Jordrörets tillblivande

Så kom då dagen när vårt efterlängtade jordrör skulle ned i jorden. För den uppmärksamme läsaren och följare av denna blogg, kanske drar sig till minnes att vi har byggt ett skafferi utifrån tanken att få ett kylskåpsklimat inuti. Detta äventyr kan man läsa om här.

Vi har tidigare nämnt hur vi med glädje fått hjälp av bäste sambons bror som hanterade grävskopa med en precision och finess som jag stod helt förstummad inför.

Undertecknad fick själv möjligheten att prova på och gräva lite. Med en femåringsbultande hjärta uppfylldes en barndoms dröm. Att få köra grävskopa.

Men åter till ämnet för denna berättelse.

För att kunna utnyttja markvärmen så effektivt som möjligt behövde vi komma ned en bit i marken. Helst två meter men i vårt fall begränsade berget som vi stötte på djupet så vi kunde bara lägga ned röret ca 1,5 meters djup.

Längden blev i allafall 20 meter till slut. Sedan fyllde vi i lite makadam så att röret låg fint.

En av de roligaste sakerna när man bygger och renoverar som vi gör är att man aldrig vet vad man skall stöta på.

Ett jordrör skall ha en lutning upp emot platsen där de går in i fastigheten. I början på denna lutning behövs en stenkista och en dräneringsöppning för den kondens som kan bildas. Till vårt huvudbry så flödade vatten fram när vi nådde vägs ände.

Hur löser vi detta?

Skulle vi lägga ned en stenkista och en öppning så kommer det inte att dröja länge innan röret är fylls med vatten. Lösningen får bli ett slutet system där man regelbundet kollar och suger upp eventuell kondens.

Sambons bror förde fram en tanke att man kanske behövde förankra grenröret eftersom tjälen förmodligen skulle vilja bråka med det uppåtgående röret. Efter lite tankemöda kom jag fram till en lösning där allt binds samman med hjälp av buntband.

Hålen jag fick göra tätades med våtrumssilikon så att inget vatten kan tränga in den vägen.

Här kan man se hur grundvattnet har trängt fram.

För att undvika oinbjudna gäster, helst dem med fyra ben, satte jag dit ett metallnät i början på röret.

Så längst där nere i skogens kant kan man ana röret som sticker upp ur marken.

Så nu är den besvärligare delen gjord. Nu behöver vi bara få allt att fungera, men det är en helt annan historia. Vi återkommer vidare i ämnet.

Lev väl

Get gas

Nu handlar inte detta inlägg om några smärre problem i de nedre regionerna. Eller svårigheter att få tag på bensin (översättaren kommentar: Gas) till vår fantastiska bil, utan snarare något så fundamentalt att tillreda vårt dagliga bröd.

Ganska snart i vår planering bestämde vi att installera en gasspis. Bakom detta beslut ligger tankarna att vara så eloberoende vi kan. Att inte vara beroende av att elen funkar eller inte, slippa krångla med trangiakök eller liknande så fort elen bryts. Alla som någon gång bott i Norrlands inland vet mycket väl vad jag pratar om.

Vi valde en spis från Ikea, kanske inte den bästa enligt alla tester däremot verkligen prisvärd utifrån våra förutsättningar. Eftersom rekommendationerna är att sätta Gas behållarna utanför huset tog hjärtat ett rejält skutt när jag insåg att vi kunde använda den inköpta husvagnen, som dessutom stoltserar med en P11 som bonus.

Jag kunde plocka bort gasolflasklådan och började förbereda väggen.

Här ser man hålet som som kopparröret ska gå in. Eftersom det är genom en bärande vägg måste röret ligga i ett eget rör. Jag använde mig av ett vanligt elrör som jag kunde trä mitt 8 mm kopparrör genom.

Att anlägga en gasolanläggning kräver en hel del. Vilken tur att vissa bolag är väldigt hjälpsamma till vad som behövs och hur det skall utföras. Installationen får man göra själv, bara man är noga när allt ska sättas ihop.

