Återbrukarna

Vi har bägge skrivit många gånger om att vi inte har skrivit. Vi har också skrivit om anledningarna, vi har helt enkelt jobbat istället. Det vill säga förra sommaren, sommar 2020 har varit annorlunda även på den fronten. Men när förra sommarens mycket sena middag intagits efter en lång dag med hårt kroppsarbete så inföll paltkoma och den ömma och trötta kroppen orkade inte ens med lite datorklickande.

Efter det jobbade vi på helger och de kvällar vi orkade, på lediga dagar och jullov. Till slut hade vi inrett vår övervåning så pass att den var beboelig. Tja, inte bara det, vi älskar den. Den är vi, den är vårt skapande och vi känner oss väldigt hemma och avslappnade i vårt sovrum och i vårt arbetsrum/skrivarlya (som jag sitter i just nu i skrivande stund)

I coronatider har det blivit så att vi bott i stugan mer än vad som var planerat, för att inte vi och våra inneboende i lägenheten inne i stan ska umgås alltför nära. Det har varit väldigt bra på det sättet att vi har kunnat känna efter mer, planera mer och framförallt jobba mer på det som behöver göras.

Den här sommaren har jag och Matz tyvärr haft väldigt lite semester tillsammans, så vi har inte hunnit med ens hälften av det vi ville. Vi har upptäckt att vi jobbar bäst om vi jobbar tillsammans, framförallt behövs ofta ett par händer till och inte minst muskelkraften!

Men för er som vill få lite uppdatering på var vi ligger till i projekten så kan ni lyssna på ett radioinslag här:

https://sverigesradio.se/artikel/7516796?fbclid=IwAR22KCj4BSDsfpEP11-3rYywcNSH0GYalZvHTPZlfBUy5CsL8N34BVlYSTc

Eller läsa Östersundspostens Artikel

Och vi lovar som vanligt att vi ska bättra oss!

wp-1597524590283.jpg

Lite blomsterrabatt har det blivit i sommar, men de här blommade inte förrän nu i augusti. Jordgubbsblommorna kom i mitten av juli….

 

 

 

Olga.

Huskatten. Buskatten. Myskatten.

Jag har alltid sett mig själv som hundmänniska. Hundar, de som alltid vill tjäna dig, ge dig all kärlek och gör allt för dig. De är fantastiska och jag längtar verkligen till den dagen vi har en på gården.

Så kom Olga, min brors katt som behövde ett nytt hem. Hon har fullständigt tagit över oss och stugan, allt är hennes nu.

Jag har haft katt förut, eller rättare sagt, familjen hade katt. Jag minns särskilt en som alltid låg på min fars mage när han låg och löste korsord efter att han hade stängt lanthanden för dagen. Men första minnet av en katt var när jag efter idogt tjatande fick tillåtelse att ha en kattunge hemma ”men bara över helgen”. Föräldrars mindre kloka beslut, hamnar den historien under. En sjuåring får låna hem en kattunge och möter för första gången i sitt liv Den stora kärleken. Kattungen fanns en mil från byn, hemma hos en klasskamrat. Dit hade jag cyklat många gånger, den här gången med en skokartong på pakethållaren, med en mjuk gammal handduk för att kattungen skulle ha det skönt. Ni förstår ångesten när känslan av separation från detta underbara lilla knyte låg över mig under hela helgen. Så en plan tog form! Jag skulle bara låtsas skjutsa hem den och sen gömma den! Sagt och gjort, skokartongen packades igen, den här gånge också med en liten flaska grädde. Jag visste ju inte hur länge jag skulle behöva vara borta, jag kanske till skulle bli tvungen att  rymma för att få vara med min stora kärlek?

Jag cyklade en bit utanför byn, gömde cykeln och gick sedan genom skog och åkrar för att komma bakvägen hem till vårt hus, lanthandeln. Bredvid huset låg ett stort magasin, lager för allt möjligt som såldes men också förråd för våra privata saker på övervåningen. Där fanns gamla mattor och gardiner och av dem gjorde jag en mysig bostad i en stor vid gammal tvättkorg till de lilla knytet. Sedan la jag ett myggfönster ovanpå så att den inte skulle kunna rymma.

