Rävbacken

Julkalender 2020 Lucka 3

A room with a view

När vi hade gjort stommen klar till vår övervåning började vi fundera på innehåll och funktion. Stommen som svåger Tommy räknade alla vinklar på, efter väninnan Lisas ritning. Stommen som håller den kraftiga takbalken som vi fick av bäste grannen Jörgen och som bror Peo, Tommy och Matz lyckades baxa upp med hjälp av Jörgen och traktorn. Jag har nämt det förr och gör det igen, bra grannar och stöttande familj och vänner är guld.

Det var ju det här med fönster. Vilka, vad och hur mycket får de kosta? Tills vi insåg att väninnan Nina kommit med några väldigt fina enkelfönster som ju skulle passa i både mått och utseende.

Så det det blev dem, och så här i efterhand är vi väldigt nöjda med utseendet, både inne och ute. Självklart blev det lite dragigt men det har vi löst med ett innerfönster som jag har gjort av en enkel hemmasnickrad ram med glas i. Ett problem är att det blir fukt mellan inner- och ytterfönster Det ska jag lösa med att täta noggrannare mellan, för att sen göra ett lufthål i ytterfönstret så att fukten slipper ut.

Här ser man blänket i innerfönstret och ramen, just nu bara fäst med en liten spik. Fotot ovanför är från Amerikat, när min farfar gjorde militärtjänst under Första världskriget. Panoramafoto, man kan inte annat än bli imponerad både över tekniken och farfars äventyrslusta och driv.

Här en närbild på farfar, andre man från vänster i mittenraden.
Hatten har har på bilden använder min bror än idag.

Julkalender 2020 Lucka 4

Att pussla innebär så mycket. En kan pussla med sitt liv eller försöka få ihop den där oerhört vackra bilden som kittlar ens sinne.

En gång försökte jag pussla ihop en motorcykel, Visserligen var det mitt eget fel att den låg i tusen bitar inför mina fötter, men jag ville verkligen få till det hela. Detta projekt levde sitt eget liv, i mitt inre, tills en flytt till kalla nord fick mig att fatta beslutet att göra mig av med den. Min kära Drepn lever nu förmodligen sitt eget liv någonstans utanför Örebro.

Medan sedan finns det pussel som en bara måste igenom. Det finns inga andra val. Det går inte att bara rycka på axlarna och förklara att det ”bidde inget”. Du måste igenom. Och nu pratar jag inte om julklappspusslet på 5000 bitar utan en verklig tripp trapp trull pussel i skala 1/1.
Det stod vi inför just nu.
Vi vill tacka trappteknik som hjälpte oss att göra våra planer till verklighet

Att ta upp ett hål till övervåningen för att beräkna hur trappen skulle gå upp var ju lätt

Även om tålamodet verkligen ville tryta ibland

Tur att det var någon av oss som behöll sitt lugn, sans och vett

Pusslet anländer i skala 1/1. Jag tror att det var minst tusen bitar.

Efter en hel dag med försök på försökt att få bitarna att passa ihop, fick vi äntligen njuta av resultatet. Men det blev ett litet problem…

Hålet som hade gjort var inte riktigt anpassat för trappan så det blev en hel del mätande och skruvande innan vi fick till det.

Naturligtvis blev vår inneboende Olga överlycklig att kunna komma upp och röra sig fritt i hela huset

Glada och nöjda kunde vi betrakta vår trappa och känna… detta gör vi inte igen 🙂

Julkalender 2020 Lucka 2

Det tog några dagar och timmar, men vem räknar?
Detta är en del av att med sina egna händer forma tillvaron efter sina drömmar och tankar.
Inom religionen pratar vi om det transcendenta och det immanenta. Det osynliga och det synliga.
Det finns en djup innerlig känsla när det tänkta, det osynliga, det som vi bara kan tänka oss får sin synliga form och vi kan gå, känna och dofta på det som hitintills enbart fanns i våra tankar
Här i lucka 2 vill vi visa lite hur det blev. Vårt arbete med övervåningen som vi är så stolta över.

Julkalender 2020 Lucka 1

Första året som vi hade Rävbacken valde vi att göra en julkalender. Vi båda tyckte det var en kul grej och tänkte att vi skulle göra en i år också. Det kommer att bli tankar och funderingar runt året som gick och lite märkliga händelser under resans gång.
Hoppas att du vill hänga med i lucköppningen.

