Julkalender 2020 Lucka 11

Små grodorna, små grodorna…

Våren var sen i år precis som i fjol, men när den kom så var den plötsligt het sommar direkt. Jag tror att naturen chockades för plötslig hände allt väldigt fort. I princip hela juni var solig och varm med allt i trädgården så på gång.

För att sedan abrubt stanna av. Det var inte många dagar i juli med tvåsiffrigt på termometern. Men tidigt i juni upptäckte vi att vår lilla damm var full av grodyngel, Så många att det var som ett myller i hela dammen. Vi började fundera över hur de skulle klara sig i den relativt nygrävda dammen när det inte var några växter i den ännu.

Matz googlade och upptäckte att det fanns de som matade grodyngel med fryst spenat. Sagt och gjort, vi köpte spenat i frysta klumpar och kastade i, tillammans med ängssyra som jag plockade runt stugan. Och till slut växte dem och blev till små grodor. Som kanske ligger och sover nere i leran i dammen nu också över vintern.

Mums för ett litet grodknyte!

Julkalender 2020 Lucka 7

Sorjonen.

Efter att ha mött en stor kärlek för oss bägge i Olga, katten som vi tog över av min bror, så började vi fundera över ett sällskap till henne. Tydligen är det inte så viktigt för katter sägs det, men vi kände ändå att det skulle vara fint med en liten i huset ändå. För att det skulle bli en kattunge och inte en vuxen katt stod klart, eftersom det troligen skulle fungera bäst för Olga att acceptera. Men vi var överens om att om det inte skulle fungera, så fick hon bestämma om någon fler fick flytta in eller åka tillbaka där hen kom ifrån.

Så fick vi vi höras talas om, och se en bild på den ljuvligaste lilla varelsen vi sett! En liten hanne med bondkatt, norsk skogskatt och ragdoll i sig. Ett litet lurvigt knyte. Vi hade redan bestämt avsett kön eller utseende så skulle katten heta Sorjonen, efter en finsk deckare som vi sett och gillat mycket.

Dagen kom när Matz kom hem med honom, och jag och Olga satt ute och väntade. Jag erkänner att jag blev riktigt olycklig och orolig när jag såg Olgas första reaktion.


Men det löste sig snart, efter några dagar var Sorjonen accepterad om än ibland lite irriterande. Men då rev hon i så han höll sig på mattan och förstod att ha respekt för Drottningen av Rävbacken. Ganska snart började de leka, äta tillsammans och åtminstone sova i samma säng.

Det är inte svårt att hitta tillfällen att ta bild på lilleman, han är alltid med. När man lagar mat sitter han på axeln, när man putsar fönster tittar han på, och när man duschar ligger han på badrumsgolvet. Och keligare kisse har ingen av oss varit med om, han får aldrig nog.

Nu växer han så det knakar, men är lika kelig och så otroligt mysig! Vi är helt förlorade och jag tror att Olga är lika nöjd.

Julkalender 2020 Lucka 4

Att pussla innebär så mycket. En kan pussla med sitt liv eller försöka få ihop den där oerhört vackra bilden som kittlar ens sinne.

En gång försökte jag pussla ihop en motorcykel, Visserligen var det mitt eget fel att den låg i tusen bitar inför mina fötter, men jag ville verkligen få till det hela. Detta projekt levde sitt eget liv, i mitt inre, tills en flytt till kalla nord fick mig att fatta beslutet att göra mig av med den. Min kära Drepn lever nu förmodligen sitt eget liv någonstans utanför Örebro.

Medan sedan finns det pussel som en bara måste igenom. Det finns inga andra val. Det går inte att bara rycka på axlarna och förklara att det ”bidde inget”. Du måste igenom. Och nu pratar jag inte om julklappspusslet på 5000 bitar utan en verklig tripp trapp trull pussel i skala 1/1.
Det stod vi inför just nu.
Vi vill tacka trappteknik som hjälpte oss att göra våra planer till verklighet

Att ta upp ett hål till övervåningen för att beräkna hur trappen skulle gå upp var ju lätt
Även om tålamodet verkligen ville tryta ibland
Tur att det var någon av oss som behöll sitt lugn, sans och vett
Pusslet anländer i skala 1/1. Jag tror att det var minst tusen bitar.
Snyggt och välgjort
Efter en hel dag med försök på försökt att få bitarna att passa ihop, fick vi äntligen njuta av resultatet. Men det blev ett litet problem…
Hålet som hade gjort var inte riktigt anpassat för trappan så det blev en hel del mätande och skruvande innan vi fick till det.
Men nu äntligen. fick vi in den.
Naturligtvis blev vår inneboende Olga överlycklig att kunna komma upp och röra sig fritt i hela huset
Glada och nöjda kunde vi betrakta vår trappa och känna… detta gör vi inte igen 🙂

