En rostig relation som börjar med kirskål.

Under sommaren gjorde jag en upptäckt som fick mig att fundera en hel del om vårt samhälle och vårt sätt att konsumera. Hos bästa svågern och svägerskan finns en liten sträng utmed häcken där en fantastisk liten ört växer. Kirskål så förbannad och avskydd av många trädgårdsälskande

images(2)2041363378.jpg

Glömmer aldrig en episod då jag bodde i Strömsnäsbruk i Kronoberg då den dåvarande grannen försynt påpekade att det var dags för mig att ta itu med Kirskålen som växte på tomten. Han ville inte att den skulle spridas för vinden.

Visserligen hade jag hört talas om att kålen fungerade utmärkt att äta men var lite skeptisk tills vi kokade en soppa på den och njöt i fulla drag. Men att gå så långt att jag skulle vara beredd att betala 600 kronor kilot för en växt som betraktas som ogräs, det går över mitt förstånd.
Det som en del betraktar som avskräde kan vara guld i någon annans händer. Detta är på pricken en beskrivning av min relation till rost.

20171105_11221591631658.jpg

Älskar rost.
På sina rätta ställen är det få saker som kan få igång mig på samma sätt som rost.

Tänk att den alltid dyker upp när man minst anar det eller när en blir superarg på sig själv för att man glömt sågen ute. Men hur går det till när man verkligen vill att det ska bli rost på ett ställe?

Vi håller på att bygga vårt kallskafferi. Till dörr kommer vi att använde en 100 åring som verkligen bär sin ålder med vördnad. Det syns i varje detalj på dörren hur den mottagit åldern så även på gångjärnen. Vi har en ide eller rättare sagt en tanke om att ha dem synliga eftersom de är så vackra då kommer problemet upp… Hur ska vi ha det med skruvarna?
20180106_104939-11977162787.jpg

Naturligtvis behöver de vara rostiga. Det finns ingen möjlighet att använda blanka skinande skruvar till detta projekt.
20180116_183824811447106.jpg

Vi har i Östersund en fantastisk butik, Kulturarvet, där personalen aldrig är rådlösa utan möter varje fundering och tanke med samma energi och entusiasm. Därifrån fick vi lösningen till vårt problem.
Först skall de doppas i ammoniak sedan ska man gnida dem i händerna. Därefter sker magin.
Nåväl ammoniak är ju inga svårigheter att skaffa så vi började leta. Kan inte säga att det var så energiskt men så fort vi var på en butik sökte vi i hyllorna men fann ingenting. Tills världens bästa frisör kom på en lösning.
Det är inte helt dumt att dela bostad med en superfrisör här finns det möjligheter och oortodoxa lösningar. Naturligtvis använde vi helt enkelt hårfärg som innehöll en  del ammoniak.
20180116_1839221679378899.jpg

Sedan fick det ligga ett tag för att riktigt gotta in sig. När det var dags att skölja av dem använde jag lite salt i vattnet.

20180116_2116251212436290.jpg

Resultatet börjar visa sig efter bara några timmar. Nu ska det bli spännande att se hur den färdiga dörren blir.

20180117_074302359735435.jpg

Vi ses snart igen /matz

Älskade snö

Det har funnits snörika vintrar i Stockholm också. Jag minns särskilt två, en vinter när det var smala gångar på trottoarerna för ingen snöröjare i världen hann med all snö i storstan. De stackare som försökte ta sig fram till dagis med barnvagn hade ett tufft jobb. Något jag inser sedan jag flyttade upp är att man går så mycket mer i en stad. Här finns det parkeringar så nära att de flesta bara har från några meter till kanske 100m i värsta fall. En annan gång gick inga bussar alls och knappt några bilar in från jobbet i Gustavsberg, men en tuff kollega körde in mig i sin lilla lilla bil i snömodden som gick upp på halva däcken. En sån dag man önskar att man hade haft skidorna med sig på jobbet. Ofta skrattar man/vi/de i Norrland när det blir snökaos i storstan. Jag gissar att få av de som skrattar har upplevt snön där när det är som värst. Den är som en halvfärdigt rörd smörkräm, tar man två steg framåt så åker man minst ett bakåt. Att snöröjarna inte hinner med är heller inte konstigt. Vi pratar miljonstad, med hur många bussar, bilar och andra fordon som helst som står parkerade eller som kört fast. Runt det ska de försöka röja, och röjarna är ju inte hur många som helst. Det sitter liksom inte 500 tomtar och väntar på nåt mysigt fik nånstans, redo att hoppa i jättetraktorer för att skotta snö. Det finns inte pengar till det.