Några minnen från Januari 2020. Framför allt den 4 januari då vi mitt i nyåret håller på att göra i ordning den övervåning som blev när vi lade på nytt tak.

Allt skulle samlas under det nya taket. Golvskivor och trägolv fick samsas sida vid sida

Att titta ut över det nya sovrummet gav en underbar underliggande känsla av att detta har vi faktiskt gjort, med våra egna händer

Steg för steg, eller rättare sagt bit för bit började övervåningen att växa fram

Återbrukarna

Vi har bägge skrivit många gånger om att vi inte har skrivit. Vi har också skrivit om anledningarna, vi har helt enkelt jobbat istället. Det vill säga förra sommaren, sommar 2020 har varit annorlunda även på den fronten. Men när förra sommarens mycket sena middag intagits efter en lång dag med hårt kroppsarbete så inföll paltkoma och den ömma och trötta kroppen orkade inte ens med lite datorklickande.

Efter det jobbade vi på helger och de kvällar vi orkade, på lediga dagar och jullov. Till slut hade vi inrett vår övervåning så pass att den var beboelig. Tja, inte bara det, vi älskar den. Den är vi, den är vårt skapande och vi känner oss väldigt hemma och avslappnade i vårt sovrum och i vårt arbetsrum/skrivarlya (som jag sitter i just nu i skrivande stund)

I coronatider har det blivit så att vi bott i stugan mer än vad som var planerat, för att inte vi och våra inneboende i lägenheten inne i stan ska umgås alltför nära. Det har varit väldigt bra på det sättet att vi har kunnat känna efter mer, planera mer och framförallt jobba mer på det som behöver göras.

Den här sommaren har jag och Matz tyvärr haft väldigt lite semester tillsammans, så vi har inte hunnit med ens hälften av det vi ville. Vi har upptäckt att vi jobbar bäst om vi jobbar tillsammans, framförallt behövs ofta ett par händer till och inte minst muskelkraften!

Men för er som vill få lite uppdatering på var vi ligger till i projekten så kan ni lyssna på ett radioinslag här:

https://sverigesradio.se/artikel/7516796?fbclid=IwAR22KCj4BSDsfpEP11-3rYywcNSH0GYalZvHTPZlfBUy5CsL8N34BVlYSTc

Eller läsa Östersundspostens Artikel

Och vi lovar som vanligt att vi ska bättra oss!

Lite blomsterrabatt har det blivit i sommar, men de här blommade inte förrän nu i augusti. Jordgubbsblommorna kom i mitten av juli….

Under trädkronorna

Djupt inom mig fanns en dröm om ett däck i trädgården. Ett däck där jag kunde sitta under trädkronorna och drömma mig bort. Ett däck där jag kunde rulla ut min yogamatta och finna den djupa ron i mitt inre. Ett däck som var en dröm som vi båda kunde dela, men framför allt, ett däck där en drink kunde avnjutas i solnedgångens sista flämtning. Sedan såg vi på Trädgårdstider på tv och drömmen fick en konkret form. Ett flytande däck i trädgårdens famn.
Nu är det faktisk så, om verkligheten ska komma och knacka oss på axeln, att vår trädgård kanske inte är så prunkande och frodig som på TV utan snarare alltför lerig barmark. Sedan hjälper det visserligen inte till att våren lyser med sin frånvaro och ännu har inga musöron synts till på de hängande grenarna. Men vi kommer att komma dit.
I vårt inre kan vi se hur vår trädgård kommer att se ut om några år. Trots allt så planterar vi träd just nu i ett femtioårs perspektiv. ”Hur kommer kronan att utveckla sig och se ut då?”
Spännande med tanke på att vi troligtvis aldrig kommer att få uppleva det.
Men åter till den där lilla gården utanför Lund. By the way; Varför spelas det aldrig in några trädgårdsprogram för oss som lever i en kallblåst zon 6 där snön fortfarande ligger kvar i skogarna? Jag vill ju veta vad jag kan plantera just här, som förhoppningsvis kommer att överleva.
Men nu vänder vi åter igen.
I programmet gjorde de ett flytande däck med hjälp av lastpallar och altanbrädor. Så här är vår version

Pallar plockades fram och marken förbereddes med grus för att få den avvägd och jämn

Stenar lades i lod så att pallarna kom rätt

I Trädgårdstider användes inte så många längsgående brädor, men jag valde att göra det eftersom jag ville fästa däcket ordentlig i pallarna

Naturligtvis behövde vi diskutera hur utformningen skulle bli. Det är alltid skönt att kunna resonera sig fram till hur saker och ting skall utformas och se ut. Sedan blir det i alla fall som sambon vill.

