa svågern som man kan låna prylar av när det fattas i verktygslådan

wp-1589818836330204074796401936281.jpg

Om jag får säga det själv är jag mycket nöjd med resultatet

wp-15898188354114757157096733720875.jpg

Här kommer vi att njuta många kvällar. Nu ska det bara till lite mer som ett vindskydd och lite dekorationer bl.a. till årets surströmmingspremiär.

Vi ses snart igen
Matz

Mannen på taket. Part 1

När vi började bläddra igenom de gamla uppdateringarna och allt det som vi fått vara med om denna sommar så insåg vi att det var så oerhört mycket som inte var med. Saker och grejer vi gjort som blev till oerhört stora steg för oss även om de var små steg för mänskligheten. Men tänk idag när jag ligger i min säng och tittar upp mot innertaket och får en bultande känsla i min mage av stolthet över vad vi tillsammans kunnat göra, fylls jag av en känsla av lycka. En lycka fullbordad av gemensamma ansträngningar, misslyckanden och lyckande.
Men var börjar man då resan skall beskrivas? Kanske från början eller så får det bli nedslag från en resa som inte handlar om geografiska sjumilasteg utan snarare en inre milslång resa från okunskap till djup förståelse och innerlig kärlek.
Allt började med att inse hur vi behövde göra i ordning vår skorsten som var frostskadad och behov av lite kärlek. Samtidigt lyfte vi vår önskan om att öka ut utrymmet i huset så att vi skulle kunna få ett eget sovrum och en spännande skrivarlya.

wp-15893627427033954796630468182390.jpg

Trots att den såg riktigt bra ut var det många av stenarna som satt lösa och behövdes plockas bort

wp-15893627436361585386964584573397.jpg

Med hjälp av kameran så fotograferade jag varje varv så att kunde mura tillbaka dem på samma sätt som de låg men även då vi behövde förlänga skorstenen, fortsätta på ett korrekt sätt

wp-1589362744098503093988762719667.jpg

wp-1589318088057.jpg

wp-15893629541188889937518979341073.jpg

wp-15893627446093178727261535286977.jpg

Nu började vår jakt efter fler stenar. Men efter lite telefonsamtal, förfrågningar till vänner och bekanta så gick det att få ihop de över tvåhundra som fattades för att kunna komma upp till den nivå som vi hade tänkt. Hos närmaste grannen Linus.

wp-15893629535866729131663964633808.jpg

Till ock med det gamla jordgubbslandet fick släppa till sina stenar, ingen förlust för det skulle ändå bort.

Jag önskar att jag hade gått en kurs i ”Tegelstensklyvning” innan denna sommar. Men hur det nu var så fick jag ihop det och efter ett tag så klippte jag bara till på rätt ställe och stenen klöv sig där jag ville

img_20190707_1048243738317422793242275.jpg

img_20190707_1123367930870553654433583.jpg

Det var tungt att hålla på men en som imponerade var B som sprang med murbruk och stenar uppför stegarna och bara levererade.

När jag tittar tillbaka på bilderna ser det så grönt och skönt ut. Men ett ska ni veta. Vad det någonting som hände denna sommar så var det ett evigt regnande.

img_20190708_1453278380687916734601183.jpg

img_20190708_1453383137176335798412165.jpg

Kul att du ville hänga med på min skorstensåterblick. Mer kommer.

Matz

Nä, nu måste vi skärpa oss!

Tiden är som en strömmande älv. För varje sekund förändras vattnet så att du aldrig kan kliva ner i exakt samma plats som tidigare.
Så är det för oss på Rävbacken också.
Ibland låter man vardagens rutiner definiera allt det som sker runt omkring en, och i sitt innersta tror man att det inte händer någonting. Medan verkligheten är att allt förändras och idag är inte gårdagen.
Det har hänt så mycket i våra liv och i vårt hem sedan vi uppdaterade vår tillvaro på denna blogg, så att till slut så känns det som om vi inte riktigt kan skriva ned allting. Var börjar man? Vad skall tas med?
Men nu har jag bestämt mig att vi ska uppdatera var vi är idag samt ge en liten nyfiken blick in i ett projekt som vi startat.

Ett litet tips. Se på bilderna och fundera.  wp-15892725249501318883178023371948.jpg

Vi återkommer.
Vi ses i morgon med mer uppdateringar.

Matz

Ett litet pirr av lugn och lycka

Att det har varit stilla på bloggen under lång tid betyder inte att ingenting har hänt. Det brukar sägas att det som inte delas på sociala medier inte har hänt men i vårt fall är det tvärtom. Det känns bra att den där lilla tingesten, smartphone, inte helt tar över vår egen intelligens och vilja.

Vi har jobbat på i sommar. Från första semesterdagen till kl.20 kvällen innan vi började våra arbeten efter semestern.

Så har hösten fortsatt, med undantaget att jobbet, det där som betalar lönen, har tagit mer tid och energi än önskat. Men så är det nog för många av oss och också något att kanske ta en lite allvarligare fundering kring. Alltför många har slitit i sitt liv för att sedan inte ha ett när pensionen väl kommer.

Men nu sitter jag i vårt kök i stugan, det är juldag och elden sprakar i spisen. Katten ligger och värmer sig och nyss var jag ute och skällde lite på ekorren som äter upp all mat för småfåglarna.

