En tidning som verkligen fyller mig med inspiration och idéer. En spännande julläsning som fyller drömmarna mot varmare årstider.
Se inåt innebär inte alltid att se bra ut. Julkalendern 2 dec
Jag hade bilden så klar i min skalle. Med en blinkning åt det sena 1800-talet då eldragningen bestod av tvinnade utanpåliggande eltrådar, som fästes i tak och väggar med hjälp av isolatorer gjorda i porslin, skulle vi som en liten inredningsdetalj göra detsamma.
Men som sagt. Bilden i ens skalle stämmer inte alltid överens med verkligheten.
Tror att vi får göra om detta!
Rävbackens Julkalender! 1 december.
Vi har en plan om att lyckas fylla varje dag med ett litet inlägg. Det kan vara nytt, men också lite tillbakablickar. De senare är mycket för vår egen skull, mycket har hänt och mycket behöver vi påminnas om för att verkligen förstå hur lyckligt lottade vi är.
Idag steg vi upp tidigt för att hinna lite saker innan Matz skulle åka på jobbet. Vi har länge tänkt sätta upp vägpinnar för att det inte ska vara så stora problem att hitta vägen när det ska plogas i vinter. Förra året den här tiden hade bästa Jörgen redan plogat 4 gånger. Idag regnar det, vilket i och för sig gjorde arbetet med att få ner pinnarna i marken lättare. Men nog vill vi ha snö nu.
Det är ju jul snart.
Hantverk på riktigt och kan en gran gråta?
Senaste tiden har jag haft anledning att grotta in mig lite extra i betydelsen av seriösa hantverkare. Jag har skrivit tidigare om fröjden av att se ett proffs arbeta. Förra veckan gick Frisörmässan av stapeln i Östersund, ett arrangemang ordnat av mig och tre andra stolta frisörer och där var det många duktiga proffs som gjorde många fina jobb!
Eftersom jag själv är en stolt hantverkare blir jag på grund av det lite lättstött när andras syn på mitt yrke ibland förminskar betydelsen av min utbildning och min seriositet i mitt skrå. Som jag dessutom utbildar i, återigen som utbildad lärare. Ja, jag tar det på högsta allvar.
En underbar liknelse när det gäller hur yrket värderas läste jag på nätet häromdan. En frisör hade fått ett samtal från en upprörd mamma som ansåg att det pris hennes man betalat för deras sons klippning var alldeles för högt. Priset var helt rimligt som timpris och stod tydligt på salongens hemsida. Frisören var olycklig och undrade vad vi andra ansåg. Hen fick förstås stöd av oss andra, ingen av oss var oförstående eftersom vi alla upplevt liknande händelser. Jag tänker att om barnklippningen ska vara billigare, vad ska jag då sätta för pris för en 65åring? Det dubbla?
Men den fyndigaste tipset kom från en annan frisör: fråga kunden om målaren målar barnrummet billigare?
På grund av det försöker jag alltid se till att betala hantverkare utan knussel. Men det finns ett problem. Vi hantverkare tycker ibland att det är lite för kul, det vi gör. Så kul att vi njuter av jobbet själva och då blir det plötsligt svårt att ta betalt.
Precis en sån hantverkare kom förra helgen förbi Rävbacken med sina proffsverktyg för att hjälpa oss ta ner jättegranen Jätte bakom stugan. Granen har oroat oss länge, inte minst efter sista stormen. Dessutom hade det börjat spricka upp lite i marken på den sida av granen som betyder att rasar den, så rasar den på stugan. Så den måste bort, och då kom Simon!
Först mätte han upp var granen skulle landa. Jag frågade förstås hur han gjorde men det är ju inget jag kommer kunna använda mig av, motorsågar är läskiga! Men det är kul att veta! Sen sågade han i granen för att se om den var frisk, vilket skulle underlätta, och det var den. Men jag kunde inte låta bli att tycka synd om den, den var ju levande…
Simon fortsatte med att såga riktningen och det är ju så häftigt att se hur enkelt det är för en som kan.
Som synes på filmen så gick det som en dans, och Simon log med hela ansiktet.
Simons äldste son visar hur långt granen skulle hamna och att det var precis där den föll också. Fantastiskt!
30 meter, det blir bra till ytterfoder när vi ska bygga matrum!
Sen räknade Simon och grabbarna årsringar och granen hade nått den fina åldern av 65 år.