Tur att man har bästa svågern som man kan låna prylar av när det fattas i verktygslådan

Om jag får säga det själv är jag mycket nöjd med resultatet

Här kommer vi att njuta många kvällar. Nu ska det bara till lite mer som ett vindskydd och lite dekorationer bl.a. till årets surströmmingspremiär.

Vi ses snart igen
Matz

Olga.

Huskatten. Buskatten. Myskatten.

Jag har alltid sett mig själv som hundmänniska. Hundar, de som alltid vill tjäna dig, ge dig all kärlek och gör allt för dig. De är fantastiska och jag längtar verkligen till den dagen vi har en på gården.

Så kom Olga, min brors katt som behövde ett nytt hem. Hon har fullständigt tagit över oss och stugan, allt är hennes nu.

Jag har haft katt förut, eller rättare sagt, familjen hade katt. Jag minns särskilt en som alltid låg på min fars mage när han låg och löste korsord efter att han hade stängt lanthanden för dagen. Men första minnet av en katt var när jag efter idogt tjatande fick tillåtelse att ha en kattunge hemma ”men bara över helgen”. Föräldrars mindre kloka beslut, hamnar den historien under. En sjuåring får låna hem en kattunge och möter för första gången i sitt liv Den stora kärleken. Kattungen fanns en mil från byn, hemma hos en klasskamrat. Dit hade jag cyklat många gånger, den här gången med en skokartong på pakethållaren, med en mjuk gammal handduk för att kattungen skulle ha det skönt. Ni förstår ångesten när känslan av separation från detta underbara lilla knyte låg över mig under hela helgen. Så en plan tog form! Jag skulle bara låtsas skjutsa hem den och sen gömma den! Sagt och gjort, skokartongen packades igen, den här gånge också med en liten flaska grädde. Jag visste ju inte hur länge jag skulle behöva vara borta, jag kanske till skulle bli tvungen att rymma för att få vara med min stora kärlek?

Jag cyklade en bit utanför byn, gömde cykeln och gick sedan genom skog och åkrar för att komma bakvägen hem till vårt hus, lanthandeln. Bredvid huset låg ett stort magasin, lager för allt möjligt som såldes men också förråd för våra privata saker på övervåningen. Där fanns gamla mattor och gardiner och av dem gjorde jag en mysig bostad i en stor vid gammal tvättkorg till de lilla knytet. Sedan la jag ett myggfönster ovanpå så att den inte skulle kunna rymma.

Ingen visste nåt om det här, inte ens min kompis som jag fått låna kattungen av. Men jag kunde inte hålla tyst för min syster, hon som gett mig goda råd genom hela livet och var både äldre och klokare. Hon fick mig förstå att det nog inte skulle fungera, särskilt under vintern och att katten till slut skulle upptäckas och kanske inte heller ha det så bra där i tvättkorgen.

Så jag kröp till korset, berättade för min mamma. Som förstås inte inte hade hjärta att kräva att jag skulle lämna tillbaka den, så till min stora lycka fick min hjärtas kära bo kvar.

Men så inser jag när jag funderar över det här med katt vs. hund, att det för min del egentligen inte handlar om det. Det handlar om djur. Något år tidigare blev jag bästa kompis med Tant Augusta, som kom flyttandes från fjället till vår by. En som man idag kallar 70plussare och som inte orkade det hårda livet på fjället under vintern längre och därför flyttade ner till nära till både affär, post och sjukvård. Hon hade med sig sin son (50plussare) häst, kor, getter, höns och hund. Hunden hette Trulsa och blev mor till min första hund Lady, en annan av mina största kärlekar.