Det gör det inte häruppe heller, fler och fler företag skippar snöskottningen. Det har naturligtvis på senaste åren blivit en ganska osäker bransch på grund av snöfattiga vintrar. Men kraven från oss andra är kvar, att alla vägar ska vara farbara. Vi kanske ska fråga oss om det är rimligt?

Det kravet ställer vi inte när det gäller Rävbacken, men på landet hjälps man åt och vi har ju Jörgen. Ni vet, världens snällaste. Han skottar åt oss när vi behöver och när han har möjlighet, men visst fattar vi att behöver en traktor om vi ska bo där på heltid. Alla har traktor som bor så.

Men snön som kom under julhelgen och som fortsatt komma under årets första vecka har varit så vacker, så mjuk och så lätt. Vi har om och om igen sagt: men titta vad fint! Vi har inte kunnat se oss mätta på allt det vita och alla träd har sett ut som på Jenny Nyströms julkort.

Så vi har försökt vara ute så mycket som möjligt och jag har åkt mer längdåkning på en vecka än på många många många år. Och som vi har njutit, både i preparerade spår (som det finns massor av runt hela Östersund) men också i skogen på översnöade skoterspår.

I stugan har vi  inte gjort så mycket med nåt byggprojekt, mest myst och premiärstekt våfflor på vår underbara vedspis. Ett perfekt tillfälle att bjuda hem grannarna!

 

2017 års krönika över våra första fyra månader på Rävbacken.

I morse vaknade jag i stugan efter en natt jag sovit mig igenom helt utan att vakna, vilket har varit ovanligt på sistone. Ni vet, livet med allt vad det innebär påverkar oss ibland så att huvudet inte kan vila under nätterna och man vaknar och tankarna bara snurrar. Stugan med dess tysta lugn, med dess få måsten gör att jag vilar bättre än någon annanstans. När vi ligger där i vår bäddsoffa, en 50tals-soffa vi fått på Blocket, säger min sambo: Visst har vi det ganska bra va? Jag bara håller med, och tänker också där jag ligger och tittar i vårt spruckna papptak på hur lite vi behöver för att ha det så bra.  Jag tänker på skillnaden på slott och koja, säkert tycker kronprinsessparet att de har det ganska bra när de ligger och tittar i taket på Haga också. Men lyckan kan vara precis lika stark.

För lycka är vad det handlar om, förutom planen att en gång kunna flytta till Rävbacken på heltid. Inget är för besvärligt, trots att vara utan rinnande vatten är något som gör alla bestyr både tidsödande och tunga. Men vi tar det från början:

14 september blev stugan vår och vi åkte direkt upp till den för att känna in det sköna i att ha ett eget ställe. Då anade vi inte hur mycket vi skulle hinna förändra den på ganska kort tid. Vi visste att vi ville göra mycket och att det skulle ta tid men vi var också beredda på hårt arbete.

Första månaden gick till att känna in, sova över några gånger, planera, göra små inköp på loppisar och Jula och jag fick ett nytt intresse i Traderas auktioner. Sen satte vi gång med att göra lite provisoriska uppfräschningar för att vi skulle ha det någorlunda rent och trevligt när vi sov över. Så det första vi tog tag i var utedasset. På med nytt papptak, ny sits och framförallt bild på kungahuset på väggen.

20170923_1510532039668756.jpg

I samma veva fick Matz åka in på operationsbordet för en ballongsprängning i ett kärl, något som han känt av ganska länge och inte minst under cyklingen vi gjorde i juni runt Mont Blanc. Tur i oturen att det gick så bra som det gjorde men under vår första vecka med Rävbacken kliade det ordentligt i fingrarna på honom. Han fick ju inte göra nåt. Jag gjorde desto mer och med systersonens hjälp så baxades det bort vindfällor som låg huller om buller runt tomten och med Matz idé som gjorde vi en grill av ett gammalt betongrör.