Ingen visste nåt om det här, inte ens min kompis som jag fått låna kattungen av. Men jag kunde inte hålla tyst för min syster, hon som gett mig goda råd genom hela livet och var både äldre och klokare. Hon fick mig förstå att det nog inte skulle fungera, särskilt under vintern och att katten till slut skulle upptäckas och kanske inte heller ha det så bra där i tvättkorgen.

Så jag kröp till korset, berättade för min mamma. Som förstås inte inte hade hjärta att kräva att jag skulle lämna tillbaka den, så till min stora lycka fick min hjärtas kära bo kvar.

Men så inser jag när jag funderar över det här med katt vs. hund, att det för min del egentligen inte handlar om det. Det handlar om djur. Något år tidigare blev jag bästa kompis med Tant Augusta, som kom flyttandes från fjället till vår by. En som man idag kallar 70plussare och som inte orkade det hårda livet på fjället under vintern längre och därför flyttade ner till nära till både affär, post och sjukvård. Hon hade med sig sin son (50plussare) häst, kor, getter, höns och hund. Hunden hette Trulsa och blev mor till min första hund Lady, en annan av mina största kärlekar.

Bland det finaste och roligaste jag visste var killingar, så jag var hos Tant Augusta i lagården ofta. En dag fick jag låna hem en killing! Tant Augusta var underbar, hon var med på alla mina upptåg. En drömkompis för en liten tjej med stora idéer och stark vilja! Den stoppade jag i en potatissäck och bar den ca en kilometer på ryggen nedför skolbacken i byn. Jag band fast den i hallen i vår trerummare ovanpå affären och gav den väl i alla fall vatten, men sen sviker minnet när det gäller mat. Mina föräldrar fick sig en överraskning när de kom upp efter arbetsdagen när det var getspillning mest överallt. Den fick jag inte behålla.

Slutsatsen är att det inte handlar om katt eller hund. Det handlar om djur. Jag älskar djur. Men just nu älskar jag Olga mest.

Ett litet pirr av lugn och lycka

Att det har varit stilla på bloggen under lång tid betyder inte att ingenting har hänt. Det brukar sägas att det som inte delas på sociala medier inte har hänt men i vårt fall är det tvärtom. Det känns bra att den där lilla tingesten, smartphone, inte helt tar över vår egen intelligens och vilja.

Vi har jobbat på i sommar. Från första semesterdagen till kl.20 kvällen innan vi började våra arbeten efter semestern.

Så har hösten fortsatt, med undantaget att jobbet, det där som betalar lönen, har tagit mer tid och energi än önskat. Men så är det nog för många av oss och också något att kanske ta en lite allvarligare fundering kring. Alltför många har slitit i sitt liv för att sedan inte ha ett när pensionen väl kommer.

Men nu sitter jag i vårt kök i stugan, det är juldag och elden sprakar i spisen. Katten ligger och värmer sig och nyss var jag ute och skällde lite på ekorren som äter upp all mat för småfåglarna.

På stugan finns numera en övervåning där det ska bli två rum. Ett sovrum och så vår efterlängtade skrivarlya, som jag väljer att kalla det. Kontor, bibliotek, alltmöjligtrum, det kommer bli lite av allt. Från rummen kommer det bli en utgång till en stor balkong där vi kan sitta med morgonkaffet och titta efter räven.

Det kommer bli bra men det är mycket jobb kvar. Men jag kan ärligt säga att det fysiska arbetet med stugan och med det teoretiska tankearbete som förstås måste till, är det som har hållit oss friska i både kropp och knopp under hösten.

Och Olga. Katten får nog ett eget avsnitt så småningom, men oj vad hon har gett livet mervärde. En underbar liten individ som styr oss med järntass!

Nedan lite blandade bilder från sommaren till nu. Allt från fyllande av rotzon, färdiglagt tak, påbörjad jordkällare, 100 kilo frusen potatis (här får ni föreställa er kraftuttryck och svordomar…) En av de otaliga av mig avbrutna tumstockarna, taklagsfest med de viktigaste hjältarna, vilopaus med bubbel, mm. Och Olga.

Projekten hopar sig.