Bland det finaste och roligaste jag visste var killingar, så jag var hos Tant Augusta i lagården ofta. En dag fick jag låna hem en killing! Tant Augusta var underbar, hon var med på alla mina upptåg. En drömkompis för en liten tjej med stora idéer och stark vilja! Den stoppade jag i en potatissäck och bar den ca en kilometer på ryggen nedför skolbacken i byn. Jag band fast den i hallen i vår trerummare ovanpå affären och gav den väl i alla fall vatten, men sen sviker minnet när det gäller mat. Mina föräldrar fick sig en överraskning när de kom upp efter arbetsdagen när det var getspillning mest överallt. Den fick jag inte behålla.

Slutsatsen är att det inte handlar om katt eller hund. Det handlar om djur. Jag älskar djur. Men just nu älskar jag Olga mest.

Teaser 2

Förstår vad du tänker. Vad ska de nu hitta på?

Vi säger inget än, men det kommer att bli episkt.

Mannen på taket. Part 1

När vi började bläddra igenom de gamla uppdateringarna och allt det som vi fått vara med om denna sommar så insåg vi att det var så oerhört mycket som inte var med. Saker och grejer vi gjort som blev till oerhört stora steg för oss även om de var små steg för mänskligheten. Men tänk idag när jag ligger i min säng och tittar upp mot innertaket och får en bultande känsla i min mage av stolthet över vad vi tillsammans kunnat göra, fylls jag av en känsla av lycka. En lycka fullbordad av gemensamma ansträngningar, misslyckanden och lyckande.
Men var börjar man då resan skall beskrivas? Kanske från början eller så får det bli nedslag från en resa som inte handlar om geografiska sjumilasteg utan snarare en inre milslång resa från okunskap till djup förståelse och innerlig kärlek.
Allt började med att inse hur vi behövde göra i ordning vår skorsten som var frostskadad och behov av lite kärlek. Samtidigt lyfte vi vår önskan om att öka ut utrymmet i huset så att vi skulle kunna få ett eget sovrum och en spännande skrivarlya.

Trots att den såg riktigt bra ut var det många av stenarna som satt lösa och behövdes plockas bort

Med hjälp av kameran så fotograferade jag varje varv så att kunde mura tillbaka dem på samma sätt som de låg men även då vi behövde förlänga skorstenen, fortsätta på ett korrekt sätt

Nu började vår jakt efter fler stenar. Men efter lite telefonsamtal, förfrågningar till vänner och bekanta så gick det att få ihop de över tvåhundra som fattades för att kunna komma upp till den nivå som vi hade tänkt. Hos närmaste grannen Linus.

Till ock med det gamla jordgubbslandet fick släppa till sina stenar, ingen förlust för det skulle ändå bort.

Jag önskar att jag hade gått en kurs i ”Tegelstensklyvning” innan denna sommar. Men hur det nu var så fick jag ihop det och efter ett tag så klippte jag bara till på rätt ställe och stenen klöv sig där jag ville

Det var tungt att hålla på men en som imponerade var B som sprang med murbruk och stenar uppför stegarna och bara levererade.

När jag tittar tillbaka på bilderna ser det så grönt och skönt ut. Men ett ska ni veta. Vad det någonting som hände denna sommar så var det ett evigt regnande.

Kul att du ville hänga med på min skorstensåterblick. Mer kommer.

Matz

Nä, nu måste vi skärpa oss!

Tiden är som en strömmande älv. För varje sekund förändras vattnet så att du aldrig kan kliva ner i exakt samma plats som tidigare.
Så är det för oss på Rävbacken också.
Ibland låter man vardagens rutiner definiera allt det som sker runt omkring en, och i sitt innersta tror man att det inte händer någonting. Medan verkligheten är att allt förändras och idag är inte gårdagen.
Det har hänt så mycket i våra liv och i vårt hem sedan vi uppdaterade vår tillvaro på denna blogg, så att till slut så känns det som om vi inte riktigt kan skriva ned allting. Var börjar man? Vad skall tas med?
Men nu har jag bestämt mig att vi ska uppdatera var vi är idag samt ge en liten nyfiken blick in i ett projekt som vi startat.

Ett litet tips. Se på bilderna och fundera.

Vi återkommer.
Vi ses i morgon med mer uppdateringar.

Matz