Fattigmanstak?

Återbruk eller helt enkelt bara snål?

Redan när vi skulle renovera, eller rättare sagt skapa ett, kök i stugan så kände jag hur det drog till i snåltarmen. Lägga nytt tak plus färg skulle gå på cirka 12000kr, räknade vi ut. För vi ville ju givetvis ha ett i trä, annat kändes fel i vår lilla stuga. Men det var ju redan trä i taket under pappen, så vi bestämde oss för att helt enkelt behålla det och måla. I köket blev det en vit halvblank linoljefärg som jag mixade med lite grön umbra för att slippa det gula som lätt kommer fram annars. Priset? Jamen, cirka 2000kr för färg.

Kökstak

Beslutet var alltså lätt att ta när det gällde vardagsrummets tak. som hade samma smala, gistna, spruckna och inte helt raka paneler/plankor. Många som varit på besök verkar ändå sakna taket i papp som hängde på trekvart med silvertejp som ”dekoration” här och var. Men nu är det äntligen borta!

Här målade vi med emulsionsfärg istället, den upplevs lite mattare och jag gillade verkligen att måla med den. Mjuk och följsam, men det behövs nog en strykning till så småningom. Ett problem dök dock upp efter att jag satt taklisten. Eftersom taket är allt annat än i lod och i princip lika snett och vint som resten av stugan (det går inte sätta upp TVn i lod, då ser det helt galet ut!) så blev det glipor mellan tak och list på sina ställen. Det har vi löst med fog och nu ser det acceptabelt ut, åtminstone för oss.

Nog är det både lättsamt och skönt att vara gift med en som inte heller är så petnoga på resultatet, så länge det är praktiskt, med en hyfsad kvalité för ändamålet, som inte kostat skjortan och som gärna också är en kreativ lösning.

Och precis så fortsätter vi med att bygga på, bygga om och skapa det hem vi själva vill bo i.

Nytt år nalkas!

I skrivande stund det faktiskt redan här. Jag tror vi struntar i att klaga på stackars 2020, ett av det i mannaminnes största skitåret någonsin. Som vi har det i vår stuga så har vi inte levt så annorlunda än vi skulle ha gjort annars, förutom alla träffar med goda vänner som vi gärna hade haft mer av.

Vad har varit bra då, under 2020?

Vi gifte oss. Inte det bröllop vi hade tänkt oss, där vi ville samla alla vänner och familjer för en stor fest. Men litet och fint med endast 7 personer i kyrkan där 8 var gränsen. Min favoritpräst (än så länge, Matz kanske blir det sen?) och så vacker musik av vännerna och musikerna från Svedje. Syster och svåger som vi tillsammans med hade planerat middag med övernattning på Buustamon och som plötsligt blev en anledning till ett hastigt planerat giftermål. Det sitter inte fast när vi sätter igång. Men fest blir det, post corona.

Vi fixade tvättstuga och pumphus av den gamla skogskojan. Litet men praktiskt.

Vi fick en ny liten familjemedlem, underbara Sorjonen, en blandraskatt som är det ljuvligaste lilla livet! Så kelig och trygg och undergiven Olga som ändå är gårdens överhufvud.

Vi red i Vemdalen, jag tog motorsågskörkort i Dorotea. Gamla vänner, elever och arbetskamrater på besök. Vi hade en minisemester i Laxsjö, i Småland, i Krogsta Kvarn, fika på Saltå kvarn och cykling i Alsen. Arbetsdag med fin hjälp av vänner. Underbar cykling i skogen och som pendling. Besök av alla djur runt gården där de till och med visar att det går umgås även om man tillhör olika ”arter”.

Det bästa är ändå alltid möten med de människor som är viktiga för oss och som vi har lyckats få till, både här hemma men också på den 5 dagars långa semestertrippen vi gjorde söderöver. Besök är alltid välkommet! Här kommer en liten bildkavalkad, men tyvärr saknas förstås en del av de vi fått träffa. Kameran är inte alltid på.

Som skrivet, några saknas men har varit lika välkomna och viktiga förstås. Det är väl kanske viktigaste lärdomen av 2020, att ta hand om varandra så gott det går. Jag hoppas vi ses mycket mer under 2021!

Återbrukarna

Vi har bägge skrivit många gånger om att vi inte har skrivit. Vi har också skrivit om anledningarna, vi har helt enkelt jobbat istället. Det vill säga förra sommaren, sommar 2020 har varit annorlunda även på den fronten. Men när förra sommarens mycket sena middag intagits efter en lång dag med hårt kroppsarbete så inföll paltkoma och den ömma och trötta kroppen orkade inte ens med lite datorklickande.

