Det blev inget litet maskformigt bihang

”Det här huset vill jag försiktigt ta i handen och leda in i nutiden”
Ernst Kirchsteiger
Det finns mycket som är tillskrivet den mannen, både misstag och fantastiska saker. Men ett är dock säkert. Hans bevingade ord är helt otroliga. När jag stannar upp och tittar på Rävbacken så är det som en liten stämma höjer upp sitt ljud bredvid mig på axeln. Detta är mitt hem, vårt hus och vi ska försiktigt ta det i handen och leda det in i framtiden. Det är just detta vi gör, tillsammans. Steg för steg går vi, ibland sakta och ibland känns det som om vi skulle springa ett gatlopp, framåt mot det som vi tänkt att det en dag ska se ut. Detta gör naturligtvis att en del av de saker vi får för oss, ser helt oproportionerligt ut, och inte riktigt stämmer med huset estetik. Som nu, i detta fall.
Men låt mig gå bakåt några månader.


Den lilla farstun som fanns till stugan var liten och helt omöjlig att använda på ett vettigt sätt. När du väl öppnade ytterdörren (som gick inåt) gick det inte att öppna innerdörren eftersom de hela tiden gick in i varandra. Dessutom såg vi att kanten in mellan väggen och farstun var rena autostradan för diverse smådjur så detta behövdes verkligen åtgärdas. Vår tanke vara att tillföra huset en ordentlig farstu som satt i mitten samt kunde användas med tanke på kläder och skor.. Så vår plan var helt enkelt att riva och sedan bygga nytt.

Man brukar säga att det som döljs i snö kommer fram i tö, men i detta fall kom det fram när vi började riva ytterväggarna. Miljontals av små möss lämningar, överallt. Jag menar verkligen, överallt.

20180802_1519365509831129346735377.jpg20180802_1706014305726718162740504.jpg

Alla svarta prickar ni i ser på bilden kommer inte från butiksråttorna utan snarare från kusinen deras. Kul att hitta ytterligare en gömma, fast  denna gång av lite mer oskyldig art.

Jag har fått lära mig att en grävmaskin verkligen kan användas till det mesta.  Återigen är det så bra att ha proffs inom familjen. Ingenting är omöjligt

Eftersom vår plan är att höja huset ett halvt plan, så att vi kan göra ett sovloft på övervåningen så ville vi skapa en farstu som , när den dagen kommer typ nästa sommar, kommer att se bra ut den dagen. Så efter en del funderingar och mätningar beslöt vi vart bärlinan skulle ligga.
Bitte fick den otroliga förmånen att gjuta plintarna och fästa bärlinan en helg då jag behagade att resa bort. Så skönt att komma tillbaka och allting var gjort

Då var det bara att sätta igång. Fantastiskt kul att få vara med och se det hela växa fram.

Vår ursprungliga tanke var att göra en kallfarstu av det hela. Så vi lade ingen isolering i golvet. Någonting som vi idag anser att det var ett litet för hastigt beslut. Vi kommer att isolera väggarna samt göra golven underifrån.

Väggarna gjorde jag helt fristående och sedan skruvade ihop dem på plats. Smidigt och enkelt.

Väggran täcktes sedan med vindpapp innan ytterpanelen spikas dit

Som ni ser så är taket helt fel. Återigen är detta beviset på hur vi har planerat i förväg. När vi har höjt huset övervåning kommer det att bli ett sadeltak på verandan. Men nu får vi göra ett provisoriskt snedtak med plast under plåten så att inte det regnar in

 

Dörren är ett helt kapitel för sig och jag ska be Bitte berätta lite mer om den i ett annat inlägg

 

Vad som händer på insidan återkommer jag i ett annat inlägg. Vi ses

/Matz

 

En när helg när det skulle hända extra allt.

Grävaren var hyrd sedan länge och bästa bror som är grävmaskinist hade bokat biljett upp från Stockholm. Fredagen började fint, jag hämtade på flyget och allt var frid och fröjd.

Grävaren kom ganska sent, strax efter lunchtid, och då satte vi igång. Jag började med käk, för det måste en ju ha och bror och Matz började planera för vad som skulle ske först. Sen grävdes det. Och grävdes mer. Fylldes igen. Och grävdes. Allt med en presicion som är svår att fatta.

Det är verkligen häftigt att titta på när ett proffs jobbar, och stolt blir jag ju som syster också. Även om vi är i medelmedelålder numera. Det är ju ändå lillebror.