Julkalender 2020 Lucka 2

Det tog några dagar och timmar, men vem räknar?
Detta är en del av att med sina egna händer forma tillvaron efter sina drömmar och tankar.
Inom religionen pratar vi om det transcendenta och det immanenta. Det osynliga och det synliga.
Det finns en djup innerlig känsla när det tänkta, det osynliga, det som vi bara kan tänka oss får sin synliga form och vi kan gå, känna och dofta på det som hitintills enbart fanns i våra tankar
Här i lucka 2 vill vi visa lite hur det blev. Vårt arbete med övervåningen som vi är så stolta över.

Julkalender 2020 Lucka 1

Första året som vi hade Rävbacken valde vi att göra en julkalender. Vi båda tyckte det var en kul grej och tänkte att vi skulle göra en i år också. Det kommer att bli tankar och funderingar runt året som gick och lite märkliga händelser under resans gång.
Hoppas att du vill hänga med i lucköppningen.

Några minnen från Januari 2020. Framför allt den 4 januari då vi mitt i nyåret håller på att göra i ordning den övervåning som blev när vi lade på nytt tak.

Att titta ut över det nya sovrummet gav en underbar underliggande känsla av att detta har vi faktiskt gjort, med våra egna händer

Steg för steg, eller rättare sagt bit för bit började övervåningen att växa fram
Hårt jobb ger resultat

Under trädkronorna

Djupt inom mig fanns en dröm om ett däck i trädgården. Ett däck där jag kunde sitta under trädkronorna och drömma mig bort. Ett däck där jag kunde rulla ut min yogamatta och finna den djupa ron i mitt inre. Ett däck som var en dröm som vi båda kunde dela, men framför allt, ett däck där en drink kunde avnjutas i solnedgångens sista flämtning. Sedan såg vi på Trädgårdstider på tv och drömmen fick en konkret form. Ett flytande däck i trädgårdens famn.
Nu är det faktisk så, om verkligheten ska komma och knacka oss på axeln, att vår trädgård kanske inte är så prunkande och frodig som på TV utan snarare alltför lerig barmark. Sedan hjälper det visserligen inte till att våren lyser med sin frånvaro och ännu har inga musöron synts till på de hängande grenarna. Men vi kommer att komma dit.
I vårt inre kan vi se hur vår trädgård kommer att se ut om några år. Trots allt så planterar vi träd just nu i ett femtioårs perspektiv. ”Hur kommer kronan att utveckla sig och se ut då?”
Spännande med tanke på att vi troligtvis aldrig kommer att få uppleva det.
Men åter till den där lilla gården utanför Lund. By the way; Varför spelas det aldrig in några trädgårdsprogram för oss som lever i en kallblåst zon 6 där snön fortfarande ligger kvar i skogarna? Jag vill ju veta vad jag kan plantera just här, som  förhoppningsvis kommer  att överleva.
Men nu vänder vi åter igen.
I programmet gjorde de ett flytande däck med hjälp av lastpallar och altanbrädor. Så här är vår version

wp-15898188382518058239137802652161.jpg

Pallar plockades fram och marken förbereddes med grus för att få den avvägd och jämn

wp-1589818838771752753102152283446.jpg

Stenar lades i lod så att pallarna kom rätt

wp-15898188378065617681484352904179.jpg

I Trädgårdstider användes inte så många längsgående brädor, men jag valde att göra det eftersom jag ville fästa däcket ordentlig i pallarna

wp-15898188372991324175159780727347.jpg

Naturligtvis behövde vi diskutera hur utformningen skulle bli. Det är alltid skönt att kunna resonera sig fram till hur saker och ting skall utformas och se ut. Sedan blir det i alla fall som sambon vill.

wp-15898188368587093544190943326994.jpg

Tur att man har bästa svågern som man kan låna prylar av när det fattas i verktygslådan

wp-1589818836330204074796401936281.jpg

Om jag får säga det själv är jag mycket nöjd med resultatet

wp-15898188354114757157096733720875.jpg

Här kommer vi att njuta många kvällar. Nu ska det bara till lite mer som ett vindskydd och lite dekorationer bl.a. till årets surströmmingspremiär.