20170924_1502201663596042.jpg

Nästa projekt var alltså uppfräschning av vardagsrummet, så vi köpte billiga tapeter på Rusta och efter att snabbt ha rivit ner de gamla vävtapeterna så slängde vi upp de nya, utan nämnvärt underarbete. Det sägs att det är det ultimata provet för att se om ett förhållande ska hålla, men efter att ha kämpat med ett innerör till kaminen i ex antal dagar och med tänder som osande av svordomar så kan vi nu berätta att tapetsering är för mesar och att vårt förhållande kommer hålla stenhårt!

När Matz äntligen kunde börja använda sina armar så följde rivning av väggar och en stege till sotaren. Vissa saker kommer man inte undan och en sotare utan säkerhet är en ledsen sotare. På det följde beslutet att inte köpa nytt innertak till köket utan använda det som fanns, så snart hade vi målat första varvet med linoljefärg. Vi har hela tiden arbetat för att göra det så billigt som möjligt, utan att det ska tummas för mycket på kvalité. Så letande på andrahandsmarknaden har också tagit sin tid. Matz besök på biblioteket har också varit många, han har läst om både talk, golv, murande och mycket annat. Inte minst har han kommit med idéerna om vårt kylskåp utan el och det avloppssystem vi kommer använda. Och som vi fått godkänt av kommunen!

Det bästa som kommit in i stugan och som Matz gjort helt själv, är att få vedspisen på plats i vårt kommande kök! På nyårsafton kunde vi elda i den för första gången och den värme den sprider är så obeskrivligt skön! Den värmer så bra att det inte behövs eldas i kaminen i vardagsrummet när stugan väl är uppvärmd.

 

Men allt det här kan ni läsa mer om i tidigare inlägg, klart är att det krävs en hel del arbete för att få det som man vill ha det, i synnerhet när man inte har alla kunskaper och heller inte alla verktyg och definitivt för lite pengar. Men det räckte till elen i år! Framåt satsar vi på köket och framförallt att kunna gräva för vatten. Men som alltid så ser man ju både på bilderna och i texten – det viktigaste är ändå alltid att kunna äta och skita!

Men det absolut viktigaste är ändå familj och vänner, så här kommer en kavalkad på nästan alla besök!

 

 

 

Ps. Stövlarna hör till Tommy, min svåger, och ett mycket viktigt ”besök” när han hjälpte oss rikta golvet i stugan.

God fortsättning på er alla! Vi fortsätter snickra, mura, måla och skriva så vi ses här igen!

 

Vid pennan/Bitte

Skaffa skafferi skaffera skafferalla

All vår början är så svår.

I nådens år 2017 bestämdes att alla i hela världen skall betala skatt. Detta gällde även Matz som var i Rävbacken, tillika hans trolovade, Bitte som ej var havande. (Tackolov, Bittes anm.) De färdades från Östersund med hjälp av en pålitlig rumänsk bil hela vägen upp mot rävbackarna. Nu var tiden mogen att påbörja julkalaset, som i morgon tar sitt avstamp i ett halvfärdigt kök där vise folk från fjärran landskap kommer att medverka. Stjärnan strålar klart, så även Bitte och hennes trolovade, Matz

Glädjen står högt i tak, eftersom ett kallskafferi snart står färdigt i hörnet.

Suck, kommer det att bli någonting av allt detta?

Vår dröm om att kunna leva så billigt och klimatsmart som möjligt innebär också att hitta fiffiga lösningar på vardagliga problem. Som kylskåp till exempel,  en onödig produkt som slukar en massa ström.  Onödig, säger jag då möjligheten finns att kunna skapa något liknande utan kontakt med strömmen.

Första gången jag läste om kallskafferi var på den fantastiska sajten Alternativ.nu. Tänk att kunna ha ett skafferi i stugan som konstant håller ca 4 grader oavsett väder och årstid ute.

För att kunna ordna detta var vi tvungna att sätta in ett jordrör som leder den nedkylda luften in i skafferiet.

Efter lite letande hittade jag en bloggare som heter Sara May som berättar om sitt projekt med jordrör. Hon hade även en superbild som jag lånade

Jordröret bör ligga på två meters djup och vara runt 20 meter. Sen ska det sluta i en stenkista i lägsta nivå så att kondensen rinner ner i marken. Som ni ser på våra bilder så ser ni röret redan som sticker upp i skafferiet. Jag har förstått att det bör vara 110 mm avloppsrör.