 

Så nu har vi grävt för avlopp, för luftröret till ”kylskåpet” och förplanerat för tvättstugan/förrådet/gästrummet. Vi har grävt en liten damm som uppsamling för det vatten vi kommer rena själva, och till och med skrapat mittsträngen på vägen så att det inte tar i när de låga fina bilarna ska köra hit. Gjort en liten parkering över bäcken. Några stubbar slängdes med på skräphögen också.

Förutom det hade jag tänkt att få visa brorsan fina Andersön, hinna cykla lite där och förstås bada. Det fick tänkas bort, vi käkade middag kl 22 både fredag och lördag och jobbade ändå från kl 8 på morgonen.

Visst ja, vi grävde upp bonden Jörgens dike också, på söndagen. Till och med jag körde lite grävare då, men det kommer ta några timmar till innan det är något jag behärskar någorlunda. Det var enklare för Matz förstås, van att hantera olika stora fordon som han är. Men det var kul!

Summan av helgen blev det här: Otroligt kul att ha brorsan på besök, och flera dagar också. Bonus att han är grym på grävmaskiner.

Stugan är lite mindre stuga nu. Det är ändå en liten liten sorg att det börjar hända så mycket. Det är en stor charm med att ha det så spartanskt som vi haft även om vi inser att det inte är möjligt om vi ska bo permanent.

Nåja, nu är den stora bollen i rullning och vi kan bara åka med. Tacksamma för all fin hjälp vi får, det är många som blir bjudna på den finfina inflyttningsfesten!

När tror ni den blir? Om ett år? Två? Fem? Gissa rätt på månaden och du vinner ett våffelkalas!

Jordrörets tillblivande

Så kom då dagen när vårt efterlängtade jordrör skulle ned i jorden. För den uppmärksamme läsaren och följare av denna blogg, kanske drar sig till minnes att vi har byggt ett skafferi utifrån tanken att få ett kylskåpsklimat inuti. Detta äventyr kan man läsa om här.

Vi har tidigare nämnt hur vi med glädje fått hjälp av bäste sambons bror som hanterade grävskopa med en precision och finess som jag stod helt förstummad inför.

Undertecknad fick själv möjligheten att prova på och gräva lite. Med en femåringsbultande hjärta uppfylldes en barndoms dröm. Att få köra grävskopa.

Men åter till ämnet för denna berättelse.

För att kunna utnyttja markvärmen så effektivt som möjligt behövde vi komma ned en bit i marken. Helst två meter men i vårt fall begränsade berget som vi stötte på djupet så vi kunde bara lägga ned röret ca 1,5 meters djup.

Längden blev i allafall 20 meter till slut. Sedan fyllde vi i lite makadam så att röret låg fint.

En av de roligaste sakerna när man bygger och renoverar som vi gör är att man aldrig vet vad man skall stöta på.

Ett jordrör skall ha en lutning upp emot platsen där de går in i fastigheten. I början på denna lutning behövs en stenkista och en dräneringsöppning för den kondens som kan bildas. Till vårt huvudbry så flödade vatten fram när vi nådde vägs ände.

Hur löser vi detta?

Skulle vi lägga ned en stenkista och en öppning så kommer det inte att dröja länge innan röret är fylls med vatten. Lösningen får bli ett slutet system där man regelbundet kollar och suger upp eventuell kondens.

Sambons bror förde fram en tanke att man kanske behövde förankra grenröret eftersom tjälen förmodligen skulle vilja bråka med det uppåtgående röret. Efter lite tankemöda kom jag fram till en lösning där allt binds samman med hjälp av buntband.

Hålen jag fick göra tätades med våtrumssilikon så att inget vatten kan tränga in den vägen.

Här kan man se hur grundvattnet har trängt fram.

För att undvika oinbjudna gäster, helst dem med fyra ben, satte jag dit ett metallnät i början på röret.

Så längst där nere i skogens kant kan man ana röret som sticker upp ur marken.

Så nu är den besvärligare delen gjord. Nu behöver vi bara få allt att fungera, men det är en helt annan historia. Vi återkommer vidare i ämnet.

Lev väl

Get gas

Nu handlar inte detta inlägg om några smärre problem i de nedre regionerna. Eller svårigheter att få tag på bensin (översättaren kommentar: Gas) till vår fantastiska bil, utan snarare något så fundamentalt att tillreda vårt dagliga bröd.