Här ser man en huvudströmbrytare samt en läckindikator. Det behöver man ha för att kontrollera tätheten i anläggningen någon gång per år

Här ser man hur den är installerad

Efter genomgången i väggen anslöt jag en huvudförsäkring innan det fick bli en 8 mm slang.

Nu var det spännande att ansluta spisen. Allt hade gått som på räls, steg för steg kunde jag lägga centimeter för centimeter tills jag kom fram till spisen. Där saknades en del som tur var kunde beställas ganska omgående på nätet. Anslutningen mellan spis och slang.

Här ser man P11 ansluten till anläggningen

Efter lite snickerijobb blev det klart att testköra allting. Skåpet var på plats så det fattades bara att skrapa och måla hela härligheten

Till vår glädje satt spisen igång på en gång. Alla fyra brännarna satte igång som stegen i en månraket

Slutresultatet. Återigen spred sig en känsla av belåtenhet inombords.

20180719_0853491227345800303730617.jpg

Gjuta haver vi

Det är vanvett att jaga det omöjliga. Som Marcus Aurelius Antonius en gång sa.

Visserligen är det en sanning med modifikationer.

Javisst är det svårt i början med någonting som aldrig förut blivit gjort, i alla fall av mig. Men den automatiska spärren som borde slå till inom mig tycks jag sakna. Att stanna upp och tänka att detta kanske är för svårt eller rättare sagt omöjligt, den spärren har jag fortfarande inte riktigt kommit till.

Så när vi började prata om bänkskivor till köket och att gjuta dem själva i betong så dröjde det inte länge innan jag gav mig in på projektet med själ och hjärta. Det finns en hel del ute på nätet med information om hur man gör och vad man bör tänka på. Efter att ha gjort tre stycken skivor har jag själv en hel del tips att tänka på .
Ju finare form du gör desto finare kommer ditt slutresultat att bli. Jag använde mig av en formskiva, men hade önskat att hela botten hade varit av plast. Just för den glatta och släta botten. Det är en av svårigheterna, att hela tiden tänka tvärs om. Botten i formen är skivans ovansida. Så när man skall planera för diskho och spishäll är det viktigt att placera den rätt.

Här nedan har jag börjat med den första skivan.

Återigen kan vi tacka vår fantastiska granne för hjälp och utrymme. Foderladan bredvid vårt hus blev en perfekt plats för att gjuta på, eftersom det är av största vikt att hela formen ligger plant.

Eftersom skivorna måste armeras så valde jag att göra det med hjälp av Macrofibrer. Oftast används tunga järnnät som ger en extra tyngd till betongen (som i sig själv är supertungt) så för att underlätta hanterandet av skivorna valde jag dessa fibrer. Det som är viktigt är att lägga ett lager först utan fibrer. Eftersom de har en förmåga att sjunka så vill vi inte att de ska synas på det färdiga resultatet.

Ett litet tips, håll koll på grejorna. Tror jag letade en kvart efter var bitsen hade försvunnit

Vi fick en ide att lägga in sten i skivorna för att skapa någonting som ingen annan har gjort eller har. Här ovan ser ni hur jag har lagt en tyngd ovanpå stenen så att de inte ruckas av betongen. Framför allt när jag vibrerade formen. För att göra detta satte jag i en vagnsbult i slagborren och drog den utmed formen ett par gånger

Resultatet blev över vår förväntan.
Men jag insåg ganska snart hur viktigt det var att vibrera mycket och länge.
på nästa bild ser man hur resultatet blev på den första skivan jag gjorde. Många småhål tack vare luftbubblorna som jag inte hade fått bort.

Nästa bild visar då jag hade lärt mig den hårda vägen hur viktigt det var med vibrationerna. Bra vibrationer

Efter att ha gjort alla tre var det dags för slipning. Ett riktigt yrande jobb.

Vi delade upp hela diskbänken i tre olika delar. Dels för tyngden men även svårigheten att få in hela skivan.

Nöjd fick en vara.