Men sen kom vi till betalningen och det är här det blir pinsamt. Betalningen var en fika. Och då hade de med sig sina egna mackor. Jag fick dem att lova komma tillbaks för många fler, men det känns förstås ändå knasigt för hon som vill göra rätt för sig. Det får ordna sig på nåt sätt, för vi är förstås otroligt tacksamma!
Sen kom Matz barnbarn Henning och hjälpte till att dra bort kvistarna också, det blir en del av en stor gran!
Vatten? Vatten. VATTEN!!
Enligt Wikipedia så är vatten : .. en på jorden allmänt förekommande kemisk förening, bestående av väte och syre, som är nödvändig för allt känt liv. Det vetenskapliga namnet är diväteoxid. Det latinska namnet aqua används ofta i bland annat innehållsförteckningar till kemiska och kosmetiska produkter.
Gillar tanken hur vattnet är nödvändigt för allt känt liv. Även i religiösa sammanhang fyller vattnet en oerhört viktig funktion. Som bild av det gudomliga men även som rening och livgivande.
Men hur det än är med detta så är vatten något livsviktigt och helt nödvändigt om vi vill tänka oss att leva, bo och verka på Rävbacken. Under året som gått har vi släpat liter efter liter från lägenheten i stan upp till vårt hem. En lösning som visserligen funkat för stunden men är helt ohållbart i längden. Ursprungligen fanns det en ledning från några kallkällor i närheten till huvudfastigheten på Rävbacken men den har under åren försvunnit och dikas bort.
Långt där borta kan man se skogskanten där källan rinner upp.
Vår första tanke var ju att gräva en brunn. Vi letade efter vatten på ett gammalt beprövad sätt, se inlägget ”Läslov” . Vi beslöt oss till slut för att borra. Detta efter en sommar där torkan drabbat vårt land på ett hårt sätt och dessutom tänkte vi på att ängen vid vår stuga användes av olika djur och detta gör att risken för obehagliga bakterier i grundvatten ökar. Nu har vi varit med om kor, hästar och får. Önskar att en dag få se lite getter där.
Så kom dagen när telefonen ringde och våra borrare var på väg.
Vi hade redan på förhand beslutat var borrhålet skulle vara. Alla nödvändiga rör grävdes ned och in i huset.
Blev förvånad över hur smidigt den enorma borren kunde röra sig över tomten. Detta blev ännu en fördel mot grävningen. En minimal påverkan på allt det som fanns runtomkring istället för att behöva schakta upp halva tomten
Borrkronan möter det mjuka och vackra
Redan efter ca 2 meter stöter vi på berget. Blir glad eftersom det trots allt är en ekonomisk fråga också det blir dyrare ju längre ner innan berget man måste borra. Här kan man verkligen konstatera att berget består av skiffer. Ett svart pulver sprider ut sig över marken. När de frågar mig vart de kan spruta ut slaggen trodde jag inte att det skulle bli så mycket. Tänk vad man får lära sig
Till slut strilar det egna vattnet ut från slangen.
Jaha, resultatet en upp och nervänd hink var allt vi fick när de fantastiska killarna från Jämtborr hade försvunnit.
Men vi var ju tvungna att testa vad som doldes där nere.
Tvätta cykel är naturligtvis det första som måste göras när vattnet kommer :-).
Nu ska vi lämna in vattnet för provtagning så att inga ruskigheter finns där nere i djupet. Men efter provsmakning av fler så känns det helt ok.
Trakten som vi bor på har ett problem dock. Det är väldigt mycket svavel i berget. Detta gör att vattnet har en viss lukt (prutt) ingenting som är farligt eller påverkar kvalitén men kan upplevas som besvärligt. Nu talade borrarna om för mig lite tips som jag kommer att återkomma till när det är dags att få ned pumpen i hålet.
Vi fick borra ner till 49 meters djup för att få ett garanterat flöde på 250 liter i timmen. Känslan av att få uppleva sitt eget vatten i ansiktet för första gången är mäktigt.
Vi ses snart igen
/matz
Det blev inget litet maskformigt bihang
”Det här huset vill jag försiktigt ta i handen och leda in i nutiden”
Ernst Kirchsteiger
Det finns mycket som är tillskrivet den mannen, både misstag och fantastiska saker. Men ett är dock säkert. Hans bevingade ord är helt otroliga. När jag stannar upp och tittar på Rävbacken så är det som en liten stämma höjer upp sitt ljud bredvid mig på axeln. Detta är mitt hem, vårt hus och vi ska försiktigt ta det i handen och leda det in i framtiden. Det är just detta vi gör, tillsammans. Steg för steg går vi, ibland sakta och ibland känns det som om vi skulle springa ett gatlopp, framåt mot det som vi tänkt att det en dag ska se ut. Detta gör naturligtvis att en del av de saker vi får för oss, ser helt oproportionerligt ut, och inte riktigt stämmer med huset estetik. Som nu, i detta fall.
