Fram till nu

Idag hade jag date med sotaren i stugan. Vilken trevlig en! Jag gissar att de får en hel del träning i service med alla de kunder de träffar precis som jag själv gjorde i mitt förra yrke. Två yrken som liknar varandra en hel del inser jag.

Men han kunde inte göra sitt jobb fullt ut idag och jag undrar vad vi tänkte på innan? Förra ägarna fick en anmärkning på att det saknades stege på taket. Det visste vi om. Tror ni vi har fixat en och hur halt tror ni det var på tegeltaket med blötsnö på? Han vägrade kliva upp och det hade jag också gjort. Men vi fick en massa bra tips på vad vi behöver göra, mer än han hade behövt ge information om. Så nu blir det en hel massa fix och sen en ny date. Vi återkommer om vad vi ska göra.

Förra helgen fick vi tag på två väldigt fina dörrar som är runt 150 år gamla! En ska bli skafferidörr och den andra dörr till badrummet. När det gäller den senare så har vi en bra viktkoll där, för den är bara 61cm bred så blir vi för runda så blir det till att använda utedasset. Men det kanske sköter sig själv för skafferidörren är lika smal.

Eftersom det hela tiden tillkommer mer jobb så ser det ut som en hel del får skjutas på framtiden. Men planen är fortfarande att vi innan tjälen ska hinna rikta stugan (som man nästan skulle kunna använda som en velodrom om den var rensad inuti, fast nu överdriver jag väl lite) och hinna bryta upp köksgolvet för att sätta i extra golvregel. Samt måla kökstaket, när vi har fixat det sotaren har gett oss i uppgift.

Tur man inte är så rädd för att jobba. Men cykla då?

/Bitte

 

 

För två månader sen.

Äntligen. Jag kunde säga äntligen. Jag insåg det inte då, men den längtan jag har haft efter en liten stuga att ta hand om och som kan ta hand om mig har varit så stark så länge. Och kanske inte bara en stuga, utan också skog, myrar, bäckar och natur som liknar den jag är uppväxt i. En stuga som matchar både mig och min plånbok. Matz klev in i mitt liv 2014 och vi upptäckte snart en gemensam dröm och ett gemensamt mål. Så den 25 augusti i år blev vi ägare till Rävbacken, faktiskt på dagen exakt 3 år efter att vi blev ett par.

Bara det är i sig är något inte bara jag kan säga äntligen om. Många har nog undrat över varför jag valt leva ensam under så många år. Men det är kanske inte alltid något man aktivt väljer, det bara blir. Eller inte blir. Men till slut blev det och nu är det så. Han byts inte ut, mitt liv har blivit så mycket roligare och mer värdefullt att leva.

Kanske är det därför som vi nu har lite bråttom. Vi vill hinna sitta och njuta lite också, inte bara jobba, än hur roligt vi har när vi gör det.

Sen ska vi cykla också, på alla fina stigar runt stugan. Cykla massor. Cykla är en bra grej.

I somras, innan vi ens gett ett bud på stugan så åkte vi dit för att känna oss för lite. Då upptäckte vi mängder av smultron som vi plockade och sa skämtsamt; det här kanske blir vårt lilla smultronställe! Och det blev det ju!

/Bitte