När vi skulle flytta den tredje skivan fick vi lite bråttom. Det är bra att tänka på att ju längre den får ligga och brinna ihop desto hållbarare blir den.

Naturligtvis sprack den. Men jag fick ett tips eller rättare sagt, B fick tipset att slå bort det lösa och gjuta in mer.

Det blev väldigt bra tycker jag. I småsprickorna blandade jag epoxy lim med det som slipades bort från skivan. Det fina dammet skapade nästan en osynlig fog. På bilden syns den tydligt tack vare blixten.

Så jobbar vi på här i Rävbacken.

Äntligen!

Så var det läge att ge taket sin slutgiltiga färg. Visserligen är det inga radikala förändringar som sker, men när jag tittar på det så känns det som en himmelsk skillnad mellan grunfärgen och snickarfärgen som är halvblank

Nu är det linoljefärg som gäller för oss och Inga plastfärger får komma över tröskeln.

För att inte det hela ska få ett spökvitt utseende så har vi valt att måla med bruten vit, det vill säga vit färg med ett inslag av 2 % grön umbra. Det ger en mild, varm vit kulör.

Först blandas färgpulver med lite linolja och det är viktigt att se till att varje litet färgkorn blöts upp och det bildas en jämn smet. Sedan blandade jag i lite färg innan allt åkte ner i färgburken

Jag är en lycklig ägare till en färgspruta så glad i hågen ville jag pröva att få ut linoljefärgen på detta sätt. Allt gick bra. Färgens viskositet är visserligen ganska tjock eftersom det är en oljefärg. Men till min överraskning blev strålen tät och fin.

Kanske alltför tät.

När allt var gjort såg jag att färgen lagt sigt väldigt tjockt. Poängen med linoljefärgen är att få träets struktur synligt. Blänket saknade jag också.

Se på bilden och jämför vänster sida där jag efterstrukit med pensel mot brädan i mitten. Stor skillnad tycker jag.

Så nöjd efter dagens slit lutar jag mig tillbaka i den varma sköna kvällssolen och njuter.

Version 2.0 Windows

Att hela tiden försöka se framåt i flera steg och måla upp en bild av hur saker och ting kan se ut om några år, är inte lätt men centralt för hela vårt projekt.

Vi gör saker och ting med tanke på hur ett eventuellt färdigt skikt kommer att se ut. Ibland måste man förkasta den plan som existerar i huvudet till förmån för något nytt eller annorlunda. Detta , tycker jag, är utmaningen och det spännande i att bygga som vi gör. Varje steg som ska leda fram till något annat kanske inte fungerar att göra eftersom underlaget saknas eller är förändrat. Men detta är ju livet.
Jag har ofta en röst i min huvud som säger ”Go with the flow”. Ett förhållningssätt som jag försöker lyfta in i vardagen, där jag inte behöver vara i toppen hela tiden. Ha allting under kontroll eller veta exakt vad nästa steg är och innebär.
Vi fick tag på fönster genom en lyckoträff. Någonting helt annat än vad vi hade tänkt men ändå så rätt när de väl var där och fyllde sitt rum. Nu börjar stugan så sakta att transformeras till någonting helt annat än vad det var tänkt, eller…
Under gårdagen var jag själv där och arbetade under hela dagen. Det var en del fönster som skulle brädfodras , så långt vi kan göra för stunden, och sättas in. Under hela dagen hade jag en känsla av att huset ville prata med mig. Att det accepterade den nya kostymen. Vet att det låter lite märkligt och flummigt men det gjorde mig glad. Att gå igen våra rum, sakta, för att ta in känslan och vibrationerna av varje enskild del som vi gjort fyllde mig med tacksamhet och glädje.
Jag ser så mycket fram emot varje steg på den väg som vi går. Även om omgivningen inte är den bästa så ser jag böljande växter, prunkande blommor och porlande vatten. Djur som trivs och vill dela det som vi har.
20180514_142245[1]

Men detta är ju berättelsen om fortsättningen av fönsteräventyret. Bredvid den fantastiska altandörren som vi satte in, öppnade vi upp för ett fönster till. Så jag slet fram motorsågen tog mått och började såga. Detta är det helt underbara med att ha ett timmerhus. Behöver du en öppning så fixar du den, lätt. Om man nu mäter rätt naturligtvis. När jag väl hade sågat klart och plockade upp karmen insåg jag att det är viktigt att inte bara veta måttet på det du ska såga utan även varifrån du mäter. Hålet blev lite för stort. Men det fixar vi.