Jag erkänner, det finns tillfällen när jag tänker att det vore kanske skönt med en bostadsrätt inne i stan. En sån där vanlig med vita skåpluckor och där en nöjer sig med att tapetsera om lite i hallen. Där vi aldrig behöver fundera över snöröjningen och har självklar wifi.

Det går över fort. Något vi verkligen har gemensamt är behovet att att skapa, och för min egen del har det legat i träda i ganska många år, förutom då kanske när det gäller att skriva. Men allt annat, måla, snickra och skapa nytt av gammalt har inte fått tid av mig.

Det tar jag igen med råge nu. Det finns ett litet eller större projekt bakom varje hörn. Jag har fått på min lott allt som har med gersågen att göra, plus annat småpulande med hyllor, lister, spackling och annat småfix. Det går bra, ibland. Andra gånger kommer ramsorna som smatterband ur munnen. Och jag vet, jag har kanske inte de mest lämpliga arbetskläderna. Men de funkar och är sköna.

Hallen börjar ta form, den fick en liten provisorisk sminkning med vit färg tills vi har tid att göra den som vi vill ha den. Först på önskelistan är garderober. Vi behöver några där det blir hörngarderob för att utnyttja all yta.

Tapeten i köket blev så bra som vi önskade, den ger ett varmt och vänligt intryck och är spännande med sina fina djur och växter.

Nu ”ska bara” taket lyftas i sommar för att vi ska få ett sovrum. Det projektet går före allt annat så det kommer nog vara en del småfix att göra i höst.

En sak är i alla fall säker, min kropp är gjord för hårt arbete och den gillar det. Men nog längtar också jag efter en skön stund med en bok i en hängmatta i trädgården.

Huset brevid

Det finns så mycket skatter som bara väntar på att upptäckas. En skatt som inte var så svår att se var huset bredvid med tanke på dess deprimerande utseende. Lite hängigt, snett och vint och nog inte det bästa skyddet en kulen höstnatt. Att kalla det för hus är kanske är optimistens största överdrift men en hel del var faktiskt torrt därinne.

Vår vän Jörgen tänkte forsla bort alltihop och hade till och med fått rådet att bränna upp allt. Sen kom vi. Och visst kan vi använda en hel del av det, även om det ser ganska mörkt ut på både tegelpannor och balkar.

Så en dag infann sig plötsligt energin (gudvetvarifrån?) och jag bar ut stegen och satte igång. Ska det bli gjort nångång så är det inget att vänta på. Tegelpannor är både tunga och sköra så bålträningen fick sitt den här dagen.

Jag la försiktigt ner dem på nedersta tvärbrädan för att sen plocka dem nerifrån.

Samlingen byggs på, sakta men säkert. Vi har ju planer på ett matrum så småningom, och mycket av det här rucklet kommer återanvändas till det, inte bara tegelpannorna.

Sådärja, klart! Vad Matz gjorde? Han planterade sparris. Det kan ju låta både roligt och snedfördelat, men det är så vi måste jobba för att hålla. När vi sliter så mycket som vi gör här, så måste också lusten ibland få styra vad vi vill göra just den dagen. Dessutom så måste också kropparna få vila från för tunga jobb ibland och då väljer vi det som känns bäst.

rhdr

Nu ska bara resten tas om hand också. Nån som känner för lite kroppsarbete?

En annan liten skatt vi hittade i huset var den här fina gamla vermouthflaskan. Den fick bli en ljusstake.

Rävbackens julkalender 18 december.Det mest fascinerande.

Inget kan få mig att så fullständigt stanna upp och bara förundras. Det samma gäller för Matz, vet jag. Alla fina djur. Runt stugan ser vi både den grymma naturen i form av allt från tragiskt död till naturlig jakt. Ugglan som tar den lilla musen, räven som jagar småvilt. Småfåglarna som ropar på oss när maten börjar ta slut. Hundar på besök och hundar som behöver sällskap. Hästarna i somras som fullkomligt smälte mitt hjärta! Fåren som bräkte uppfordrande, lite tråkiga, men gav ändå liv och rörelse på ängen. Sorg över en liten kisse som dog utanför stugan men som vi gärna hade tagit hand om om vi hunnit få den att leva. Alla älgarna som nyfiket tittar på oss på vägen upp till stugan. Vilket enormt värde det är att ha allt detta så nära!