Ganska snart i vår planering bestämde vi att installera en gasspis. Bakom detta beslut ligger tankarna att vara så eloberoende vi kan. Att inte vara beroende av att elen funkar eller inte, slippa krångla med trangiakök eller liknande så fort elen bryts. Alla som någon gång bott i Norrlands inland vet mycket väl vad jag pratar om.

Vi valde en spis från Ikea, kanske inte den bästa enligt alla tester däremot verkligen prisvärd utifrån våra förutsättningar. Eftersom rekommendationerna är att sätta Gas behållarna utanför huset tog hjärtat ett rejält skutt när jag insåg att vi kunde använda den inköpta husvagnen, som dessutom stoltserar med en P11 som bonus.

Jag kunde plocka bort gasolflasklådan och började förbereda väggen.

Här ser man hålet som som kopparröret ska gå in. Eftersom det är genom en bärande vägg måste röret ligga i ett eget rör. Jag använde mig av ett vanligt elrör som jag kunde trä mitt 8 mm kopparrör genom.

Att anlägga en gasolanläggning kräver en hel del. Vilken tur att vissa bolag är väldigt hjälpsamma till vad som behövs och hur det skall utföras. Installationen får man göra själv, bara man är noga när allt ska sättas ihop.

Här ser man en huvudströmbrytare samt en läckindikator. Det behöver man ha för att kontrollera tätheten i anläggningen någon gång per år

Här ser man hur den är installerad

Efter genomgången i väggen anslöt jag en huvudförsäkring innan det fick bli en 8 mm slang.

Nu var det spännande att ansluta spisen. Allt hade gått som på räls, steg för steg kunde jag lägga centimeter för centimeter tills jag kom fram till spisen. Där saknades en del som tur var kunde beställas ganska omgående på nätet. Anslutningen mellan spis och slang.

Här ser man P11 ansluten till anläggningen

Efter lite snickerijobb blev det klart att testköra allting. Skåpet var på plats så det fattades bara att skrapa och måla hela härligheten

Till vår glädje satt spisen igång på en gång. Alla fyra brännarna satte igång som stegen i en månraket

Slutresultatet. Återigen spred sig en känsla av belåtenhet inombords.

20180719_0853491227345800303730617.jpg

Gjuta haver vi

Det är vanvett att jaga det omöjliga. Som Marcus Aurelius Antonius en gång sa.

Visserligen är det en sanning med modifikationer.

Javisst är det svårt i början med någonting som aldrig förut blivit gjort, i alla fall av mig. Men den automatiska spärren som borde slå till inom mig tycks jag sakna. Att stanna upp och tänka att detta kanske är för svårt eller rättare sagt omöjligt, den spärren har jag fortfarande inte riktigt kommit till.

Så när vi började prata om bänkskivor till köket och att gjuta dem själva i betong så dröjde det inte länge innan jag gav mig in på projektet med själ och hjärta. Det finns en hel del ute på nätet med information om hur man gör och vad man bör tänka på. Efter att ha gjort tre stycken skivor har jag själv en hel del tips att tänka på .
Ju finare form du gör desto finare kommer ditt slutresultat att bli. Jag använde mig av en formskiva, men hade önskat att hela botten hade varit av plast. Just för den glatta och släta botten. Det är en av svårigheterna, att hela tiden tänka tvärs om. Botten i formen är skivans ovansida. Så när man skall planera för diskho och spishäll är det viktigt att placera den rätt.

Här nedan har jag börjat med den första skivan.

Återigen kan vi tacka vår fantastiska granne för hjälp och utrymme. Foderladan bredvid vårt hus blev en perfekt plats för att gjuta på, eftersom det är av största vikt att hela formen ligger plant.

Eftersom skivorna måste armeras så valde jag att göra det med hjälp av Macrofibrer. Oftast används tunga järnnät som ger en extra tyngd till betongen (som i sig själv är supertungt) så för att underlätta hanterandet av skivorna valde jag dessa fibrer. Det som är viktigt är att lägga ett lager först utan fibrer. Eftersom de har en förmåga att sjunka så vill vi inte att de ska synas på det färdiga resultatet.