Men låt mig gå bakåt några månader.
Den lilla farstun som fanns till stugan var liten och helt omöjlig att använda på ett vettigt sätt. När du väl öppnade ytterdörren (som gick inåt) gick det inte att öppna innerdörren eftersom de hela tiden gick in i varandra. Dessutom såg vi att kanten in mellan väggen och farstun var rena autostradan för diverse smådjur så detta behövdes verkligen åtgärdas. Vår tanke vara att tillföra huset en ordentlig farstu som satt i mitten samt kunde användas med tanke på kläder och skor.. Så vår plan var helt enkelt att riva och sedan bygga nytt.
Man brukar säga att det som döljs i snö kommer fram i tö, men i detta fall kom det fram när vi började riva ytterväggarna. Miljontals av små möss lämningar, överallt. Jag menar verkligen, överallt.
Alla svarta prickar ni i ser på bilden kommer inte från butiksråttorna utan snarare från kusinen deras. Kul att hitta ytterligare en gömma, fast denna gång av lite mer oskyldig art.
Jag har fått lära mig att en grävmaskin verkligen kan användas till det mesta. Återigen är det så bra att ha proffs inom familjen. Ingenting är omöjligt
Eftersom vår plan är att höja huset ett halvt plan, så att vi kan göra ett sovloft på övervåningen så ville vi skapa en farstu som , när den dagen kommer typ nästa sommar, kommer att se bra ut den dagen. Så efter en del funderingar och mätningar beslöt vi vart bärlinan skulle ligga.
Bitte fick den otroliga förmånen att gjuta plintarna och fästa bärlinan en helg då jag behagade att resa bort. Så skönt att komma tillbaka och allting var gjort
Då var det bara att sätta igång. Fantastiskt kul att få vara med och se det hela växa fram.
Vår ursprungliga tanke var att göra en kallfarstu av det hela. Så vi lade ingen isolering i golvet. Någonting som vi idag anser att det var ett litet för hastigt beslut. Vi kommer att isolera väggarna samt göra golven underifrån.
Väggarna gjorde jag helt fristående och sedan skruvade ihop dem på plats. Smidigt och enkelt.
Väggran täcktes sedan med vindpapp innan ytterpanelen spikas dit
Som ni ser så är taket helt fel. Återigen är detta beviset på hur vi har planerat i förväg. När vi har höjt huset övervåning kommer det att bli ett sadeltak på verandan. Men nu får vi göra ett provisoriskt snedtak med plast under plåten så att inte det regnar in
Dörren är ett helt kapitel för sig och jag ska be Bitte berätta lite mer om den i ett annat inlägg
Vad som händer på insidan återkommer jag i ett annat inlägg. Vi ses
/Matz
Avd Fort och fel, igen.
Det går ju många steg framåt i byggandet men ibland får vi ta nåt steg bakåt också. På vägen så lär vi oss massor och tålamod är visst en dygd sägs det.
Mitt stora plan för helgen var att bygga ett brosteg. Vår gemensamma plan var att under fredagen gräva upp halva tomten igen, gräva ner avloppsrör, fixa luftröret till ”kylskåpet” och en massa annat gräv. Men om det får sambon skriva sen, jag håller mig till min plan, brosteget.
En annan tidig plan vi hade var att återanvända allt som fanns i vår närhet eller det vi kunde hitta som kunde återanvändas och som var billigt eller gratis. När det gäller just brosteget så funkade den planen bättre än förväntat. På tomten fanns en ganska ful och för oss helt onödig sandlåda. Även om sambon är morfar och vi har många vänner med små barn så finns det tillräckligt med spännande saker att leka med hos oss ändå.
Kanterna på sandlådan var gjorda av impregnerat trallvirke som jag tog isär för att sen skotta ihop sanden till en liten hög. Sand är tungt!
Sen byggde jag en låda med samma djup som den lilla bron Matz gjort på den nya farstun. Vi ville inte ha den djupare eftersom farstun i sig sticker ut så pass från stugan. Den är överhuvudtaget inte i proportion till vår lilla stuga, men vår tanke är att höja den så småningom och då kommer det se mycket bättre ut.