 

Rävbackens Julkalender 14 december. Har nån en bra kälke till salu?

Nu är det dags att börja dra veden på snö igen. Förra året kämpade vi på med en 29 kronors plastpulka från Jula. Det är inget större fel på den, den är hel och ren. Men liten, vinglig och rymmer för lite.

Varje tur till vedbon svor jag på var den sista med den. Men den hängde i, för att vi helt enkelt aldrig hittade nåt bättre. Så nu är det dags för den perfekta vedkörarkälken. Vem har tips?

/Bitte

Rävbackens julkalender 13 december. Lucia.

Min mamma skulle ha fyllt 79år idag om hon hade levt. Hon föddes på luciadagen och fick därför också heta Lucia. Hon dog tyvärr alldeles för tidigt, bara 69 år gammal, i cancer förstås, får jag väl tillägga.

Så det är naturligvis henne jag skänker luciamorgonens första tanke, saknaden och det trista i att hon inte fick vara med längre i livet.

Det är en påminnelse också, om att ta vara på livet och framför allt familj och vänner som betyder mycket för en. Många är de besök vi fått på Rävbacken och lika glada har vi varit varje gång. Självklart är det lite extra roligt när några har kört ändå från Skåne för besök. Men närmaste grannarna kan vara ett lika kärt besök. Nedan kommer lite bilder på några av besökarna, men i fortsättningen ska alla som kommer på besök också var med på bild.

/Bitte

Hantverk på riktigt och kan en gran gråta?

Senaste tiden har jag haft anledning att grotta in mig lite extra i betydelsen av seriösa hantverkare. Jag har skrivit tidigare om fröjden av att se ett proffs arbeta. Förra veckan gick Frisörmässan av stapeln i Östersund, ett arrangemang ordnat av mig och tre andra stolta frisörer och där var det många duktiga proffs som gjorde många fina jobb!

Eftersom jag själv är en stolt hantverkare blir jag på grund av det lite lättstött när andras syn på mitt yrke ibland förminskar betydelsen av min utbildning och min seriositet i mitt skrå. Som jag dessutom utbildar i, återigen som utbildad lärare. Ja, jag tar det på högsta allvar.

En underbar liknelse när det gäller hur yrket värderas läste jag på nätet häromdan. En frisör hade fått ett samtal från en upprörd mamma som ansåg att det pris hennes man betalat för deras sons klippning var alldeles för högt. Priset var helt rimligt som timpris och stod tydligt på salongens hemsida. Frisören var olycklig och undrade vad vi andra ansåg. Hen fick förstås stöd av oss andra, ingen av oss var oförstående eftersom vi alla upplevt liknande händelser. Jag tänker att om barnklippningen ska vara billigare, vad ska jag då sätta för pris för en 65åring? Det dubbla?

Men den fyndigaste tipset kom från en annan frisör: fråga kunden om målaren målar barnrummet billigare?

På grund av det försöker jag alltid se till att betala hantverkare utan knussel. Men det finns ett problem. Vi hantverkare tycker ibland att det är lite för kul, det vi gör. Så kul att vi njuter av jobbet själva och då blir det plötsligt svårt att ta betalt.

Precis en sån hantverkare kom förra helgen förbi Rävbacken med sina proffsverktyg för att hjälpa oss ta ner jättegranen Jätte bakom stugan. Granen har oroat oss länge, inte minst efter sista stormen. Dessutom hade det börjat spricka upp lite i marken på den sida av granen som betyder att rasar den, så rasar den på stugan. Så den måste bort, och då kom Simon!

Först mätte han upp var granen skulle landa. Jag frågade förstås hur han gjorde men det är ju inget jag kommer kunna använda mig av, motorsågar är läskiga! Men det är kul att veta! Sen sågade han i granen för att se om den var frisk, vilket skulle underlätta, och det var den. Men jag kunde inte låta bli att tycka synd om den, den var ju levande…

Simon fortsatte med att såga riktningen och det är ju så häftigt att se hur enkelt det är för en som kan.

Som synes på filmen så gick det som en dans, och Simon log med hela ansiktet.

Simons äldste son visar hur långt granen skulle hamna och att det var precis där den föll också. Fantastiskt!

