Äntligen kunde jag ta en heldag i stugan för att sitta och fundera och filosofera lite fast det blev ju en hel del annat gjort också. Det känns så skönt att komma igång igen efter alla helger som varit, nu är det dags för nästa stora projekt. Men jag kan inte riktigt förstå varför det alltid blir så mycket runtomkring mig när jag håller på. Tur att sambon är förstående.
Här kommer en liten titt i hur vi har det just nu.
Lev väl
/Matz
Efter denna magiska dag som har varit, är det dags att komma tillbaka med ännu ett litet inslag med skafferiet i fokus. Sedan kommer det att vara lugnt på denna front fram till dess att vi börjar med ytfinishen i köket. Många planer finns och många beslut kommer att fattas under dagar som kommer, men vi ser fram emot detta med spänning.
Trots detta vill jag börja med att berätta om denna fantastiska natt och dag som har varit. I natt så blev som det brukar bli i min ålder, ett trängande behov av att gå ut. Väl på bron stod jag bara och djupandades in friden och den fantastiska stjärnhimmeln som bredde ut sig framför mina ögon. Är så tacksam och glad att vi funnit denna plats på jorden.
Det finns en ton av frihet och mening i varje stjärnas ljus som glittrar i snön framför mig. Tystnaden är så kompakt att sträcker jag ut handen så skulle mina fingrar nudda vid det oändliga. Jag ser mig omkring över lägdan som breder ut sig och funderar över detta liv kontra vardagens hårda villkor. Simone de Beauvoir klär mina tankar i ord:
”Om jag envisas med att slå näven mot en orubblig vägg, förbrukas min frihet av denna fruktlösa gest utan att lyckas ge sig ett innehåll; den förfaller till tom möjlighet”
Men nu var det dags att slutföra det som var påbörjat.
Kallskafferiet.
För att kunna ha den temperaturen i skafferiet som vi vill ha behöver dörren vara så pass isolerad så att ingen temperaturväxling sker mellan köket och skafferiet.
Så det var dags att skruva och limma lister på 100 åringen och lägga in cellplast som isolering.
För att kunna garantera att dörren går att öppna måste vi testa den mot dörrfodret hela tiden.
Det som har varit vårt syfte under hela vår resa är att kunna använda så mycket som möjligt av material som vi redan har. Att använda och nyttja varje bit så långt som möjligt. En restbit av OSB-skivan fungerade som inneslutning av isoleringen
Skruvarna som i ett tidigare inlägg fick gå igenom en rostningsprocedur skulle nu användas. Återigen slås jag av det fantastiska att vara två som hela tiden funderar och fungerar tillsammans. Idén att rosta kom från min kära sambo och från samma hjärna kom den intelligenta tanken att lägga en distans bakom gångjärnet eftersom dörren sviktade lite efter den första skruvningen.
Äntligen är dörren på plats, hyllorna finns där och vi har börjat ställa in maten som är bäst att ha. I alla fall om Sveriges Riksdag får bestämma 🙂
Kvar är som sagt, utanpåverket. Det skall spacklas lite, målas och ett dörrfoder skall till. Men det blir en helt annan berättelse som jag ser så mycket fram emot.
Lev Gott /Matz
Under sommaren gjorde jag en upptäckt som fick mig att fundera en hel del om vårt samhälle och vårt sätt att konsumera. Hos bästa svågern och svägerskan finns en liten sträng utmed häcken där en fantastisk liten ört växer. Kirskål så förbannad och avskydd av många trädgårdsälskande
Glömmer aldrig en episod då jag bodde i Strömsnäsbruk i Kronoberg då den dåvarande grannen försynt påpekade att det var dags för mig att ta itu med Kirskålen som växte på tomten. Han ville inte att den skulle spridas för vinden.
Visserligen hade jag hört talas om att kålen fungerade utmärkt att äta men var lite skeptisk tills vi kokade en soppa på den och njöt i fulla drag. Men att gå så långt att jag skulle vara beredd att betala 600 kronor kilot för en växt som betraktas som ogräs, det går över mitt förstånd.
Det som en del betraktar som avskräde kan vara guld i någon annans händer. Detta är på pricken en beskrivning av min relation till rost.
Älskar rost.
På sina rätta ställen är det få saker som kan få igång mig på samma sätt som rost.