På tomten fanns också ett helt gäng gatsten som vi inte haft någon riktig tanke på vad vi ska göra med. Vid ett besök hos en bekant så såg jag den optimala bron med just gatstenar så det var därifrån idén kom.
Först gjorde jag en grund av slagget som blev efter brunnsborrningen för någon veckan sedan. Slagget var nästan som asfalt så det var perfekt som underlag. Sedan tog det en bra stund att få lådan i lod men men mycket skrapande så gick det.
Jag la i en markduk i lådan för att sanden inte ska tränga igenom och för att inte blanda de olika skikten. Sen började jag placera ut stenarna i lådan men ca en fingerbredd mellan, för att kunna pressa ner sanden mellan dem.
Allt blev precis som förväntat och solen sken. Jag gillar den här typen av jobb där jag får räkna ut hur jag ska göra, mäta och beräkna själv, bestämma hur det ska se ut (nåja, Matz får vara med och tycka lite också) en sen utföra. Snabbt och effektivt ska det vara också.
Det är här vi kommer till avd. fort och fel.
Efter varsitt nattliga utepink så insåg vi bägge att brosteget behövde vara djupare. Så det var bara att riva ramen, förlänga sidorna och sen lägga en rad stenar till. Det tog några extra timmar men med tanke på hur det skulle ha irriterat i många år framåt så var det så klart värt det.
Dagens andra avd fort och fel är ett litet tips! Om du någon kommer på tanken att använda silvertejp istället för målartejp, t.ex för att den är slut och du så gärna vill måla klart, tänk om och gör det inte. Använd aldrig silvertejp på glas! Om du ändå skulle komma på tanken så är balsamterpentin det bästa att ta bort resterna med. Sen behöver du ha rejält med tålamod också.
Det kommer säkert flera tips efter vägen, jag gissar att vi kommer göra misstag igen. Men det mesta går bra!
/Bitte
Mörker och vatten, elände
Tja, nu blev det så.
O morgon, jag ropar mot solen,
hav tack för det hopp som du gett
om en högre och fullare dagning
än den mina ögon har sett!
Vem kan älska den stinkande jorden
när rymden av stjärnor är full,
eller fröjdas åt träsklandens vägar
när himlen har gator av gull!
Dan Andersson satte verkligen fingret på den ömma punkten som uppstod i mitt inre då jag stod och glodde genom fönstret ned mot det lutande tornet i Rävbacken.
Ibland går det fort och oftast när det gäller i dessa sammanhang så blir det lite fel.
Vinden ven så bra och mysigt i början när vi fått ned vårt jordrör i den mörka mullen. Kylan kändes fysiskt när jag satte handen framför röret i skafferiet. Men redan från början smög en liten gnagande oro fram i de inre regionerna. Som en liten mus satt den kvar och gjorde sig påmind varje gång jag betraktade rörets uppstigande från jorden.
”Visst lutar det lite oroväckande??”
Varje dag gick jag och tittade på termometern. När skall det magiska ske? När får jag se hur temperaturen sakta vandrar nedåt mot härligare kyla.
Till slut yppade hon orden, hon som vanligtvis oftast har rätt, och som jag borde lyssna på varje stund.
”Tror du att det har kommit vatten in i röret”
Vi tänkte naturligtvis på hur mycket grundvatten som flödade fram när vi grävde. Kan det vara så…
Så jag tog en tygtrasa och band fast den i ett snöre och sänkte ned den i röret. Inte kan det väl tänka sig att det kunde vara så…
Upp kom den blöt som om jag hade satt den under en kran.
Ergo. Röret var fyllt med vatten så att ingen luft kunde komma fram och göra nytta.
Ett troligt scenario är att när vi fyllde igen hållet för röret gled ändan ut lite. Därav att röret lutade så mycket och gav möjlighet för allt vatten som kom fram att sakta sippra in och till slut stoppa till allting.
Nåja, spaden åkte fram och jag började att för hand gräva så djupt jag kunde. Cirka 80 centimeter senare fick jag lägga av eftersom gropen sakta fylldes upp av vatten.
Vilken tur att vi har planerat för ytterligare en helg med grävare. Det får bli en repris på Rävbacken.
Stay tuned.
En när helg när det skulle hända extra allt.
Grävaren var hyrd sedan länge och bästa bror som är grävmaskinist hade bokat biljett upp från Stockholm. Fredagen började fint, jag hämtade på flyget och allt var frid och fröjd.