Vindpappen, en viktig del
Här ser man jordröret komma upp

Vitt och lättskött, det är viktigt

En kollega sa till mig häromdagen att en alltid bör ”tillsätta långsamhet”

Det försöker vi lära oss. Ett litet steg varje dag. Även om det är just nu i gnistrande jultider som skafferiet så sakteliga får sin form, så kommer det att dröja till sommaren innan spaden sätts i marken och röret kan läggas ned.

Reglar sätts upp för hyllorna
Nu ser vi hur det verkligen kommer att se ut!
Vi testar dörren vi tänkt använda. 

Önskar er alla en fantastisk jul

/matz

…och så är det jul också snart.

Det är tur att jag har en sambo (Matz) som håller ångan uppe när min egen har pyst ut. Men jag lovade att jag skulle försöka få till ett blogginlägg jag med, så att ingen tror att han plötsligt är helt ensam om projektet ”stugan ska bli beboelig igen”.

Helgen som var började Matz med att mura i köket, det som vedspisen ska stå på. En första gång för honom men något som jag tycker att han fick till väldigt bra ändå. Själv limmade jag fast några laminatskivor på golvet i det blivande kylskåpet. Skivorna som också ingick i fyndpaketet från Tradera blir toppen som golv, lätta att torka av och hållbara. Sen satte jag reglar för hyllorna, där gällde det att räkna ut hur vi vill ha det och hur stort mellanrum det behöver vara. Själva hyllorna gör vi av några skivor mdf som vi hade kvar efter en bokhylla vi byggde till lägenheten. De är kanske inte det optimala eftersom det är lite svikt på dem, men de får duga så länge. Det vi också hann med var att limma ihop det som ska bli kylskåpsdörr.

Något som jag lite undviker att beskriva är det vi egentligen först skulle få till under helgen, att äntligen sätta fast en liten bit plåtrör inne i insatsröret i skorstenen, och sen lätt som en plätt sätta fast alla delar till kaminen för att sen: Tada! Elda!

Det som värmde mest under lördagen var världens bästa grannar, igen. Bonden Jörgen kom på fika och tog sen med mig till Ove, han med bilarna som vi säger, för att svetsa ihop plåtröret till en lite mindre omkrets så att det skulle gå trycka in i insatsröret. Ove är också världens snällaste, trots att han har väldigt ont i ryggen så klev han ut i kylan och fixade vårt rör. Det blir finmiddag sen, jag lovar!

Sen slet vi, svor, svettades och nästan grät (jag alltså) men inte fick vi dit de andra delarna. Men nu är det nästan på gång, återkommer om det när det är färdigt. När det gäller det här har Matz mycket större tålamod medan jag, efter att ha svurit klart, genast börjar fundera över en bättre lösning som alla kamininstallatörer i världen kommer ha nytta av. Jag kom inte på någon, om någon undrar.

En annan sak som världens bästa grannar, dvs Jörgen har gjort är att ploga en väg över ko-åkern så vi kan köra en närmare väg nu över vintern. Den är smal och så mysig och vi  har verkligen kunnat njuta av färden i det vintervykort vi har haft den senaste tiden.

Andra världens bästa grannar, och coolaste och starkaste också, är Sara och Lo som kom förbi och kollade läget. Jag längtar tills vi bor där och lilla Lo kan hoja över på fika!

Jul ja. Vi ska bjuda familjen på julfrukost på julafton. Just nu känns det nästan som ett övermäktigt projekt, mest på grund av rådande kaos. Men det mesta finns ju att köpa på affären och städningen får gå fort. Min ”Smyg-Ernst” (Matz alltså) gör allt han kan medan jag själv går på sparlåga. Hallå energi, kom snart tillbaka! Inte en kaka i sikte men en risgrynsgröt ska jag väl få till. Jag ska leta fram någon röd duk också, sen tänder vi ljus och marschaller och sen ska det väl bli en God Jul ändå.

 

Det som göms i…

Dagen som gick var fylld av diverse överraskningar och annat smått och gott.
Sade jag att min sambo är världens bästa hittare. Skulle hon vara med i Pippi böckerna skulle hon vinna alla hittar tävlingar och Pippi skulle beundra henne.