Efter det jobbade vi på helger och de kvällar vi orkade, på lediga dagar och jullov. Till slut hade vi inrett vår övervåning så pass att den var beboelig. Tja, inte bara det, vi älskar den. Den är vi, den är vårt skapande och vi känner oss väldigt hemma och avslappnade i vårt sovrum och i vårt arbetsrum/skrivarlya (som jag sitter i just nu i skrivande stund)

I coronatider har det blivit så att vi bott i stugan mer än vad som var planerat, för att inte vi och våra inneboende i lägenheten inne i stan ska umgås alltför nära. Det har varit väldigt bra på det sättet att vi har kunnat känna efter mer, planera mer och framförallt jobba mer på det som behöver göras.

Den här sommaren har jag och Matz tyvärr haft väldigt lite semester tillsammans, så vi har inte hunnit med ens hälften av det vi ville. Vi har upptäckt att vi jobbar bäst om vi jobbar tillsammans, framförallt behövs ofta ett par händer till och inte minst muskelkraften!

Men för er som vill få lite uppdatering på var vi ligger till i projekten så kan ni lyssna på ett radioinslag här:

https://sverigesradio.se/artikel/7516796?fbclid=IwAR22KCj4BSDsfpEP11-3rYywcNSH0GYalZvHTPZlfBUy5CsL8N34BVlYSTc

Eller läsa Östersundspostens Artikel

Och vi lovar som vanligt att vi ska bättra oss!

wp-1597524590283.jpg

Lite blomsterrabatt har det blivit i sommar, men de här blommade inte förrän nu i augusti. Jordgubbsblommorna kom i mitten av juli….

 

 

 

Olga.

Huskatten. Buskatten. Myskatten.

Jag har alltid sett mig själv som hundmänniska. Hundar, de som alltid vill tjäna dig, ge dig all kärlek och gör allt för dig. De är fantastiska och jag längtar verkligen till den dagen vi har en på gården.

Så kom Olga, min brors katt som behövde ett nytt hem. Hon har fullständigt tagit över oss och stugan, allt är hennes nu.

Jag har haft katt förut, eller rättare sagt, familjen hade katt. Jag minns särskilt en som alltid låg på min fars mage när han låg och löste korsord efter att han hade stängt lanthanden för dagen. Men första minnet av en katt var när jag efter idogt tjatande fick tillåtelse att ha en kattunge hemma ”men bara över helgen”. Föräldrars mindre kloka beslut, hamnar den historien under. En sjuåring får låna hem en kattunge och möter för första gången i sitt liv Den stora kärleken. Kattungen fanns en mil från byn, hemma hos en klasskamrat. Dit hade jag cyklat många gånger, den här gången med en skokartong på pakethållaren, med en mjuk gammal handduk för att kattungen skulle ha det skönt. Ni förstår ångesten när känslan av separation från detta underbara lilla knyte låg över mig under hela helgen. Så en plan tog form! Jag skulle bara låtsas skjutsa hem den och sen gömma den! Sagt och gjort, skokartongen packades igen, den här gånge också med en liten flaska grädde. Jag visste ju inte hur länge jag skulle behöva vara borta, jag kanske till skulle bli tvungen att  rymma för att få vara med min stora kärlek?

Jag cyklade en bit utanför byn, gömde cykeln och gick sedan genom skog och åkrar för att komma bakvägen hem till vårt hus, lanthandeln. Bredvid huset låg ett stort magasin, lager för allt möjligt som såldes men också förråd för våra privata saker på övervåningen. Där fanns gamla mattor och gardiner och av dem gjorde jag en mysig bostad i en stor vid gammal tvättkorg till de lilla knytet. Sedan la jag ett myggfönster ovanpå så att den inte skulle kunna rymma.

Ingen visste nåt om det här, inte ens min kompis som jag fått låna kattungen av. Men jag kunde inte hålla tyst för min syster, hon som gett mig goda råd genom hela livet och var både äldre och klokare. Hon fick mig förstå att det nog inte skulle fungera, särskilt under vintern och att katten till slut skulle upptäckas och kanske inte heller ha det så bra där i tvättkorgen.

Så jag kröp till korset, berättade för min mamma. Som förstås inte inte hade hjärta att kräva att jag skulle lämna tillbaka den, så till min stora lycka fick min hjärtas kära bo kvar.