Grävaren kom ganska sent, strax efter lunchtid, och då satte vi igång. Jag började med käk, för det måste en ju ha och bror och Matz började planera för vad som skulle ske först. Sen grävdes det. Och grävdes mer. Fylldes igen. Och grävdes. Allt med en presicion som är svår att fatta.
Det är verkligen häftigt att titta på när ett proffs jobbar, och stolt blir jag ju som syster också. Även om vi är i medelmedelålder numera. Det är ju ändå lillebror.
Så nu har vi grävt för avlopp, för luftröret till ”kylskåpet” och förplanerat för tvättstugan/förrådet/gästrummet. Vi har grävt en liten damm som uppsamling för det vatten vi kommer rena själva, och till och med skrapat mittsträngen på vägen så att det inte tar i när de låga fina bilarna ska köra hit. Gjort en liten parkering över bäcken. Några stubbar slängdes med på skräphögen också.
Förutom det hade jag tänkt att få visa brorsan fina Andersön, hinna cykla lite där och förstås bada. Det fick tänkas bort, vi käkade middag kl 22 både fredag och lördag och jobbade ändå från kl 8 på morgonen.
Visst ja, vi grävde upp bonden Jörgens dike också, på söndagen. Till och med jag körde lite grävare då, men det kommer ta några timmar till innan det är något jag behärskar någorlunda. Det var enklare för Matz förstås, van att hantera olika stora fordon som han är. Men det var kul!
Summan av helgen blev det här: Otroligt kul att ha brorsan på besök, och flera dagar också. Bonus att han är grym på grävmaskiner.
Stugan är lite mindre stuga nu. Det är ändå en liten liten sorg att det börjar hända så mycket. Det är en stor charm med att ha det så spartanskt som vi haft även om vi inser att det inte är möjligt om vi ska bo permanent.
Nåja, nu är den stora bollen i rullning och vi kan bara åka med. Tacksamma för all fin hjälp vi får, det är många som blir bjudna på den finfina inflyttningsfesten!
När tror ni den blir? Om ett år? Två? Fem? Gissa rätt på månaden och du vinner ett våffelkalas!
Jordrörets tillblivande
Så kom då dagen när vårt efterlängtade jordrör skulle ned i jorden. För den uppmärksamme läsaren och följare av denna blogg, kanske drar sig till minnes att vi har byggt ett skafferi utifrån tanken att få ett kylskåpsklimat inuti. Detta äventyr kan man läsa om här.
Vi har tidigare nämnt hur vi med glädje fått hjälp av bäste sambons bror som hanterade grävskopa med en precision och finess som jag stod helt förstummad inför.
Undertecknad fick själv möjligheten att prova på och gräva lite. Med en femåringsbultande hjärta uppfylldes en barndoms dröm. Att få köra grävskopa.
Men åter till ämnet för denna berättelse.
För att kunna utnyttja markvärmen så effektivt som möjligt behövde vi komma ned en bit i marken. Helst två meter men i vårt fall begränsade berget som vi stötte på djupet så vi kunde bara lägga ned röret ca 1,5 meters djup.
Längden blev i allafall 20 meter till slut. Sedan fyllde vi i lite makadam så att röret låg fint.
En av de roligaste sakerna när man bygger och renoverar som vi gör är att man aldrig vet vad man skall stöta på.
Ett jordrör skall ha en lutning upp emot platsen där de går in i fastigheten. I början på denna lutning behövs en stenkista och en dräneringsöppning för den kondens som kan bildas. Till vårt huvudbry så flödade vatten fram när vi nådde vägs ände.
Hur löser vi detta?
Skulle vi lägga ned en stenkista och en öppning så kommer det inte att dröja länge innan röret är fylls med vatten. Lösningen får bli ett slutet system där man regelbundet kollar och suger upp eventuell kondens.
Sambons bror förde fram en tanke att man kanske behövde förankra grenröret eftersom tjälen förmodligen skulle vilja bråka med det uppåtgående röret. Efter lite tankemöda kom jag fram till en lösning där allt binds samman med hjälp av buntband.
Hålen jag fick göra tätades med våtrumssilikon så att inget vatten kan tränga in den vägen.
Här kan man se hur grundvattnet har trängt fram.
För att undvika oinbjudna gäster, helst dem med fyra ben, satte jag dit ett metallnät i början på röret.
Så längst där nere i skogens kant kan man ana röret som sticker upp ur marken.
Så nu är den besvärligare delen gjord. Nu behöver vi bara få allt att fungera, men det är en helt annan historia. Vi återkommer vidare i ämnet.
Lev väl
Rävbacken 