Ett litet tips, håll koll på grejorna. Tror jag letade en kvart efter var bitsen hade försvunnit

Vi fick en ide att lägga in sten i skivorna för att skapa någonting som ingen annan har gjort eller har. Här ovan ser ni hur jag har lagt en tyngd ovanpå stenen så att de inte ruckas av betongen. Framför allt när jag vibrerade formen. För att göra detta satte jag i en vagnsbult i slagborren och drog den utmed formen ett par gånger

Resultatet blev över vår förväntan.
Men jag insåg ganska snart hur viktigt det var att vibrera mycket och länge.
på nästa bild ser man hur resultatet blev på den första skivan jag gjorde. Många småhål tack vare luftbubblorna som jag inte hade fått bort.

Nästa bild visar då jag hade lärt mig den hårda vägen hur viktigt det var med vibrationerna. Bra vibrationer

Efter att ha gjort alla tre var det dags för slipning. Ett riktigt yrande jobb.

Vi delade upp hela diskbänken i tre olika delar. Dels för tyngden men även svårigheten att få in hela skivan.

Nöjd fick en vara.

När vi skulle flytta den tredje skivan fick vi lite bråttom. Det är bra att tänka på att ju längre den får ligga och brinna ihop desto hållbarare blir den.

Naturligtvis sprack den. Men jag fick ett tips eller rättare sagt, B fick tipset att slå bort det lösa och gjuta in mer.

Det blev väldigt bra tycker jag. I småsprickorna blandade jag epoxy lim med det som slipades bort från skivan. Det fina dammet skapade nästan en osynlig fog. På bilden syns den tydligt tack vare blixten.

Så jobbar vi på här i Rävbacken.

Äntligen!

Så var det läge att ge taket sin slutgiltiga färg. Visserligen är det inga radikala förändringar som sker, men när jag tittar på det så känns det som en himmelsk skillnad mellan grunfärgen och snickarfärgen som är halvblank

Nu är det linoljefärg som gäller för oss och Inga plastfärger får komma över tröskeln.

För att inte det hela ska få ett spökvitt utseende så har vi valt att måla med bruten vit, det vill säga vit färg med ett inslag av 2 % grön umbra. Det ger en mild, varm vit kulör.

Först blandas färgpulver med lite linolja och det är viktigt att se till att varje litet färgkorn blöts upp och det bildas en jämn smet. Sedan blandade jag i lite färg innan allt åkte ner i färgburken

Jag är en lycklig ägare till en färgspruta så glad i hågen ville jag pröva att få ut linoljefärgen på detta sätt. Allt gick bra. Färgens viskositet är visserligen ganska tjock eftersom det är en oljefärg. Men till min överraskning blev strålen tät och fin.

Kanske alltför tät.

När allt var gjort såg jag att färgen lagt sigt väldigt tjockt. Poängen med linoljefärgen är att få träets struktur synligt. Blänket saknade jag också.

Se på bilden och jämför vänster sida där jag efterstrukit med pensel mot brädan i mitten. Stor skillnad tycker jag.

Så nöjd efter dagens slit lutar jag mig tillbaka i den varma sköna kvällssolen och njuter.

Odla pärer likt de gamla päronen

Jag vet inte riktigt hur det hela började. Det kunde ha varit en förflygen tanke som sakta virvlade ned och lade sig som ett höstlöv över hjärnbarken. Eller så var det, som de flesta bra idéer, framkallade av goda samtal runt fikabordet. Någonstans inom mig tror jag ändå att det var Hon som kommer det flesta välgrundade tankar som även kläckte denna.

Potatis

Potatis är bra mat, och det vill vi ju gärna ha.

Bästa Bonden var med på noterna. Speciellt eftersom vi lovade att sköta om hela landet och att han skulle få del av mödans frukter.

Så kom den dagen då jag hörde brummet från den lilla blåa traktorn som kom farande över fältet. Nu skulle det plogas

Naturligtvis, eftersom ingenting vi gör sker på det enklaste viset, så skulle landet ligga i det trångaste området på hela Rävbacken. Mellan en stor sten och en vacker gran där fick han kämpa för att få upp några strängar i alla fall.

Efter att ha fräst det också, så försökte vi hacka och kratta för glatta livet för att förbereda marken. Nu vet vi att anlägga ett potatisland där det har varit gräsmatta är inte lätt. Gräset slår gärna rot igen och mängder av trevliga och fina frön ligger bara och väntar på att få komma igång. Men vi har en plan.

Först är det ändå dags att få ned potatisen. Med en önskelista för jag in till stan. Men överallt där jag letade var sättpotatisen slutsåld. Till slut hittade jag på Växtvaruhuset. Det blev två sorter. Asterix som är en rödskalig, långoval potatis från Holland. Den ger bra avkastning och goda kokegenskaper. En god, fast potatis, bra till det mesta Dessutom blev det Inova som är medeltidig och bildar snabbt ett hållbart skal med bra skinfinish. Därför är det en populär sort både för höstskörd och långlagring. 18 kg allt som allt.