Men så inser jag när jag funderar över det här med katt vs. hund, att det för min del egentligen inte handlar om det. Det handlar om djur. Något år tidigare blev jag bästa kompis med Tant Augusta, som kom flyttandes från fjället till vår by. En som man idag kallar 70plussare och som inte orkade det hårda livet på fjället under vintern längre och därför flyttade ner till nära till både affär, post och sjukvård. Hon hade med sig sin son (50plussare) häst, kor, getter, höns och hund. Hunden hette Trulsa och blev mor till min första hund Lady, en annan av mina största kärlekar.

Bland det finaste och roligaste jag visste var killingar, så jag var hos Tant Augusta i lagården ofta. En dag fick jag låna hem en killing! Tant Augusta var underbar, hon var med på alla mina upptåg. En drömkompis för en liten tjej med stora idéer och stark vilja! Den stoppade jag i en potatissäck och bar den ca en kilometer på ryggen nedför skolbacken i byn. Jag band fast den i hallen i vår trerummare ovanpå affären och gav den väl i alla fall vatten, men sen sviker minnet när det gäller mat. Mina föräldrar fick sig en överraskning när de kom upp efter arbetsdagen när det var getspillning mest överallt. Den fick jag inte behålla.

Slutsatsen är att det inte handlar om katt eller hund. Det handlar om djur. Jag älskar djur. Men just nu älskar jag Olga mest.

Ett litet pirr av lugn och lycka

Att det har varit stilla på bloggen under lång tid betyder inte att ingenting har hänt. Det brukar sägas att det som inte delas på sociala medier inte har hänt men i vårt fall är det tvärtom. Det känns bra att den där lilla tingesten, smartphone, inte helt tar över vår egen intelligens och vilja.

Vi har jobbat på i sommar. Från första semesterdagen till kl.20 kvällen innan vi började våra arbeten efter semestern.

Så har hösten fortsatt, med undantaget att jobbet, det där som betalar lönen, har tagit mer tid och energi än önskat. Men så är det nog för många av oss och också något att kanske ta en lite allvarligare fundering kring. Alltför många har slitit i sitt liv för att sedan inte ha ett när pensionen väl kommer.

Men nu sitter jag i vårt kök i stugan, det är juldag och elden sprakar i spisen. Katten ligger och värmer sig och nyss var jag ute och skällde lite på ekorren som äter upp all mat för småfåglarna.

På stugan finns numera en övervåning där det ska bli två rum. Ett sovrum och så vår efterlängtade skrivarlya, som jag väljer att kalla det. Kontor, bibliotek, alltmöjligtrum, det kommer bli lite av allt. Från rummen kommer det bli en utgång till en stor balkong där vi kan sitta med morgonkaffet och titta efter räven.

Det kommer bli bra men det är mycket jobb kvar. Men jag kan ärligt säga att det fysiska arbetet med stugan och med det teoretiska tankearbete som förstås måste till, är det som har hållit oss friska i både kropp och knopp under hösten.

Och Olga. Katten får nog ett eget avsnitt så småningom, men oj vad hon har gett livet mervärde. En underbar liten individ som styr oss med järntass!

Nedan lite blandade bilder från sommaren till nu. Allt från fyllande av rotzon, färdiglagt tak, påbörjad jordkällare, 100 kilo frusen potatis (här får ni föreställa er kraftuttryck och svordomar…) En av de otaliga av mig avbrutna tumstockarna, taklagsfest med de viktigaste hjältarna, vilopaus med bubbel, mm. Och Olga.

Projekten hopar sig.

Jag erkänner, det finns tillfällen när jag tänker att det vore kanske skönt med en bostadsrätt inne i stan. En sån där vanlig med vita skåpluckor och där en nöjer sig med att tapetsera om lite i hallen. Där vi aldrig behöver fundera över snöröjningen och har självklar wifi.

Det går över fort. Något vi verkligen har gemensamt är behovet att att skapa, och för min egen del har det legat i träda i ganska många år, förutom då kanske när det gäller att skriva. Men allt annat, måla, snickra och skapa nytt av gammalt har inte fått tid av mig.

Det tar jag igen med råge nu. Det finns ett litet eller större projekt bakom varje hörn. Jag har fått på min lott allt som har med gersågen att göra, plus annat småpulande med hyllor, lister, spackling och annat småfix. Det går bra, ibland. Andra gånger kommer ramsorna som smatterband ur munnen. Och jag vet, jag har kanske inte de mest lämpliga arbetskläderna. Men de funkar och är sköna.

Hallen börjar ta form, den fick en liten provisorisk sminkning med vit färg tills vi har tid att göra den som vi vill ha den. Först på önskelistan är garderober. Vi behöver några där det blir hörngarderob för att utnyttja all yta.

