Köket – Sida 2 – Rävbacken

Skafferiet… återigen

Efter denna magiska dag som har varit, är det dags att komma tillbaka med ännu ett litet inslag med skafferiet i fokus. Sedan kommer det att vara lugnt på denna front fram till dess att vi börjar med ytfinishen i köket. Många planer finns och många beslut kommer att fattas under dagar som kommer, men vi ser fram emot detta med spänning.

Trots detta vill jag börja med att berätta om denna fantastiska natt och dag som har varit. I natt så blev som det brukar bli i min ålder, ett trängande behov av att gå ut. Väl på bron stod jag bara och djupandades in friden och den fantastiska stjärnhimmeln som bredde ut sig framför mina ögon. Är så tacksam och glad att vi funnit denna plats på jorden.
Det finns en ton av frihet och mening i varje stjärnas ljus som glittrar i snön framför mig. Tystnaden är så kompakt att sträcker jag ut handen så skulle mina fingrar nudda vid det oändliga. Jag ser mig omkring över lägdan som breder ut sig och funderar över detta liv kontra vardagens hårda villkor. Simone de Beauvoir klär mina tankar i ord:
”Om jag envisas med att slå näven mot en orubblig vägg, förbrukas min frihet av denna fruktlösa gest utan att lyckas ge sig ett innehåll; den förfaller till tom möjlighet”

Men nu var det dags att slutföra det som var påbörjat.
Kallskafferiet.
För att kunna ha den temperaturen i skafferiet som vi vill ha behöver dörren vara så pass isolerad så att ingen temperaturväxling sker mellan köket och skafferiet.
Så det var dags att skruva och limma lister på 100 åringen och lägga in cellplast som isolering.

För att kunna garantera att dörren går att öppna måste vi testa den mot dörrfodret hela tiden.

Det som har varit vårt syfte under hela vår resa är att kunna använda så mycket som möjligt av material som vi redan har. Att använda och nyttja varje bit så långt som möjligt. En restbit av OSB-skivan fungerade som inneslutning av isoleringen

Skruvarna som i ett tidigare inlägg fick gå igenom en rostningsprocedur skulle nu användas. Återigen slås jag av det fantastiska att vara två som hela tiden funderar och fungerar tillsammans. Idén att rosta kom från min kära sambo och från samma hjärna kom den intelligenta tanken att lägga en distans bakom gångjärnet eftersom dörren sviktade lite efter den första skruvningen.

Äntligen är dörren på plats, hyllorna finns där och vi har börjat ställa in maten som är bäst att ha. I alla fall om Sveriges Riksdag får bestämma 🙂

Kvar är som sagt, utanpåverket. Det skall spacklas lite, målas och ett dörrfoder skall till. Men det blir en helt annan berättelse som jag ser så mycket fram emot.

Lev Gott /Matz

En rostig relation som börjar med kirskål.

Under sommaren gjorde jag en upptäckt som fick mig att fundera en hel del om vårt samhälle och vårt sätt att konsumera. Hos bästa svågern och svägerskan finns en liten sträng utmed häcken där en fantastisk liten ört växer. Kirskål så förbannad och avskydd av många trädgårdsälskande

Glömmer aldrig en episod då jag bodde i Strömsnäsbruk i Kronoberg då den dåvarande grannen försynt påpekade att det var dags för mig att ta itu med Kirskålen som växte på tomten. Han ville inte att den skulle spridas för vinden.

Visserligen hade jag hört talas om att kålen fungerade utmärkt att äta men var lite skeptisk tills vi kokade en soppa på den och njöt i fulla drag. Men att gå så långt att jag skulle vara beredd att betala 600 kronor kilot för en växt som betraktas som ogräs, det går över mitt förstånd.
Det som en del betraktar som avskräde kan vara guld i någon annans händer. Detta är på pricken en beskrivning av min relation till rost.

Älskar rost.
På sina rätta ställen är det få saker som kan få igång mig på samma sätt som rost.

Tänk att den alltid dyker upp när man minst anar det eller när en blir superarg på sig själv för att man glömt sågen ute. Men hur går det till när man verkligen vill att det ska bli rost på ett ställe?

Vi håller på att bygga vårt kallskafferi. Till dörr kommer vi att använde en 100 åring som verkligen bär sin ålder med vördnad. Det syns i varje detalj på dörren hur den mottagit åldern så även på gångjärnen. Vi har en ide eller rättare sagt en tanke om att ha dem synliga eftersom de är så vackra då kommer problemet upp… Hur ska vi ha det med skruvarna?