Inte riktigt det vi var på jakt efter men 11 orrar i träden följde mig med stort intresse

Vi var på jakt.
Nätauktioner är ett fantastiskt spännande tidsfördriv framför allt om det finns ett stort behov av diverse prylar, mest byggrejor. Så var det nu.

Helt ny diskbänk är sånt man hittar på auktion

Vi var inne på att få tag på tegelstenar och det fanns det. En hel pall med tegelstenar som stadigt ökade i priset. Men där fanns även en pall med tegelpannor och under dem låg helt enkelt fantastiska tegelstenar. Handgjorda men med en underbar yta.

Äntligen är hälften av stenarna urplockade

Glada i hågen kör vi upp mot utlämningsstället, glada utan en föraning av vad som väntade. Innan jag hämtade upp släpvagnen och medhjälparna blev det en sväng till byggbolaget för att hämta 150 kg betong som skulle användas till att gjuta plattan där vedspisen ska stå.
Så tänk er själva. Framhjulsdriven bil 150 kg i bakluckan och sedan kommer gaffeltrucken och slänger upp hela pallen, som garanterat vägde tonnet.
Vi kunde bara se på när hjulen på släpet blev plattare än mitt cykelhjul när jag cyklade in i trottoarkanten härom månaden. Vi tittade bara på varandra. Vilken tur att det inte är långt till macken. Trodde vi.
Tänkte att man inte kunde få ut mer luft ur däcket men när maskinen som skulle fylla på luft istället släppte ut det insåg vi att nu blev det ett problem. Sakta, sakta som jag aldrig har kört tidigare så kunde vi komma fram till bäste svågerns jobb där vi äntligen fick tag på en tryckluftsmaskin som fungerade. Nu äntligen kunde färden gå upp emot Rävbacken.

Så nu är plattan gjuten. Stenarna inflyttade och så snart betongen brunnit ihop så ska jag börja mura. Ett nytt och spännande äventyr!

Nu tändas tusen ljus

Glädjen blev total i samma ögonblick som jag tog klivet ut ur bilen. Helt plötsligt så kändes livet så mycket lättare och ljusare. Innerst inne kännde jag dock en liten gnagande smula av irritation över min egen glädje. Tänk att det skulle behövas att kopplas upp sig.

 

20171124_095729-730025548.jpg
”Ni kommer nog att få putsa till det hela” sa gubben och log. Överraskningen blev så mycket större när jag såg hur fint de hade gjort. Det gula röret är till för fibern som kommer att dras in under våren

 

Vi har en tanke att försöka leva så självständigt som möjligt här ute på Rävbacken inspirerad av tankar och idéer från ”Off-grid” rörelsen. Samtidigt så förändras livet här ute totalt i och med inkopplingen av elen. Livet blir helt enkelt ljusare.

20171124_095221-1970789663.jpg
Det är nästan så tåren kommer fram i ögat vad vackert det är. En svart liten kabel kan skapa så mycket förändring.

 

Off-grid kommer naturligtvis som så mycket annat från andra sidan det stora havet. En rörelse som går ut på att vara helt frånkopplad från befintliga nät, så att det går att vara helt självförsörjande. Detta sprids på olika sätt även här i Sverige främst genom de sociala medierna. En av alla bloggar som finns att läsa är Urvaken som skriver om detta fenomen samt andra tankar om självförsörjande.
Från andra sidan världshavet finns det en stor kunskapsbank på Off-grid.net.
Men det går ju att göra på annat sätt ett förslag är att totalt koppla ner sig och använda sig av cykelkrafterna 🙂

När jag väl tar mina första steg från bilen så kommer sucken trots allt. Det är en fantastiskt stor skillnad att ha en byggfläkt surrande bakom ryggen, trots svetten som porlar sakna nedför ryggen, när golvet görs om.

20171125_135211-1645636183.jpg
Tacksam för värme när vattnet glömts kvar och det enda sättet att få till lite kaffe är att tina. OBS sågspånen skall tillbaka, inget gullfiber i våra golv.

Att kunna tända en lampa är ett annat exempel, och inte vara beroende av när solen behagas släckas. Så visst blir livet lättare det kan ingen förneka.

Vi har många tankar om livet på Rävbacken, en av dem handlar om att kunna klara sig själva om någonting skulle hända med elförsörjningen. Ett exempel är det kall-skafferi som jag håller på att bygga, som kommer att fungera istället för ett kylskåp. (Uppdateringar om detta kommer i ett annat inlägg) Så spännande tider ligger framför.