Vi ses snart igen
Matz

Mannen på taket. Part 1

När vi började bläddra igenom de gamla uppdateringarna och allt det som vi fått vara med om denna sommar så insåg vi att det var så oerhört mycket som inte var med. Saker och grejer vi gjort som blev till oerhört stora steg för oss även om de var små steg för mänskligheten. Men tänk idag när jag ligger i min säng och tittar upp mot innertaket och får en bultande känsla i min mage av stolthet över vad vi tillsammans kunnat göra, fylls jag av en känsla av lycka. En lycka fullbordad av gemensamma ansträngningar, misslyckanden och lyckande.
Men var börjar man då resan skall beskrivas? Kanske från början eller så får det bli nedslag från en resa som inte handlar om geografiska sjumilasteg utan snarare en inre milslång resa från okunskap till djup förståelse och innerlig kärlek.
Allt började med att inse hur vi behövde göra i ordning vår skorsten som var frostskadad och behov av lite kärlek. Samtidigt lyfte vi vår önskan om att öka ut utrymmet i huset så att vi skulle kunna få ett eget sovrum och en spännande skrivarlya.

wp-15893627427033954796630468182390.jpg

Trots att den såg riktigt bra ut var det många av stenarna som satt lösa och behövdes plockas bort

wp-15893627436361585386964584573397.jpg

Med hjälp av kameran så fotograferade jag varje varv så att kunde mura tillbaka dem på samma sätt som de låg men även då vi behövde förlänga skorstenen, fortsätta på ett korrekt sätt

wp-1589362744098503093988762719667.jpg

wp-1589318088057.jpg

wp-15893629541188889937518979341073.jpg

wp-15893627446093178727261535286977.jpg

Nu började vår jakt efter fler stenar. Men efter lite telefonsamtal, förfrågningar till vänner och bekanta så gick det att få ihop de över tvåhundra som fattades för att kunna komma upp till den nivå som vi hade tänkt. Hos närmaste grannen Linus.

wp-15893629535866729131663964633808.jpg

Till ock med det gamla jordgubbslandet fick släppa till sina stenar, ingen förlust för det skulle ändå bort.

Jag önskar att jag hade gått en kurs i ”Tegelstensklyvning” innan denna sommar. Men hur det nu var så fick jag ihop det och efter ett tag så klippte jag bara till på rätt ställe och stenen klöv sig där jag ville

img_20190707_1048243738317422793242275.jpg

img_20190707_1123367930870553654433583.jpg

Det var tungt att hålla på men en som imponerade var B som sprang med murbruk och stenar uppför stegarna och bara levererade.

När jag tittar tillbaka på bilderna ser det så grönt och skönt ut. Men ett ska ni veta. Vad det någonting som hände denna sommar så var det ett evigt regnande.

img_20190708_1453278380687916734601183.jpg

img_20190708_1453383137176335798412165.jpg

Kul att du ville hänga med på min skorstensåterblick. Mer kommer.

Matz

Den ståndaktige

Jag kommer aldrig att glömma det gamla ödehuset i skogens allra dunklaste vrå. Halva huset hade rasat och resten var omhuldad av mossa så grön att det kändes som att kliva in i en sagovärld.

Men någonting stod rakt upp som det gjort sedan tidens födelse av huset. Det påminnde om den ståndaktige tennsoldaten som stod fast även då elden sakta smälte ned den till grunden. När jag lade min hand mot de svala tegelstenarna kunde jag ana dess historia. Höra alla de människor som växt upp under dess beskydd. En skorsten är någonting mer än bara ett föremål. Den är förutsättningen för livet, i alla fall då vinterns vindar ruskar tåg i huset.

Nu står jag här, lutande mot vår egen skorsten som stolt reser sig mot höjden. För att vi ska kunna ro iland med sommarens projekt, det legendariska takhöjningen, så behöver jag lägga några timmer till att utöka ytterligare några varv på den.

Det är något speciellt med att få blicken upp några meter. Någonting händer inombords och ett lugn sprider sig i kroppen. Det kanske har att göra med att ögat fångar horisonten. Den får bli en del av oändligheten.

Med slägga och huggmejsel var det bara att gå på. Kronan överst på skorstenen bjöd på lite motstånd, men med envishet och styrka gick den att få bukt med.