Tänk att den alltid dyker upp när man minst anar det eller när en blir superarg på sig själv för att man glömt sågen ute. Men hur går det till när man verkligen vill att det ska bli rost på ett ställe?
Vi håller på att bygga vårt kallskafferi. Till dörr kommer vi att använde en 100 åring som verkligen bär sin ålder med vördnad. Det syns i varje detalj på dörren hur den mottagit åldern så även på gångjärnen. Vi har en ide eller rättare sagt en tanke om att ha dem synliga eftersom de är så vackra då kommer problemet upp… Hur ska vi ha det med skruvarna?
Naturligtvis behöver de vara rostiga. Det finns ingen möjlighet att använda blanka skinande skruvar till detta projekt.
Vi har i Östersund en fantastisk butik, Kulturarvet, där personalen aldrig är rådlösa utan möter varje fundering och tanke med samma energi och entusiasm. Därifrån fick vi lösningen till vårt problem.
Först skall de doppas i ammoniak sedan ska man gnida dem i händerna. Därefter sker magin.
Nåväl ammoniak är ju inga svårigheter att skaffa så vi började leta. Kan inte säga att det var så energiskt men så fort vi var på en butik sökte vi i hyllorna men fann ingenting. Tills världens bästa frisör kom på en lösning.
Det är inte helt dumt att dela bostad med en superfrisör här finns det möjligheter och oortodoxa lösningar. Naturligtvis använde vi helt enkelt hårfärg som innehöll en del ammoniak.
Sedan fick det ligga ett tag för att riktigt gotta in sig. När det var dags att skölja av dem använde jag lite salt i vattnet.
Resultatet börjar visa sig efter bara några timmar. Nu ska det bli spännande att se hur den färdiga dörren blir.
Vi ses snart igen /matz
I nådens år 2017 bestämdes att alla i hela världen skall betala skatt. Detta gällde även Matz som var i Rävbacken, tillika hans trolovade, Bitte som ej var havande. (Tackolov, Bittes anm.) De färdades från Östersund med hjälp av en pålitlig rumänsk bil hela vägen upp mot rävbackarna. Nu var tiden mogen att påbörja julkalaset, som i morgon tar sitt avstamp i ett halvfärdigt kök där vise folk från fjärran landskap kommer att medverka. Stjärnan strålar klart, så även Bitte och hennes trolovade, Matz
Glädjen står högt i tak, eftersom ett kallskafferi snart står färdigt i hörnet.
Vår dröm om att kunna leva så billigt och klimatsmart som möjligt innebär också att hitta fiffiga lösningar på vardagliga problem. Som kylskåp till exempel, en onödig produkt som slukar en massa ström. Onödig, säger jag då möjligheten finns att kunna skapa något liknande utan kontakt med strömmen.
Första gången jag läste om kallskafferi var på den fantastiska sajten Alternativ.nu. Tänk att kunna ha ett skafferi i stugan som konstant håller ca 4 grader oavsett väder och årstid ute.
För att kunna ordna detta var vi tvungna att sätta in ett jordrör som leder den nedkylda luften in i skafferiet.
Efter lite letande hittade jag en bloggare som heter Sara May som berättar om sitt projekt med jordrör. Hon hade även en superbild som jag lånade
Jordröret bör ligga på två meters djup och vara runt 20 meter. Sen ska det sluta i en stenkista i lägsta nivå så att kondensen rinner ner i marken. Som ni ser på våra bilder så ser ni röret redan som sticker upp i skafferiet. Jag har förstått att det bör vara 110 mm avloppsrör.
En kollega sa till mig häromdagen att en alltid bör ”tillsätta långsamhet”
Det försöker vi lära oss. Ett litet steg varje dag. Även om det är just nu i gnistrande jultider som skafferiet så sakteliga får sin form, så kommer det att dröja till sommaren innan spaden sätts i marken och röret kan läggas ned.
Önskar er alla en fantastisk jul
/matz
Dagen som gick var fylld av diverse överraskningar och annat smått och gott.
Sade jag att min sambo är världens bästa hittare. Skulle hon vara med i Pippi böckerna skulle hon vinna alla hittar tävlingar och Pippi skulle beundra henne.
Vi var på jakt.
