Ett litet pirr av lugn och lycka

Att det har varit stilla på bloggen under lång tid betyder inte att ingenting har hänt. Det brukar sägas att det som inte delas på sociala medier inte har hänt men i vårt fall är det tvärtom. Det känns bra att den där lilla tingesten, smartphone, inte helt tar över vår egen intelligens och vilja.

Vi har jobbat på i sommar. Från första semesterdagen till kl.20 kvällen innan vi började våra arbeten efter semestern.

Så har hösten fortsatt, med undantaget att jobbet, det där som betalar lönen, har tagit mer tid och energi än önskat. Men så är det nog för många av oss och också något att kanske ta en lite allvarligare fundering kring. Alltför många har slitit i sitt liv för att sedan inte ha ett när pensionen väl kommer.

Men nu sitter jag i vårt kök i stugan, det är juldag och elden sprakar i spisen. Katten ligger och värmer sig och nyss var jag ute och skällde lite på ekorren som äter upp all mat för småfåglarna.

På stugan finns numera en övervåning där det ska bli två rum. Ett sovrum och så vår efterlängtade skrivarlya, som jag väljer att kalla det. Kontor, bibliotek, alltmöjligtrum, det kommer bli lite av allt. Från rummen kommer det bli en utgång till en stor balkong där vi kan sitta med morgonkaffet och titta efter räven.

Det kommer bli bra men det är mycket jobb kvar. Men jag kan ärligt säga att det fysiska arbetet med stugan och med det teoretiska tankearbete som förstås måste till, är det som har hållit oss friska i både kropp och knopp under hösten.

Och Olga. Katten får nog ett eget avsnitt så småningom, men oj vad hon har gett livet mervärde. En underbar liten individ som styr oss med järntass!

Nedan lite blandade bilder från sommaren till nu. Allt från fyllande av rotzon, färdiglagt tak, påbörjad jordkällare, 100 kilo frusen potatis (här får ni föreställa er kraftuttryck och svordomar…) En av de otaliga av mig avbrutna tumstockarna, taklagsfest med de viktigaste hjältarna, vilopaus med bubbel, mm. Och Olga.

Projekten hopar sig.

Jag erkänner, det finns tillfällen när jag tänker att det vore kanske skönt med en bostadsrätt inne i stan. En sån där vanlig med vita skåpluckor och där en nöjer sig med att tapetsera om lite i hallen. Där vi aldrig behöver fundera över snöröjningen och har självklar wifi.

Det går över fort. Något vi verkligen har gemensamt är behovet att att skapa, och för min egen del har det legat i träda i ganska många år, förutom då kanske när det gäller att skriva. Men allt annat, måla, snickra och skapa nytt av gammalt har inte fått tid av mig.

Det tar jag igen med råge nu. Det finns ett litet eller större projekt bakom varje hörn. Jag har fått på min lott allt som har med gersågen att göra, plus annat småpulande med hyllor, lister, spackling och annat småfix. Det går bra, ibland. Andra gånger kommer ramsorna som smatterband ur munnen. Och jag vet, jag har kanske inte de mest lämpliga arbetskläderna. Men de funkar och är sköna.

Hallen börjar ta form, den fick en liten provisorisk sminkning med vit färg tills vi har tid att göra den som vi vill ha den. Först på önskelistan är garderober. Vi behöver några där det blir hörngarderob för att utnyttja all yta.

Tapeten i köket blev så bra som vi önskade, den ger ett varmt och vänligt intryck och är spännande med sina fina djur och växter.

Nu ”ska bara” taket lyftas i sommar för att vi ska få ett sovrum. Det projektet går före allt annat så det kommer nog vara en del småfix att göra i höst.

En sak är i alla fall säker, min kropp är gjord för hårt arbete och den gillar det. Men nog längtar också jag efter en skön stund med en bok i en hängmatta i trädgården.

Huset brevid

Det finns så mycket skatter som bara väntar på att upptäckas. En skatt som inte var så svår att se var huset bredvid med tanke på dess deprimerande utseende. Lite hängigt, snett och vint och nog inte det bästa skyddet en kulen höstnatt. Att kalla det för hus är kanske är optimistens största överdrift men en hel del var faktiskt torrt därinne.

Vår vän Jörgen tänkte forsla bort alltihop och hade till och med fått rådet att bränna upp allt. Sen kom vi. Och visst kan vi använda en hel del av det, även om det ser ganska mörkt ut på både tegelpannor och balkar.

Så en dag infann sig plötsligt energin (gudvetvarifrån?) och jag bar ut stegen och satte igång. Ska det bli gjort nångång så är det inget att vänta på. Tegelpannor är både tunga och sköra så bålträningen fick sitt den här dagen.

Jag la försiktigt ner dem på nedersta tvärbrädan för att sen plocka dem nerifrån.

Samlingen byggs på, sakta men säkert. Vi har ju planer på ett matrum så småningom, och mycket av det här rucklet kommer återanvändas till det, inte bara tegelpannorna.

Sådärja, klart! Vad Matz gjorde? Han planterade sparris. Det kan ju låta både roligt och snedfördelat, men det är så vi måste jobba för att hålla. När vi sliter så mycket som vi gör här, så måste också lusten ibland få styra vad vi vill göra just den dagen. Dessutom så måste också kropparna få vila från för tunga jobb ibland och då väljer vi det som känns bäst.

rhdr

Nu ska bara resten tas om hand också. Nån som känner för lite kroppsarbete?

En annan liten skatt vi hittade i huset var den här fina gamla vermouthflaskan. Den fick bli en ljusstake.

Rävbackens julkalender 18 december.Det mest fascinerande.