Passade även på att göra iordning tre pallkragar för lite annan odling. Mer om detta kommer.

Åter till pären.

Till slut så var de nere i fina rader. Jag böjer på min knakande rygg och sänder en tanke till mina förfäders dagliga slit. Snacka om vardags motion. Dagens yogapass fick bli ute på gräsmattan fullt påklädd med arbetskläderna. Har aldrig varit så skönt att göra en uttanasana, en stående framåtböjning.

Efter att ha burit och konkat med flera liter vatten ifrån vår fantastiska bäck som rinner över våra marker så var det dags för att täcka hela härligheten. Eftersom detta är ett nytt land vill jag prova på att täckodla, detta är planen, för att se om det minskar behovet av att rensa och hålla efter allt ogräs. Du kan läsa en intressant artikel om detta på odla.nu.

Så nu kan jag titta ut över ett gott arbete och ser fram emot vad som ska komma ut ur det hela

Version 2.0 Windows

Att hela tiden försöka se framåt i flera steg och måla upp en bild av hur saker och ting kan se ut om några år, är inte lätt men centralt för hela vårt projekt.

Vi gör saker och ting med tanke på hur ett eventuellt färdigt skikt kommer att se ut. Ibland måste man förkasta den plan som existerar i huvudet till förmån för något nytt eller annorlunda. Detta , tycker jag, är utmaningen och det spännande i att bygga som vi gör. Varje steg som ska leda fram till något annat kanske inte fungerar att göra eftersom underlaget saknas eller är förändrat. Men detta är ju livet.
Jag har ofta en röst i min huvud som säger ”Go with the flow”. Ett förhållningssätt som jag försöker lyfta in i vardagen, där jag inte behöver vara i toppen hela tiden. Ha allting under kontroll eller veta exakt vad nästa steg är och innebär.
Vi fick tag på fönster genom en lyckoträff. Någonting helt annat än vad vi hade tänkt men ändå så rätt när de väl var där och fyllde sitt rum. Nu börjar stugan så sakta att transformeras till någonting helt annat än vad det var tänkt, eller…
Under gårdagen var jag själv där och arbetade under hela dagen. Det var en del fönster som skulle brädfodras , så långt vi kan göra för stunden, och sättas in. Under hela dagen hade jag en känsla av att huset ville prata med mig. Att det accepterade den nya kostymen. Vet att det låter lite märkligt och flummigt men det gjorde mig glad. Att gå igen våra rum, sakta, för att ta in känslan och vibrationerna av varje enskild del som vi gjort fyllde mig med tacksamhet och glädje.
Jag ser så mycket fram emot varje steg på den väg som vi går. Även om omgivningen inte är den bästa så ser jag böljande växter, prunkande blommor och porlande vatten. Djur som trivs och vill dela det som vi har.
20180514_142245[1]

Men detta är ju berättelsen om fortsättningen av fönsteräventyret. Bredvid den fantastiska altandörren som vi satte in, öppnade vi upp för ett fönster till. Så jag slet fram motorsågen tog mått och började såga. Detta är det helt underbara med att ha ett timmerhus. Behöver du en öppning så fixar du den, lätt. Om man nu mäter rätt naturligtvis. När jag väl hade sågat klart och plockade upp karmen insåg jag att det är viktigt att inte bara veta måttet på det du ska såga utan även varifrån du mäter. Hålet blev lite för stort. Men det fixar vi.

20180514_142235[1]

20180514_142241[1]

Kan inte riktigt rekommendera att såga med en motorsåg inomhus som man vill ha rent och snyggt omkring sig. Tur att det lätt att sopa bort.

20180514_14343720180514_18402120180514_201028

Att sätta in dessa fönster har varit ett spännande äventyr. Kreativt och påhittigt. Det är inte alltid man hittar det man vill under de gamla fönsterkarmarna. På vissa ställen kändes det som papper istället för trä. Men då ryker yxan fram

20180512_155115

Till slut kommer friskt trä fram. Flera hundra år men ser ut som det var taget i går i skogen.

20180512_13425920180512_134324

Det är lite pillgöra och vattenpasset kommer väl till pass. Det är fantastiskt att vara två om detta och hur vi kan stötta och hjälpa varandra i resonemang och idéer.

