Naturen har alltid varit viktigt för oss båda. Det är nog en av anledningarna till att vi gör det vi gör just nu och förbereder oss på att flytta ut. Så många hämtar bilder och inspiration från allt det fantastiska som omger oss. Våra ögon är känsliga för grönt.
Till och med Luther tog med naturen i sina tankar. Det finns ett citat som tillskrivs Martin Luther: ”även om jorden skulle gå under i morgon skulle jag plantera mitt äppelträd idag…”
Jag tror att det handlar om någonting fundamentalt i människan. Vår längtan efter enkelhet och jordnärhet är stor och stark. Tänk alla som drömmer om den fantastiska trädgården med mängder av fjärilar och blommor. Men också framför allt bin. På tal om det. Just nu har jag signat upp mig på en bikurs. Tänkte att marken runtomkring oss väl har plats för ytterligare ca 70 000 innevånare.
Ända sedan barnsben har jag varit rädd för getingar och annat som jag trott vara getingar. Men med kunskap växer modet att möta, och det är som i livet. Vår rädsla för andra gör att vi stänger in oss istället för att öppna upp och omfamna det spännande som ligger framför.
Nu har jag faktiskt testat mig och fått veta att jag är allergisk mot getingar men inte mot bin. Så jag tänkte varför inte? Omgivningen kommer att tacka oss med fantastiska pollinerare som kommer att jobba oavbrutet och en liten honungsburk från Rävbacken låter ju inte helt fel.
Helgen har annars flutit på i det grönas tecken. Planteringar, både högt och lågt så toalettprojektet fick vila lite till nästa helg.
B hittade en korg från sin pappas lanthandel som kom till användning för ett jordgubbstorn. Ser så fram emot att få plocka så att det vattnas i munnen.
Vi försöker också gör lite fint runtomkring. Det är inte riktigt läge än får alla de stora trädgårdsplaner som finns men en liten blomma här och där som får glädjen att spritta i kroppen är inte helt fel
Jag jobbar med konfirmander och på en av konfirmationerna som jag var med på nu under våren hade vi gjort fröpinnar att dela ut till alla som kom. Glasspinnar som vi limmade fast frön på. Det blev några över som jag valde att stoppa ner på lämpliga platser.
Några fler pallkragar är också på gång.
Förra året försökte vi att plantera potatis på ett speciellt sätt. Det gick så bra att vi ville göra om det i år. Men nu har vi utökat landet ”lite” mer för att täcka vinterbehovet av potatis
B är ju en stjärna att hantera gamla rundbalar så det fick bli hennes uppgift i år också
Själv tog jag helt ansvaret för min lilla sparrisodling. Vi ville ha sparris. Vi älskar sparris. Så vem som fick den fantastiska iden att plantera sparrisfrön vet jag inte riktigt men det lät ju helt fantastiskt. Det var det att se dessa små, gängliga gröna, sa jag små, sakta sträva upp mot himmelen. Tills vi började läsa på hur vi skulle plantera ut dem. Det var en detalj som vi inte riktigt hade reagerat på . Det tar upp mellan fem till sex år när man fröodlar sparris innan det går att skörda de små gröna delikatesserna. Alltså, sex år.
Så jag tog ett hörn av köksträdgården och planterade dem själv.
Återkommer om sex år hur de smakar.
Rävbacken 