20180514_142235[1]

20180514_142241[1]

Kan inte riktigt rekommendera att såga med en motorsåg inomhus som man vill ha rent och snyggt omkring sig. Tur att det lätt att sopa bort.

20180514_14343720180514_18402120180514_201028

Att sätta in dessa fönster har varit ett spännande äventyr. Kreativt och påhittigt. Det är inte alltid man hittar det man vill under de gamla fönsterkarmarna. På vissa ställen kändes det som papper istället för trä. Men då ryker yxan fram

20180512_155115

Till slut kommer friskt trä fram. Flera hundra år men ser ut som det var taget i går i skogen.

20180512_13425920180512_134324

Det är lite pillgöra och vattenpasset kommer väl till pass. Det är fantastiskt att vara två om detta och hur vi kan stötta och hjälpa varandra i resonemang och idéer.

Vi hittade en gammal Falurödfärg som förra ägarna hade lämnat. Tyvärr hade den stått ute i kylan under vintern och frusit till. Bitte försökte måla med den med det var inte så lätt. Allting såg ut som en grynig välling och ungefär lika lätthanterlig. Så lite färsk färg nu på detta och sedan väntar vi på fönsterblecken så kan vi slutföra det hela.

20180513_170038

Varför blir det alltid stökigt när jag håller på?

Äntligen kunde jag ta en heldag i stugan för att sitta och fundera och filosofera lite fast det blev ju en hel del annat gjort också. Det känns så skönt att komma igång igen efter alla helger som varit, nu är det dags för nästa stora projekt. Men jag kan inte riktigt förstå varför det alltid blir så mycket runtomkring mig när jag håller på. Tur att sambon är förstående.
Här kommer en liten titt i hur vi har det just nu.

20150417_010813
Kliar i fingrarna när det är rivningsdags
20150417_010215
Sågspån, sågspån, sågspån. Vart jag än mig vänder blir det fullt på golvet
20150417_010209
Så var den väggen borta. Undrar vilken vägg jag ska riva härnäst

Lev väl
/Matz

Skafferiet… återigen

Efter denna magiska dag som har varit, är det dags att komma tillbaka med ännu ett litet inslag med skafferiet i fokus. Sedan kommer det att vara lugnt på denna front fram till dess att vi börjar med ytfinishen i köket. Många planer finns och många beslut kommer att fattas under dagar som kommer, men vi ser fram emot detta med spänning.

Trots detta vill jag börja med att berätta om denna fantastiska natt och dag som har varit. I natt så blev som det brukar bli i min ålder, ett trängande behov av att gå ut. Väl på bron stod jag bara och djupandades in friden och den fantastiska stjärnhimmeln som bredde ut sig framför mina ögon. Är så tacksam och glad att vi funnit denna plats på jorden.
Det finns en ton av frihet och mening i varje stjärnas ljus som glittrar i snön framför mig. Tystnaden är så kompakt att sträcker jag ut handen så skulle mina fingrar nudda vid det oändliga. Jag ser mig omkring över lägdan som breder ut sig och funderar över detta liv kontra vardagens hårda villkor. Simone de Beauvoir klär mina tankar i ord:
”Om jag envisas med att slå näven mot en orubblig vägg, förbrukas min frihet av denna fruktlösa gest utan att lyckas ge sig ett innehåll; den förfaller till tom möjlighet”

Men nu var det dags att slutföra det som var påbörjat.
Kallskafferiet.
För att kunna ha den temperaturen i skafferiet som vi vill ha behöver dörren vara så pass isolerad så att ingen temperaturväxling sker mellan köket och skafferiet.
Så det var dags att skruva och limma lister på 100 åringen och lägga in cellplast som isolering.
20180105_1216101290043688.jpg
För att kunna garantera att dörren går att öppna måste vi testa den mot dörrfodret hela tiden.