På stugan finns numera en övervåning där det ska bli två rum. Ett sovrum och så vår efterlängtade skrivarlya, som jag väljer att kalla det. Kontor, bibliotek, alltmöjligtrum, det kommer bli lite av allt. Från rummen kommer det bli en utgång till en stor balkong där vi kan sitta med morgonkaffet och titta efter räven.

Det kommer bli bra men det är mycket jobb kvar. Men jag kan ärligt säga att det fysiska arbetet med stugan och med det teoretiska tankearbete som förstås måste till, är det som har hållit oss friska i både kropp och knopp under hösten.

Och Olga. Katten får nog ett eget avsnitt så småningom, men oj vad hon har gett livet mervärde. En underbar liten individ som styr oss med järntass!

Nedan lite blandade bilder från sommaren till nu. Allt från fyllande av rotzon, färdiglagt tak, påbörjad jordkällare, 100 kilo frusen potatis (här får ni föreställa er kraftuttryck och svordomar…) En av de otaliga av mig avbrutna tumstockarna, taklagsfest med de viktigaste hjältarna, vilopaus med bubbel, mm. Och Olga.

Den ståndaktige

Jag kommer aldrig att glömma det gamla ödehuset i skogens allra dunklaste vrå. Halva huset hade rasat och resten var omhuldad av mossa så grön att det kändes som att kliva in i en sagovärld.

Men någonting stod rakt upp som det gjort sedan tidens födelse av huset. Det påminnde om den ståndaktige tennsoldaten som stod fast även då elden sakta smälte ned den till grunden. När jag lade min hand mot de svala tegelstenarna kunde jag ana dess historia. Höra alla de människor som växt upp under dess beskydd. En skorsten är någonting mer än bara ett föremål. Den är förutsättningen för livet, i alla fall då vinterns vindar ruskar tåg i huset.

Nu står jag här, lutande mot vår egen skorsten som stolt reser sig mot höjden. För att vi ska kunna ro iland med sommarens projekt, det legendariska takhöjningen, så behöver jag lägga några timmer till att utöka ytterligare några varv på den.

Det är något speciellt med att få blicken upp några meter. Någonting händer inombords och ett lugn sprider sig i kroppen. Det kanske har att göra med att ögat fångar horisonten. Den får bli en del av oändligheten.

Med slägga och huggmejsel var det bara att gå på. Kronan överst på skorstenen bjöd på lite motstånd, men med envishet och styrka gick den att få bukt med.

Det är inte bara horisonten som erbjuder en fröjd för ögat.

När Kronan väl var borta blev jag glad över att vi tagit tag i detta i nuläget. Fler av varven var jag tvungen att plocka ner eftersom fogen smulades upp i beståndsdelar. En ommurning var verkligen av nödvändighet.

Tegelstenar är ett fantastiskt material. År efter år, i alla olika väderslag vi kan tänka oss, behåller de sin form och funktion. Du kan återanvända hundraåriga tegelstenar och de är som nya. Fantastiskt tycker jag. Men naturligtvis måste de bearbetas lite innan de kan användas igen. Allt gammal bruk måste bort och de får ske den hårda vägen.

Nu ligger de där i väntan på att återigen fogas in i sina rätta platser. Och cementblandaren är redo.

Full av arbetslust vaknade jag idag, med en iver att få komma igång. Om bara inte detta regn som forsar ned från en gråmulen himmel hade varit.

Så murartagen får vänta på en lite mer snäll dag.

Huset brevid

Det finns så mycket skatter som bara väntar på att upptäckas. En skatt som inte var så svår att se var huset bredvid med tanke på dess deprimerande utseende. Lite hängigt, snett och vint och nog inte det bästa skyddet en kulen höstnatt. Att kalla det för hus är kanske är optimistens största överdrift men en hel del var faktiskt torrt därinne.

Vår vän Jörgen tänkte forsla bort alltihop och hade till och med fått rådet att bränna upp allt. Sen kom vi. Och visst kan vi använda en hel del av det, även om det ser ganska mörkt ut på både tegelpannor och balkar.

Så en dag infann sig plötsligt energin (gudvetvarifrån?) och jag bar ut stegen och satte igång. Ska det bli gjort nångång så är det inget att vänta på. Tegelpannor är både tunga och sköra så bålträningen fick sitt den här dagen.

Jag la försiktigt ner dem på nedersta tvärbrädan för att sen plocka dem nerifrån.

Samlingen byggs på, sakta men säkert. Vi har ju planer på ett matrum så småningom, och mycket av det här rucklet kommer återanvändas till det, inte bara tegelpannorna.

Sådärja, klart! Vad Matz gjorde? Han planterade sparris. Det kan ju låta både roligt och snedfördelat, men det är så vi måste jobba för att hålla. När vi sliter så mycket som vi gör här, så måste också lusten ibland få styra vad vi vill göra just den dagen. Dessutom så måste också kropparna få vila från för tunga jobb ibland och då väljer vi det som känns bäst.

rhdr

Nu ska bara resten tas om hand också. Nån som känner för lite kroppsarbete?

En annan liten skatt vi hittade i huset var den här fina gamla vermouthflaskan. Den fick bli en ljusstake.