Naturligtvis behöver de vara rostiga. Det finns ingen möjlighet att använda blanka skinande skruvar till detta projekt.

Vi har i Östersund en fantastisk butik, Kulturarvet, där personalen aldrig är rådlösa utan möter varje fundering och tanke med samma energi och entusiasm. Därifrån fick vi lösningen till vårt problem.
Först skall de doppas i ammoniak sedan ska man gnida dem i händerna. Därefter sker magin.
Nåväl ammoniak är ju inga svårigheter att skaffa så vi började leta. Kan inte säga att det var så energiskt men så fort vi var på en butik sökte vi i hyllorna men fann ingenting. Tills världens bästa frisör kom på en lösning.
Det är inte helt dumt att dela bostad med en superfrisör här finns det möjligheter och oortodoxa lösningar. Naturligtvis använde vi helt enkelt hårfärg som innehöll en del ammoniak.

Sedan fick det ligga ett tag för att riktigt gotta in sig. När det var dags att skölja av dem använde jag lite salt i vattnet.

Resultatet börjar visa sig efter bara några timmar. Nu ska det bli spännande att se hur den färdiga dörren blir.

Vi ses snart igen /matz

Skaffa skafferi skaffera skafferalla

I nådens år 2017 bestämdes att alla i hela världen skall betala skatt. Detta gällde även Matz som var i Rävbacken, tillika hans trolovade, Bitte som ej var havande. (Tackolov, Bittes anm.) De färdades från Östersund med hjälp av en pålitlig rumänsk bil hela vägen upp mot rävbackarna. Nu var tiden mogen att påbörja julkalaset, som i morgon tar sitt avstamp i ett halvfärdigt kök där vise folk från fjärran landskap kommer att medverka. Stjärnan strålar klart, så även Bitte och hennes trolovade, Matz

Glädjen står högt i tak, eftersom ett kallskafferi snart står färdigt i hörnet.

Suck, kommer det att bli någonting av allt detta?

Vår dröm om att kunna leva så billigt och klimatsmart som möjligt innebär också att hitta fiffiga lösningar på vardagliga problem. Som kylskåp till exempel, en onödig produkt som slukar en massa ström. Onödig, säger jag då möjligheten finns att kunna skapa något liknande utan kontakt med strömmen.

Första gången jag läste om kallskafferi var på den fantastiska sajten Alternativ.nu. Tänk att kunna ha ett skafferi i stugan som konstant håller ca 4 grader oavsett väder och årstid ute.

För att kunna ordna detta var vi tvungna att sätta in ett jordrör som leder den nedkylda luften in i skafferiet.

Efter lite letande hittade jag en bloggare som heter Sara May som berättar om sitt projekt med jordrör. Hon hade även en superbild som jag lånade

Jordröret bör ligga på två meters djup och vara runt 20 meter. Sen ska det sluta i en stenkista i lägsta nivå så att kondensen rinner ner i marken. Som ni ser på våra bilder så ser ni röret redan som sticker upp i skafferiet. Jag har förstått att det bör vara 110 mm avloppsrör.

En kollega sa till mig häromdagen att en alltid bör ”tillsätta långsamhet”

Det försöker vi lära oss. Ett litet steg varje dag. Även om det är just nu i gnistrande jultider som skafferiet så sakteliga får sin form, så kommer det att dröja till sommaren innan spaden sätts i marken och röret kan läggas ned.

Nu ser vi hur det verkligen kommer att se ut!

Önskar er alla en fantastisk jul

/matz

…och så är det jul också snart.

Det är tur att jag har en sambo (Matz) som håller ångan uppe när min egen har pyst ut. Men jag lovade att jag skulle försöka få till ett blogginlägg jag med, så att ingen tror att han plötsligt är helt ensam om projektet ”stugan ska bli beboelig igen”.

Helgen som var började Matz med att mura i köket, det som vedspisen ska stå på. En första gång för honom men något som jag tycker att han fick till väldigt bra ändå. Själv limmade jag fast några laminatskivor på golvet i det blivande kylskåpet. Skivorna som också ingick i fyndpaketet från Tradera blir toppen som golv, lätta att torka av och hållbara. Sen satte jag reglar för hyllorna, där gällde det att räkna ut hur vi vill ha det och hur stort mellanrum det behöver vara. Själva hyllorna gör vi av några skivor mdf som vi hade kvar efter en bokhylla vi byggde till lägenheten. De är kanske inte det optimala eftersom det är lite svikt på dem, men de får duga så länge. Det vi också hann med var att limma ihop det som ska bli kylskåpsdörr.