20180105_121603-1031174374.jpg

Det som har varit vårt syfte under hela vår resa är att kunna använda så mycket som möjligt av material som vi redan har. Att använda och nyttja varje bit så långt som möjligt. En restbit av OSB-skivan fungerade som inneslutning av isoleringen

20180105_1306021793388714.jpg

Skruvarna som i ett tidigare inlägg fick gå igenom en rostningsprocedur skulle nu användas. Återigen slås jag av det fantastiska att vara två som hela tiden funderar och fungerar tillsammans. Idén att rosta kom från min kära sambo och från samma hjärna kom den intelligenta tanken att lägga en distans bakom gångjärnet eftersom dörren sviktade lite efter den första skruvningen.

20180121_110536-1482773764.jpg

Äntligen är dörren på plats, hyllorna finns där och vi har börjat ställa in maten som är bäst att ha. I alla fall om Sveriges Riksdag får bestämma 🙂

20180121_125019203385485.jpg

Kvar är som sagt, utanpåverket. Det skall spacklas lite, målas och ett dörrfoder skall till. Men det blir en helt annan berättelse som jag ser så mycket fram emot.

Lev Gott /Matz

 

 

 

 

Skaffa skafferi skaffera skafferalla

All vår början är så svår.

I nådens år 2017 bestämdes att alla i hela världen skall betala skatt. Detta gällde även Matz som var i Rävbacken, tillika hans trolovade, Bitte som ej var havande. (Tackolov, Bittes anm.) De färdades från Östersund med hjälp av en pålitlig rumänsk bil hela vägen upp mot rävbackarna. Nu var tiden mogen att påbörja julkalaset, som i morgon tar sitt avstamp i ett halvfärdigt kök där vise folk från fjärran landskap kommer att medverka. Stjärnan strålar klart, så även Bitte och hennes trolovade, Matz

Glädjen står högt i tak, eftersom ett kallskafferi snart står färdigt i hörnet.

Suck, kommer det att bli någonting av allt detta?

Vår dröm om att kunna leva så billigt och klimatsmart som möjligt innebär också att hitta fiffiga lösningar på vardagliga problem. Som kylskåp till exempel,  en onödig produkt som slukar en massa ström.  Onödig, säger jag då möjligheten finns att kunna skapa något liknande utan kontakt med strömmen.

Första gången jag läste om kallskafferi var på den fantastiska sajten Alternativ.nu. Tänk att kunna ha ett skafferi i stugan som konstant håller ca 4 grader oavsett väder och årstid ute.

För att kunna ordna detta var vi tvungna att sätta in ett jordrör som leder den nedkylda luften in i skafferiet.

Efter lite letande hittade jag en bloggare som heter Sara May som berättar om sitt projekt med jordrör. Hon hade även en superbild som jag lånade

Jordröret bör ligga på två meters djup och vara runt 20 meter. Sen ska det sluta i en stenkista i lägsta nivå så att kondensen rinner ner i marken. Som ni ser på våra bilder så ser ni röret redan som sticker upp i skafferiet. Jag har förstått att det bör vara 110 mm avloppsrör.

Vindpappen, en viktig del
Här ser man jordröret komma upp

Vitt och lättskött, det är viktigt

En kollega sa till mig häromdagen att en alltid bör ”tillsätta långsamhet”

Det försöker vi lära oss. Ett litet steg varje dag. Även om det är just nu i gnistrande jultider som skafferiet så sakteliga får sin form, så kommer det att dröja till sommaren innan spaden sätts i marken och röret kan läggas ned.

Reglar sätts upp för hyllorna
Nu ser vi hur det verkligen kommer att se ut!
Vi testar dörren vi tänkt använda. 