Det är inte bara horisonten som erbjuder en fröjd för ögat.

När Kronan väl var borta blev jag glad över att vi tagit tag i detta i nuläget. Fler av varven var jag tvungen att plocka ner eftersom fogen smulades upp i beståndsdelar. En ommurning var verkligen av nödvändighet.

Tegelstenar är ett fantastiskt material. År efter år, i alla olika väderslag vi kan tänka oss, behåller de sin form och funktion. Du kan återanvända hundraåriga tegelstenar och de är som nya. Fantastiskt tycker jag. Men naturligtvis måste de bearbetas lite innan de kan användas igen. Allt gammal bruk måste bort och de får ske den hårda vägen.

Nu ligger de där i väntan på att återigen fogas in i sina rätta platser. Och cementblandaren är redo.

Full av arbetslust vaknade jag idag, med en iver att få komma igång. Om bara inte detta regn som forsar ned från en gråmulen himmel hade varit.

Så murartagen får vänta på en lite mer snäll dag.

Visst gör det ont när knoppar brister

Naturen har alltid varit viktigt för oss båda. Det är nog en av anledningarna till att vi gör det vi gör just nu och förbereder oss på att flytta ut. Så många hämtar bilder och inspiration från allt det fantastiska som omger oss. Våra ögon är känsliga för grönt.
Till och med Luther tog med naturen i sina tankar. Det finns ett citat som tillskrivs Martin Luther: ”även om jorden skulle gå under i morgon skulle jag plantera mitt äppelträd idag…”

Jag tror att det handlar om någonting fundamentalt i människan. Vår längtan efter enkelhet och jordnärhet är stor och stark. Tänk alla som drömmer om den fantastiska trädgården med mängder av fjärilar och blommor. Men också framför allt bin. På tal om det. Just nu har jag signat upp mig på en bikurs. Tänkte att marken runtomkring oss väl har plats för ytterligare ca 70 000 innevånare.

Ända sedan barnsben har jag varit rädd för getingar och annat som jag trott vara getingar. Men med kunskap växer modet att möta, och det är som i livet. Vår rädsla för andra gör att vi stänger in oss istället för att öppna upp och omfamna det spännande som ligger framför.

Nu har jag faktiskt testat mig och fått veta att jag är allergisk mot getingar men inte mot bin. Så jag tänkte varför inte? Omgivningen kommer att tacka oss med fantastiska pollinerare som kommer att jobba oavbrutet och en liten honungsburk från Rävbacken låter ju inte helt fel.

Helgen har annars flutit på i det grönas tecken. Planteringar, både högt och lågt så toalettprojektet fick vila lite till nästa helg.

B hittade en korg från sin pappas lanthandel som kom till användning för ett jordgubbstorn. Ser så fram emot att få plocka så att det vattnas i munnen.

cof

Vi försöker också gör lite fint runtomkring. Det är inte riktigt läge än får alla de stora trädgårdsplaner som finns men en liten blomma här och där som får glädjen att spritta i kroppen är inte helt fel

cof

Jag jobbar med konfirmander och på en av konfirmationerna som jag var med på nu under våren hade vi gjort fröpinnar att dela ut till alla som kom. Glasspinnar som vi limmade fast frön på. Det blev några över som jag valde att stoppa ner på lämpliga platser.

rhdr

Några fler pallkragar är också på gång.

cof

Förra året försökte vi att plantera potatis på ett speciellt sätt. Det gick så bra att vi ville göra om det i år. Men nu har vi utökat landet ”lite” mer för att täcka vinterbehovet av potatis

B är ju en stjärna att hantera gamla rundbalar så det fick bli hennes uppgift i år också

Själv tog jag helt ansvaret för min lilla sparrisodling. Vi ville ha sparris. Vi älskar sparris. Så vem som fick den fantastiska iden att plantera sparrisfrön vet jag inte riktigt men det lät ju helt fantastiskt. Det var det att se dessa små, gängliga gröna, sa jag små, sakta sträva upp mot himmelen. Tills vi började läsa på hur vi skulle plantera ut dem. Det var en detalj som vi inte riktigt hade reagerat på . Det tar upp mellan fem till sex år när man fröodlar sparris innan det går att skörda de små gröna delikatesserna. Alltså, sex år.

Så jag tog ett hörn av köksträdgården och planterade dem själv.

Återkommer om sex år hur de smakar.