Något som jag lite undviker att beskriva är det vi egentligen först skulle få till under helgen, att äntligen sätta fast en liten bit plåtrör inne i insatsröret i skorstenen, och sen lätt som en plätt sätta fast alla delar till kaminen för att sen: Tada! Elda!

Det som värmde mest under lördagen var världens bästa grannar, igen. Bonden Jörgen kom på fika och tog sen med mig till Ove, han med bilarna som vi säger, för att svetsa ihop plåtröret till en lite mindre omkrets så att det skulle gå trycka in i insatsröret. Ove är också världens snällaste, trots att han har väldigt ont i ryggen så klev han ut i kylan och fixade vårt rör. Det blir finmiddag sen, jag lovar!

Sen slet vi, svor, svettades och nästan grät (jag alltså) men inte fick vi dit de andra delarna. Men nu är det nästan på gång, återkommer om det när det är färdigt. När det gäller det här har Matz mycket större tålamod medan jag, efter att ha svurit klart, genast börjar fundera över en bättre lösning som alla kamininstallatörer i världen kommer ha nytta av. Jag kom inte på någon, om någon undrar.

En annan sak som världens bästa grannar, dvs Jörgen har gjort är att ploga en väg över ko-åkern så vi kan köra en närmare väg nu över vintern. Den är smal och så mysig och vi har verkligen kunnat njuta av färden i det vintervykort vi har haft den senaste tiden.

Andra världens bästa grannar, och coolaste och starkaste också, är Sara och Lo som kom förbi och kollade läget. Jag längtar tills vi bor där och lilla Lo kan hoja över på fika!

Jul ja. Vi ska bjuda familjen på julfrukost på julafton. Just nu känns det nästan som ett övermäktigt projekt, mest på grund av rådande kaos. Men det mesta finns ju att köpa på affären och städningen får gå fort. Min ”Smyg-Ernst” (Matz alltså) gör allt han kan medan jag själv går på sparlåga. Hallå energi, kom snart tillbaka! Inte en kaka i sikte men en risgrynsgröt ska jag väl få till. Jag ska leta fram någon röd duk också, sen tänder vi ljus och marschaller och sen ska det väl bli en God Jul ändå.

Det som göms i…

Dagen som gick var fylld av diverse överraskningar och annat smått och gott.
Sade jag att min sambo är världens bästa hittare. Skulle hon vara med i Pippi böckerna skulle hon vinna alla hittar tävlingar och Pippi skulle beundra henne.

Inte riktigt det vi var på jakt efter men 11 orrar i träden följde mig med stort intresse

Vi var på jakt.
Nätauktioner är ett fantastiskt spännande tidsfördriv framför allt om det finns ett stort behov av diverse prylar, mest byggrejor. Så var det nu.

Helt ny diskbänk är sånt man hittar på auktion

Vi var inne på att få tag på tegelstenar och det fanns det. En hel pall med tegelstenar som stadigt ökade i priset. Men där fanns även en pall med tegelpannor och under dem låg helt enkelt fantastiska tegelstenar. Handgjorda men med en underbar yta.

Äntligen är hälften av stenarna urplockade

Glada i hågen kör vi upp mot utlämningsstället, glada utan en föraning av vad som väntade. Innan jag hämtade upp släpvagnen och medhjälparna blev det en sväng till byggbolaget för att hämta 150 kg betong som skulle användas till att gjuta plattan där vedspisen ska stå.
Så tänk er själva. Framhjulsdriven bil 150 kg i bakluckan och sedan kommer gaffeltrucken och slänger upp hela pallen, som garanterat vägde tonnet.
Vi kunde bara se på när hjulen på släpet blev plattare än mitt cykelhjul när jag cyklade in i trottoarkanten härom månaden. Vi tittade bara på varandra. Vilken tur att det inte är långt till macken. Trodde vi.
Tänkte att man inte kunde få ut mer luft ur däcket men när maskinen som skulle fylla på luft istället släppte ut det insåg vi att nu blev det ett problem. Sakta, sakta som jag aldrig har kört tidigare så kunde vi komma fram till bäste svågerns jobb där vi äntligen fick tag på en tryckluftsmaskin som fungerade. Nu äntligen kunde färden gå upp emot Rävbacken.