20171125_151443750470298.jpg
Men håll med.. Visst är tusen ljus vackert.

Vi ses M

 

Man lär sig nåt nytt varje dag!

Det gör vi kvinnor också, och idag har i alla fall jag först och främst lärt mig att det är så mycket lättare och roligare att jobba när man är två. Som lärare har jag oftast ett ensamarbete vilket jag också trivs med. Jag har ju hela tiden eleverna att diskutera med, att bolla idéer med och att ha kul med. Men det innebär ändå olika roller där det blir en ganska stor skillnad pga att jag som lärare är i ledarposition, så ofta saknar jag ändå att arbeta i team.

Jag och sambon teamar bra ihop och idag lyckades vi byta insatsrör, få fast innerkåpan och sen gjuta fast den inne i skorstenen. Det tog lite längre tid än vi hade beräknat och solen går och lägger sig för tidigt för att vi skulle ha tillräckligt med ljus. Sen var vi sena i starten också. Gårdagen då sambon och svågern höjde golv i stugan, tillbringade jag med mina elever med att ha en frisyrvisning på Jamtlis event ”A fabulous afternoon”. Modellerna hade kläder från en av de bästa butikerna i stan och de skulle återlämnas vid  butikens öppning kl.12 idag söndag.

20171119_132130707218889.jpg

Vi hade alltså tänkt hinna det vi gjorde idag plus fylla skorstenen med vermikulit, en slags isolering för att förhindra kondens, och sen gjuta fast det övre toppfodret. Men det får bli nästa helg, så länge det är klart till sotaren Anders kommer igen. Sen måste han också komma tillbaka när vedspisen är insatt i köket men det blir väl till våren som det ser ut.

Efter den här dagen har jag alltså kunskap om hur man sätter i ett insatsrör (och i vilken riktning, det är nämligen pilar på det)  hur man kilar dit innerkåpan, att det är väldigt svårt att få ut fogmassa ur tuben när det är kallt, hur man blandar vinterbetong och att det är hopplöst att hålla den nymålade muren vit när man håller på och jobbar med nåt i närheten av aska.

 

/Bitte

Att höjas över medelnivå

Visst är det mysigt att höra fåglarna kvittrar för full hals i höstvintersolen. Vi fick däremot höra det inne på grund av ett uppbrutet golv och borttagen isolering. Nu äntligen ska det ske, huset  ska få sin behövliga upplyftning och golvet höjas.

Men återigen behöver jag plöja in i min medelåldriga hjärna att det är ett gammalt torp vi köpt. Ingenting, och då menar jag verkligen ingenting är som det synes vara. Varje öppning, varje liten planka som vi lyfter på ger en ständigt pågående överraskning. Nerver ending story.

Planen för dagen var riktigt klar och enkel. Stugan som var nedsjunken skulle höjas genom att höja mittensylen och palla upp den på nytt. När jag och bästa sidekicken (super tack till svågern Tommy) började frigöra murstocken visade det sig att den gamla muraren använt många olika knep för att kunna mura upp skorstenen och den öppna spisen i det som skulle vara det orörda rummet. Det var balkar hit och dit, det var järnbeslag och skenor så vi fick fundera en bra stund över hur vi skulle gå vidare.

Till slut insåg vi att köket var det som var det viktigaste. Priorieringslistan ekade i mitt huvud som en syrsa på axeln. Vi har ju diskuterat detta i all oändlighet vilket som är viktigast och vad vi bör prioritera.

Nåja beslutet togs att göra en ny balk under golvåsarna och såga av dem från mittenbalken som de var satta i.

Nu börjar roligt komma och när vi väl fått dit våra domkrafter  (de tog 10 ton var) så kunde jag med fantastiskt tillfredställelse höra och se hur balkarna sakta höjde sig

Så nu är det gjort. Kvar att göra är bara (host host) att isolera, lägga tillbaka golvet och sedan är vi på banan igen.

Hur gick det då med den balk du Matz har pratat tidigare om?

Jopp, glad som en lärka kan jag tala om att nu sitter den där. Tack och lov utan att behöva bryta upp mer av golvet.

Vi hörs 😀 Matz