Vi hittade en gammal Falurödfärg som förra ägarna hade lämnat. Tyvärr hade den stått ute i kylan under vintern och frusit till. Bitte försökte måla med den med det var inte så lätt. Allting såg ut som en grynig välling och ungefär lika lätthanterlig. Så lite färsk färg nu på detta och sedan väntar vi på fönsterblecken så kan vi slutföra det hela.

20180513_170038

En berättelse om liv och död

Under påskhelgen har rävbacken fått stå i vårt centrum. Vi har låtit våra sargade själar översköljs av stillhetens och tystnadens språk. Varje ny dag har inneburit nya upptäcker i markena runt vårt älskade rävbacken. Spår som talat om ett fantastiskt liv och rörelse intill stugknuten

Men också hur livet kan både vara njutningsfullt, vackert och grymt.

Häromnatten när jag stod på bron hördes dova vingslag från skogen mot vår stuga. Jag ropade in till Bitte som kom ut och fick se en stor skepnad som satte sig i tallen straxt väster om oss. Tyvärr var det så mörkt att vi inte kunde identifiera vilken sorts varelse det var. Men att det var en stor uggla var vi övertygade om. Efter en stund bredde den ut sina vingar och med djupa vingeslag flög den vidare bort från oss.

På morgon tog vi på oss skidorna för att upptäcka de vackra omgivningarna. Då såg vi helt plötsligt rävspår och hur den hade hoppat på en mus och fått tag på den.

Vi följde musspåren bakåt och fann då till vår överraskning hur musen hade haft sällskap som i sin tur blivit mat förmodligen till ugglan vi hade sett tidigare under kvällen.

Låter tanken vandra vidare på detta när jag fyller på matbordet för våra bevingade vänner. Naturens liv är ett ständigt givande och tagande. Påsken med sitt budskap om död och liv får ge ett konkret uttryck för hur livet är. Någon ger sitt liv för att andra ska leva

Just nu, i den varma solen smörjer de kråset för fullt, flyger bort till oss där vi sitter under björkens grenar. Pratar lite som om de vill tala om hur glada de är över maten och flyger sedan tillbaka för att ta ytterligare frön. Så vi sitter och gör stadsplaneringen för Rävbackens småfågelliv.

Vad har vi då mer hunnit med?

Till vår stora glädje har planerna för vårt kök vuxit fram. Med klippta mallar för skåpen prövade vi olika scenarier tills vi båda var nöjda. Så snart kan det börja hända grejer.

#älskasnömennuräckerdet

Förra vintern som var vår första efter flytten upp till Jämtland var bedrövlig. Ingen snö, ishalka överallt men lyckligtvis var isen på sjön säker och hård så där kunde tjoa vi omkring med våra mountainbikes.

Nu har det snöat nästan varje dag efter nyår och kommit mer än vi kunde önska. Det har inneburit en hel del problem för de som bor på heltid efter vägen som går till vår ”genväg” över en åker (som inte är körbar på sommaren) till stugan. Den riktiga vägen som leder till bland annat våra vänner Sara, Linus och Lo ligger så att det blir riktigt höga drivor som driver igen på kort tid så vissa dagar var den omöjlig att hålla öppen.

Vi har ju såklart inte samma behov av att vägen är öppen, men det är förstås bekvämt att kunna köra ända fram när man har stora saker som vi ska bygga med. Men det ordnar vår bästis Jörgen förstås, så nu skottar han när vi har behov av det. Men vi har varit lite försiktiga med att fråga, de med traktor i grannskapet har nästan inte gjort annat än skottat snö under januari.

Vi har försökt använda snön på bästa sätt! Det är många år sedan jag åkt så mycket längskidor och vi har så mycket fina spår runt hela Östersund. Jag börjar bli ganska snabb, för att vara mig. Annars är inte det min bästa gren direkt, axlarna är lite för svaga.

Så här såg vår andra väg ut när vi skulle upp en helg. Med skidorna och en pulka för 49kr tog vi oss så sakteliga fram i snön. Tyngst blev det för Matz som drog upp reglar till dörrposterna.

Vi skippade snöskottningen fram till vebon till slut, det gick inte. Det drev för mycket så nu blir det skidorna både till dasset och för att hämta ved.

Den finaste tiden börjar nu. När vårsolen börjar värma lite och snön gnistrar som diamanter. Kaffe, apelsin och gärna en semla, sen är precis allt perfekt!