Inget kan få mig att så fullständigt stanna upp och bara förundras. Det samma gäller för Matz, vet jag. Alla fina djur. Runt stugan ser vi både den grymma naturen i form av allt från tragiskt död till naturlig jakt. Ugglan som tar den lilla musen, räven som jagar småvilt. Småfåglarna som ropar på oss när maten börjar ta slut. Hundar på besök och hundar som behöver sällskap. Hästarna i somras som fullkomligt smälte mitt hjärta! Fåren som bräkte uppfordrande, lite tråkiga, men gav ändå liv och rörelse på ängen. Sorg över en liten kisse som dog utanför stugan men som vi gärna hade tagit hand om om vi hunnit få den att leva. Alla älgarna som nyfiket tittar på oss på vägen upp till stugan. Vilket enormt värde det är att ha allt detta så nära!

 

Rävbackens Julkalender 14 december. Har nån en bra kälke till salu?

Nu är det dags att börja dra veden på snö igen. Förra året kämpade vi på med en 29 kronors plastpulka från Jula. Det är inget större fel på den, den är hel och ren. Men liten, vinglig och rymmer för lite.

Varje tur till vedbon svor jag på var den sista med den. Men den hängde i, för att vi helt enkelt aldrig hittade nåt bättre. Så nu är det dags för den perfekta vedkörarkälken. Vem har tips?

/Bitte

Rävbackens julkalender 13 december. Lucia.

Min mamma skulle ha fyllt 79år idag om hon hade levt. Hon föddes på luciadagen och fick därför också heta Lucia. Hon dog tyvärr alldeles för tidigt, bara 69 år gammal, i cancer förstås, får jag väl tillägga.

Så det är naturligvis henne jag skänker luciamorgonens första tanke, saknaden och det trista i att hon inte fick vara med längre i livet.

Det är en påminnelse också, om att ta vara på livet och framför allt familj och vänner som betyder mycket för en. Många är de besök vi fått på Rävbacken och lika glada har vi varit varje gång. Självklart är det lite extra roligt när några har kört ändå från Skåne för besök. Men närmaste grannarna kan vara ett lika kärt besök. Nedan kommer lite bilder på några av besökarna, men i fortsättningen ska alla som kommer på besök också var med på bild.

/Bitte

Hantverk på riktigt och kan en gran gråta?

Senaste tiden har jag haft anledning att grotta in mig lite extra i betydelsen av seriösa hantverkare. Jag har skrivit tidigare om fröjden av att se ett proffs arbeta. Förra veckan gick Frisörmässan av stapeln i Östersund, ett arrangemang ordnat av mig och tre andra stolta frisörer och där var det många duktiga proffs som gjorde många fina jobb!

Eftersom jag själv är en stolt hantverkare blir jag på grund av det lite lättstött när andras syn på mitt yrke ibland förminskar betydelsen av min utbildning och min seriositet i mitt skrå. Som jag dessutom utbildar i, återigen som utbildad lärare. Ja, jag tar det på högsta allvar.

En underbar liknelse när det gäller hur yrket värderas läste jag på nätet häromdan. En frisör hade fått ett samtal från en upprörd mamma som ansåg att det pris hennes man betalat för deras sons klippning var alldeles för högt. Priset var helt rimligt som timpris och stod tydligt på salongens hemsida. Frisören var olycklig och undrade vad vi andra ansåg. Hen fick förstås stöd av oss andra, ingen av oss var oförstående eftersom vi alla upplevt liknande händelser. Jag tänker att om barnklippningen ska vara billigare, vad ska jag då sätta för pris för en 65åring? Det dubbla?

Men den fyndigaste tipset kom från en annan frisör: fråga kunden om målaren målar barnrummet billigare?

På grund av det försöker jag alltid se till att betala hantverkare utan knussel. Men det finns ett problem. Vi hantverkare tycker ibland att det är lite för kul, det vi gör. Så kul att vi njuter av jobbet själva och då blir det plötsligt svårt att ta betalt.

Precis en sån hantverkare kom förra helgen förbi Rävbacken med sina proffsverktyg för att hjälpa oss ta ner jättegranen Jätte bakom stugan. Granen har oroat oss länge, inte minst efter sista stormen. Dessutom hade det börjat spricka upp lite i marken på den sida av granen som betyder att rasar den, så rasar den på stugan. Så den måste bort, och då kom Simon!

Först mätte han upp var granen skulle landa. Jag frågade förstås hur han gjorde men det är ju inget jag kommer kunna använda mig av, motorsågar är läskiga! Men det är kul att veta! Sen sågade han i granen för att se om den var frisk, vilket skulle underlätta, och det var den. Men jag kunde inte låta bli att tycka synd om den, den var ju levande…

Simon fortsatte med att såga riktningen och det är ju så häftigt att se hur enkelt det är för en som kan.

Som synes på filmen så gick det som en dans, och Simon log med hela ansiktet.

Simons äldste son visar hur långt granen skulle hamna och att det var precis där den föll också. Fantastiskt!

30 meter, det blir bra till ytterfoder när vi ska bygga matrum!

Sen räknade Simon och grabbarna årsringar och granen hade nått den fina åldern av 65 år.

Men sen kom vi till betalningen och det är här det blir pinsamt. Betalningen var en fika. Och då hade de med sig sina egna mackor. Jag fick dem att lova komma tillbaks för många fler, men det känns förstås ändå knasigt för hon som vill göra rätt för sig. Det får ordna sig på nåt sätt, för vi är förstås otroligt tacksamma!

Sen kom Matz barnbarn Henning och hjälpte till att dra bort kvistarna också, det blir en del av en stor gran!