Nätauktioner är ett fantastiskt spännande tidsfördriv framför allt om det finns ett stort behov av diverse prylar, mest byggrejor. Så var det nu.
Vi var inne på att få tag på tegelstenar och det fanns det. En hel pall med tegelstenar som stadigt ökade i priset. Men där fanns även en pall med tegelpannor och under dem låg helt enkelt fantastiska tegelstenar. Handgjorda men med en underbar yta.
Glada i hågen kör vi upp mot utlämningsstället, glada utan en föraning av vad som väntade. Innan jag hämtade upp släpvagnen och medhjälparna blev det en sväng till byggbolaget för att hämta 150 kg betong som skulle användas till att gjuta plattan där vedspisen ska stå.
Så tänk er själva. Framhjulsdriven bil 150 kg i bakluckan och sedan kommer gaffeltrucken och slänger upp hela pallen, som garanterat vägde tonnet.
Vi kunde bara se på när hjulen på släpet blev plattare än mitt cykelhjul när jag cyklade in i trottoarkanten härom månaden. Vi tittade bara på varandra. Vilken tur att det inte är långt till macken. Trodde vi.
Tänkte att man inte kunde få ut mer luft ur däcket men när maskinen som skulle fylla på luft istället släppte ut det insåg vi att nu blev det ett problem. Sakta, sakta som jag aldrig har kört tidigare så kunde vi komma fram till bäste svågerns jobb där vi äntligen fick tag på en tryckluftsmaskin som fungerade. Nu äntligen kunde färden gå upp emot Rävbacken.
Så nu är plattan gjuten. Stenarna inflyttade och så snart betongen brunnit ihop så ska jag börja mura. Ett nytt och spännande äventyr!
Ibland blir det en karusell i huvudet. Du vet en sådan med färgglada hästar och enhörningar som sakta snurrar runt i en evig cirkel helt omöjliga att bryta sig ur och ta en annan väg. Liksom när jag satt med näsan borrad ner i datorn sökande på billig panel att sätta upp i taket. Köksområdet börjar ta sin form och jag ville så gärna skynda på det hela. Hela den vackra bild som målades upp i mitt huvud. Då säger hon, inspirationen i mitt liv och hon som håller mig på rätt kurs, att kan vi inte behålla det befintliga undertaket och måla det.
Naturligtvis så är det så. Hur gärna jag än ville säga att det var min ide så slår hon huvudet på spiken och får rätt. Återigen.
Det är det som gör detta så spännande och så bra. Tillsammans så skapar vi någonting med egna händer där vi båda medverkar mot ett mål.
Saker händer hela tiden och nu är det snart dags att försöka få huset i lod. Med bästa hjälpen till hands så kommer vi att inom en snar framtid lyfta delar av stugan och palla upp under den. Det finns en skillnad mellan murstock och yttervägg på allt från 7 centimeter till i värsta fall 10 centimeter.
Just nu har jag brutit upp en bit av golvet för att kunna nå balken vi ska lyfta i, bara det blev ett äventyr. Lätt som en plätt trodde jag innan jag började rucka på golv balkar som legat där sedan jorden formades. Med handsmidda spikar var det nog tänkt att det skulle klara av en jordbävning på minst 7 på Richterskalan. Så tanken att försiktigt och varsamt ta upp dem för att hyvla golvplankorna föll som trasor mellan mina fötter när smulorna stillsamt återigen lagt sig till ro, och rummet fylls av skriet från spikar som sakta dras ur
Så nya planer smids och nytänkande är återigen ett måste
/m
Hoppas att ni orkar en till.
Äntligen får vi börja riva och slita. Det finns en fantastisk tillfredsställelse att med egna händer slita ner och få bort. Naturligtvis med det nya som ska växa fram i sikte.
/matz
Vårt syfte med bloggen det är att dela det vi gör i stugan med dig som följer oss. Men det blir också en dokumentation för oss själva där vi sedan kan se hur mycket arbete vi har lagt ned. Det är lätt att glömma alla snåriga väga som måste tas. Som tex. denna gång. För att kunna vara där och göra allt arbete som vi vill behövde vi göra i ordning vardagsrummet så att vi kunde leva, sova och äta i en fräschare och trevligare miljö.
Så låt oss presentera dagens film, som gjordes för några veckor sedan.