30 meter, det blir bra till ytterfoder när vi ska bygga matrum!

Sen räknade Simon och grabbarna årsringar och granen hade nått den fina åldern av 65 år.

Men sen kom vi till betalningen och det är här det blir pinsamt. Betalningen var en fika. Och då hade de med sig sina egna mackor. Jag fick dem att lova komma tillbaks för många fler, men det känns förstås ändå knasigt för hon som vill göra rätt för sig. Det får ordna sig på nåt sätt, för vi är förstås otroligt tacksamma!

Sen kom Matz barnbarn Henning och hjälpte till att dra bort kvistarna också, det blir en del av en stor gran!

Avd Fort och fel, igen.

Det går ju många steg framåt i byggandet men ibland får vi ta nåt steg bakåt också. På vägen så lär vi oss massor och tålamod är visst en dygd sägs det.

Mitt stora plan för helgen var att bygga ett brosteg. Vår gemensamma plan var att under fredagen gräva upp halva tomten igen, gräva ner avloppsrör, fixa luftröret till ”kylskåpet” och en massa annat gräv. Men om det får sambon skriva sen, jag håller mig till min plan, brosteget.

En annan tidig plan vi hade var att återanvända allt som fanns i vår närhet eller det vi kunde hitta som kunde återanvändas och som var billigt eller gratis. När det gäller just brosteget så funkade den planen bättre än förväntat. På tomten fanns en ganska ful och för oss helt onödig sandlåda. Även om sambon är morfar och vi har många vänner med små barn så finns det tillräckligt med spännande saker att leka med hos oss ändå.

Kanterna på sandlådan var gjorda av impregnerat trallvirke som jag tog isär för att sen skotta ihop sanden till en liten hög. Sand är tungt!

20181006_1656043731927552120162032.jpg

Sen byggde jag en låda med samma djup som den lilla bron Matz gjort på den nya farstun. Vi ville inte ha den djupare eftersom farstun i sig sticker ut så pass från stugan. Den är överhuvudtaget inte i proportion till vår lilla stuga, men vår tanke är att höja den så småningom och då kommer det se mycket bättre ut.

20181006_1641405331977196970995353.jpg

På tomten fanns också ett helt gäng gatsten som vi inte haft någon riktig tanke på vad vi ska göra med. Vid ett besök hos en bekant så såg jag den optimala bron med just gatstenar så det var därifrån idén kom.

20181006_165542479114852934085465.jpg

Först gjorde jag en grund av slagget som blev efter brunnsborrningen för någon veckan sedan. Slagget var nästan som asfalt så det var perfekt som underlag. Sedan tog det en bra stund att få lådan i lod men men mycket skrapande så gick det.

Jag la i en markduk i lådan för att sanden inte ska tränga igenom och för att inte blanda de olika skikten. Sen började jag placera ut stenarna i lådan men ca en fingerbredd mellan, för att kunna pressa ner sanden mellan dem.

20181006_1840523492601017224415169.jpg

Allt blev precis som förväntat och solen sken. Jag gillar den här typen av jobb där jag får räkna ut hur jag ska göra, mäta och beräkna själv, bestämma hur det ska se ut (nåja, Matz får vara med och tycka lite också) en sen utföra. Snabbt och effektivt ska det vara också.

Det är här vi kommer till avd. fort och fel.

img_20181007_1024126724535455104318123.jpg

Efter varsitt nattliga utepink så insåg vi bägge att brosteget behövde vara djupare. Så det var bara att riva ramen, förlänga sidorna och sen lägga en rad stenar till. Det tog några extra timmar men med tanke på hur det skulle ha irriterat i många år framåt så var det så klart värt det.

Dagens andra avd fort och fel är ett litet tips! Om du någon kommer på tanken att använda silvertejp istället för målartejp, t.ex för att den är slut och du så gärna vill måla klart, tänk om och gör det inte. Använd aldrig silvertejp på glas! Om du ändå skulle komma på tanken så är balsamterpentin det bästa att ta bort resterna med. Sen behöver du ha rejält med tålamod också.

20181007_1803002749996651113744586.jpg

Det kommer säkert flera tips efter vägen, jag gissar att vi kommer göra misstag igen. Men det mesta går bra!

/Bitte