Önskar er alla en fantastisk jul

/matz

Det som göms i…

Dagen som gick var fylld av diverse överraskningar och annat smått och gott.
Sade jag att min sambo är världens bästa hittare. Skulle hon vara med i Pippi böckerna skulle hon vinna alla hittar tävlingar och Pippi skulle beundra henne.

Inte riktigt det vi var på jakt efter men 11 orrar i träden följde mig med stort intresse

Vi var på jakt.
Nätauktioner är ett fantastiskt spännande tidsfördriv framför allt om det finns ett stort behov av diverse prylar, mest byggrejor. Så var det nu.

Helt ny diskbänk är sånt man hittar på auktion

Vi var inne på att få tag på tegelstenar och det fanns det. En hel pall med tegelstenar som stadigt ökade i priset. Men där fanns även en pall med tegelpannor och under dem låg helt enkelt fantastiska tegelstenar. Handgjorda men med en underbar yta.

Äntligen är hälften av stenarna urplockade

Glada i hågen kör vi upp mot utlämningsstället, glada utan en föraning av vad som väntade. Innan jag hämtade upp släpvagnen och medhjälparna blev det en sväng till byggbolaget för att hämta 150 kg betong som skulle användas till att gjuta plattan där vedspisen ska stå.
Så tänk er själva. Framhjulsdriven bil 150 kg i bakluckan och sedan kommer gaffeltrucken och slänger upp hela pallen, som garanterat vägde tonnet.
Vi kunde bara se på när hjulen på släpet blev plattare än mitt cykelhjul när jag cyklade in i trottoarkanten härom månaden. Vi tittade bara på varandra. Vilken tur att det inte är långt till macken. Trodde vi.
Tänkte att man inte kunde få ut mer luft ur däcket men när maskinen som skulle fylla på luft istället släppte ut det insåg vi att nu blev det ett problem. Sakta, sakta som jag aldrig har kört tidigare så kunde vi komma fram till bäste svågerns jobb där vi äntligen fick tag på en tryckluftsmaskin som fungerade. Nu äntligen kunde färden gå upp emot Rävbacken.

Så nu är plattan gjuten. Stenarna inflyttade och så snart betongen brunnit ihop så ska jag börja mura. Ett nytt och spännande äventyr!

Skriet i vildmarken

Ibland blir det en karusell i huvudet. Du vet en sådan med färgglada hästar och enhörningar som sakta snurrar runt i en evig cirkel helt omöjliga att bryta sig ur och ta en annan väg. Liksom när jag satt med näsan borrad ner i datorn sökande på billig panel att sätta upp i taket. Köksområdet börjar ta sin form och jag ville så gärna skynda på det hela. Hela den vackra bild som målades upp i mitt huvud. Då säger hon, inspirationen i mitt liv och hon som håller mig på rätt kurs, att kan vi inte behålla det befintliga undertaket och måla det.

20171104_120259
Naturligtvis så är det så. Hur gärna jag än ville säga att det var min ide så slår hon huvudet på spiken och får rätt. Återigen.
Det är det som gör detta så spännande och så bra. Tillsammans så skapar vi någonting med egna händer där vi båda medverkar mot ett mål.
Saker händer hela tiden och nu är det snart dags att försöka få huset i lod. Med bästa hjälpen till hands så kommer vi att inom en snar framtid lyfta delar av stugan och palla upp under den. Det finns en skillnad mellan murstock och yttervägg på allt från 7 centimeter till i värsta fall 10 centimeter.

20171104_133933 Just nu har jag brutit upp en bit av golvet för att kunna nå balken vi ska lyfta i, bara det blev ett äventyr. Lätt som en plätt trodde jag innan jag började rucka på golv balkar som legat där sedan jorden formades. Med handsmidda spikar var det nog tänkt att det skulle klara av en jordbävning på minst 7 på Richterskalan. Så tanken att försiktigt och varsamt ta upp dem för att hyvla golvplankorna föll som trasor mellan mina fötter när smulorna stillsamt återigen lagt sig till ro, och rummet fylls av skriet från spikar som sakta dras ur

20171105_111524
Så nya planer smids och nytänkande är återigen ett måste
/m