Med lite darrande händer fäster jag två frimärken på ett oerhört viktigt brev. Ett brev som kan förändra en del av livet på Rävbacken.
Vår första ansökan.
Det känns lite heligt och högtidligt. Nästan som en skolavslutning eller första gången jag hade slips på mig. Ett steg in i en vuxenvärld som jag inte har en aning om hur det fungerar, men behöver låtsas som om jag kan. Du vet, innan man blir avslöjad.
Själva byggelementet finns det ingen rädsla inför. Att snickra ihop en fungerande vardag för mig och Bitte är inga problem. Allt går att lösa genom googling eller frågor till närmast sörjande.
Men detta är att slänga sig ut i ett tillstånd där jag inte har en aning om vad motparten ska tycka och säga. Dessutom kommer det att kosta pengar.
Att vi skulle ha en mulltoa eller separett var ganska självklart från början. Det handlar om miljö och hur vi vill vara med och vårda den. Varför slänga ut fungerande gödning tillsammans med rent dricksvatten så att en behöver köpa kemiska gödningsämnen för att tillföra det vi tar från jorden?
Det jag nu har försökt att teckna ned, i ansökan, handlar i första hand om vilket typ av avloppssystem som vi vill ska sättas in i stugan. Inte för pråligt eller för dyrt. Inte någonting som behövs tömmas med regelbundna intervaller av en stor lastbil som ska komma. Vår grundtanke är ju att få till en sådan stor självhushållning som möjligt och då kan en inte vara beroende av att yttre saker hela tiden skall fungera. (Du vet den dagen då samhället brakar ihop :-)).
Så det får bli ett system med ett biologiskt filter som filtrera vattnet från handfat, dusch, tvätt och kök. Ett BDT filter. Sedan ska detta mynna ut i en rotzon som gör den slutliga reningen och i praktiken skall rent vatten komma fram ur alltihop.
Att rota sig igenom informationen om rotzoner som i mitten av 70 talet formades som en ide från Tyskland och Holland (I Danmark har intresset för rotzoner vuxit och idag finns flera anläggningar) är inte lätt, det är en djungel på rotnivå. Men en artikel i tidningen Åter från 2005 ledde mig på rätt spår och sedan har det varit ett detektivarbete för att kunna gå vidare därifrån. Det kommer att bli spännande att se hur kommunen reagerar på vårt förslag.
Mer om Rotzonen kommer att presenteras i ett annat inlägg. Förhoppningsvis när vi får ett besked från kommunen, och vi kan börja planera för bygget
Så nu håller vi tummarna för allt vad vi är värda
Endast döda fiskar simmar med strömmen.
/matz
Idag hade jag date med sotaren i stugan. Vilken trevlig en! Jag gissar att de får en hel del träning i service med alla de kunder de träffar precis som jag själv gjorde i mitt förra yrke. Två yrken som liknar varandra en hel del inser jag.
Men han kunde inte göra sitt jobb fullt ut idag och jag undrar vad vi tänkte på innan? Förra ägarna fick en anmärkning på att det saknades stege på taket. Det visste vi om. Tror ni vi har fixat en och hur halt tror ni det var på tegeltaket med blötsnö på? Han vägrade kliva upp och det hade jag också gjort. Men vi fick en massa bra tips på vad vi behöver göra, mer än han hade behövt ge information om. Så nu blir det en hel massa fix och sen en ny date. Vi återkommer om vad vi ska göra.
Förra helgen fick vi tag på två väldigt fina dörrar som är runt 150 år gamla! En ska bli skafferidörr och den andra dörr till badrummet. När det gäller den senare så har vi en bra viktkoll där, för den är bara 61cm bred så blir vi för runda så blir det till att använda utedasset. Men det kanske sköter sig själv för skafferidörren är lika smal.
Eftersom det hela tiden tillkommer mer jobb så ser det ut som en hel del får skjutas på framtiden. Men planen är fortfarande att vi innan tjälen ska hinna rikta stugan (som man nästan skulle kunna använda som en velodrom om den var rensad inuti, fast nu överdriver jag väl lite) och hinna bryta upp köksgolvet för att sätta i extra golvregel. Samt måla kökstaket, när vi har fixat det sotaren har gett oss i uppgift.
Tur man inte är så rädd för att jobba. Men cykla då?
/Bitte
Rävbacken 