Tapeten i köket blev så bra som vi önskade, den ger ett varmt och vänligt intryck och är spännande med sina fina djur och växter.

Nu ”ska bara” taket lyftas i sommar för att vi ska få ett sovrum. Det projektet går före allt annat så det kommer nog vara en del småfix att göra i höst.

En sak är i alla fall säker, min kropp är gjord för hårt arbete och den gillar det. Men nog längtar också jag efter en skön stund med en bok i en hängmatta i trädgården.

Huset brevid

Det finns så mycket skatter som bara väntar på att upptäckas. En skatt som inte var så svår att se var huset bredvid med tanke på dess deprimerande utseende. Lite hängigt, snett och vint och nog inte det bästa skyddet en kulen höstnatt. Att kalla det för hus är kanske är optimistens största överdrift men en hel del var faktiskt torrt därinne.

Vår vän Jörgen tänkte forsla bort alltihop och hade till och med fått rådet att bränna upp allt. Sen kom vi. Och visst kan vi använda en hel del av det, även om det ser ganska mörkt ut på både tegelpannor och balkar.

Så en dag infann sig plötsligt energin (gudvetvarifrån?) och jag bar ut stegen och satte igång. Ska det bli gjort nångång så är det inget att vänta på. Tegelpannor är både tunga och sköra så bålträningen fick sitt den här dagen.

Jag la försiktigt ner dem på nedersta tvärbrädan för att sen plocka dem nerifrån.

Samlingen byggs på, sakta men säkert. Vi har ju planer på ett matrum så småningom, och mycket av det här rucklet kommer återanvändas till det, inte bara tegelpannorna.

Sådärja, klart! Vad Matz gjorde? Han planterade sparris. Det kan ju låta både roligt och snedfördelat, men det är så vi måste jobba för att hålla. När vi sliter så mycket som vi gör här, så måste också lusten ibland få styra vad vi vill göra just den dagen. Dessutom så måste också kropparna få vila från för tunga jobb ibland och då väljer vi det som känns bäst.

rhdr

Nu ska bara resten tas om hand också. Nån som känner för lite kroppsarbete?

En annan liten skatt vi hittade i huset var den här fina gamla vermouthflaskan. Den fick bli en ljusstake.

Rävbackens julkalender 18 december.Det mest fascinerande.

Inget kan få mig att så fullständigt stanna upp och bara förundras. Det samma gäller för Matz, vet jag. Alla fina djur. Runt stugan ser vi både den grymma naturen i form av allt från tragiskt död till naturlig jakt. Ugglan som tar den lilla musen, räven som jagar småvilt. Småfåglarna som ropar på oss när maten börjar ta slut. Hundar på besök och hundar som behöver sällskap. Hästarna i somras som fullkomligt smälte mitt hjärta! Fåren som bräkte uppfordrande, lite tråkiga, men gav ändå liv och rörelse på ängen. Sorg över en liten kisse som dog utanför stugan men som vi gärna hade tagit hand om om vi hunnit få den att leva. Alla älgarna som nyfiket tittar på oss på vägen upp till stugan. Vilket enormt värde det är att ha allt detta så nära!

 

Rävbackens Julkalender 14 december. Har nån en bra kälke till salu?

Nu är det dags att börja dra veden på snö igen. Förra året kämpade vi på med en 29 kronors plastpulka från Jula. Det är inget större fel på den, den är hel och ren. Men liten, vinglig och rymmer för lite.

Varje tur till vedbon svor jag på var den sista med den. Men den hängde i, för att vi helt enkelt aldrig hittade nåt bättre. Så nu är det dags för den perfekta vedkörarkälken. Vem har tips?

/Bitte

Rävbackens julkalender 13 december. Lucia.

Min mamma skulle ha fyllt 79år idag om hon hade levt. Hon föddes på luciadagen och fick därför också heta Lucia. Hon dog tyvärr alldeles för tidigt, bara 69 år gammal, i cancer förstås, får jag väl tillägga.

Så det är naturligvis henne jag skänker luciamorgonens första tanke, saknaden och det trista i att hon inte fick vara med längre i livet.

Det är en påminnelse också, om att ta vara på livet och framför allt familj och vänner som betyder mycket för en. Många är de besök vi fått på Rävbacken och lika glada har vi varit varje gång. Självklart är det lite extra roligt när några har kört ändå från Skåne för besök. Men närmaste grannarna kan vara ett lika kärt besök. Nedan kommer lite bilder på några av besökarna, men i fortsättningen ska alla som kommer på besök också var med på bild.

/Bitte