Så nu är plattan gjuten. Stenarna inflyttade och så snart betongen brunnit ihop så ska jag börja mura. Ett nytt och spännande äventyr!

Nu tändas tusen ljus

Glädjen blev total i samma ögonblick som jag tog klivet ut ur bilen. Helt plötsligt så kändes livet så mycket lättare och ljusare. Innerst inne kännde jag dock en liten gnagande smula av irritation över min egen glädje. Tänk att det skulle behövas att kopplas upp sig.

”Ni kommer nog att få putsa till det hela” sa gubben och log. Överraskningen blev så mycket större när jag såg hur fint de hade gjort. Det gula röret är till för fibern som kommer att dras in under våren

Vi har en tanke att försöka leva så självständigt som möjligt här ute på Rävbacken inspirerad av tankar och idéer från ”Off-grid” rörelsen. Samtidigt så förändras livet här ute totalt i och med inkopplingen av elen. Livet blir helt enkelt ljusare.

Det är nästan så tåren kommer fram i ögat vad vackert det är. En svart liten kabel kan skapa så mycket förändring.

Off-grid kommer naturligtvis som så mycket annat från andra sidan det stora havet. En rörelse som går ut på att vara helt frånkopplad från befintliga nät, så att det går att vara helt självförsörjande. Detta sprids på olika sätt även här i Sverige främst genom de sociala medierna. En av alla bloggar som finns att läsa är Urvaken som skriver om detta fenomen samt andra tankar om självförsörjande.
Från andra sidan världshavet finns det en stor kunskapsbank på Off-grid.net.
Men det går ju att göra på annat sätt ett förslag är att totalt koppla ner sig och använda sig av cykelkrafterna 🙂

När jag väl tar mina första steg från bilen så kommer sucken trots allt. Det är en fantastiskt stor skillnad att ha en byggfläkt surrande bakom ryggen, trots svetten som porlar sakna nedför ryggen, när golvet görs om.

Tacksam för värme när vattnet glömts kvar och det enda sättet att få till lite kaffe är att tina. OBS sågspånen skall tillbaka, inget gullfiber i våra golv.

Att kunna tända en lampa är ett annat exempel, och inte vara beroende av när solen behagas släckas. Så visst blir livet lättare det kan ingen förneka.

Vi har många tankar om livet på Rävbacken, en av dem handlar om att kunna klara sig själva om någonting skulle hända med elförsörjningen. Ett exempel är det kall-skafferi som jag håller på att bygga, som kommer att fungera istället för ett kylskåp. (Uppdateringar om detta kommer i ett annat inlägg) Så spännande tider ligger framför.

Men håll med.. Visst är tusen ljus vackert.

Vi ses M

Att höjas över medelnivå

Visst är det mysigt att höra fåglarna kvittrar för full hals i höstvintersolen. Vi fick däremot höra det inne på grund av ett uppbrutet golv och borttagen isolering. Nu äntligen ska det ske, huset ska få sin behövliga upplyftning och golvet höjas.

Men återigen behöver jag plöja in i min medelåldriga hjärna att det är ett gammalt torp vi köpt. Ingenting, och då menar jag verkligen ingenting är som det synes vara. Varje öppning, varje liten planka som vi lyfter på ger en ständigt pågående överraskning. Nerver ending story.

Planen för dagen var riktigt klar och enkel. Stugan som var nedsjunken skulle höjas genom att höja mittensylen och palla upp den på nytt. När jag och bästa sidekicken (super tack till svågern Tommy) började frigöra murstocken visade det sig att den gamla muraren använt många olika knep för att kunna mura upp skorstenen och den öppna spisen i det som skulle vara det orörda rummet. Det var balkar hit och dit, det var järnbeslag och skenor så vi fick fundera en bra stund över hur vi skulle gå vidare.

Till slut insåg vi att köket var det som var det viktigaste. Priorieringslistan ekade i mitt huvud som en syrsa på axeln. Vi har ju diskuterat detta i all oändlighet vilket som är viktigast och vad vi bör prioritera.

Nåja beslutet togs att göra en ny balk under golvåsarna och såga av dem från mittenbalken som de var satta i.

Nu börjar roligt komma och när vi väl fått dit våra domkrafter (de tog 10 ton var) så kunde jag med fantastiskt tillfredställelse höra och se hur balkarna sakta höjde sig

Så nu är det gjort. Kvar att göra är bara (host host) att isolera, lägga tillbaka golvet och sedan är vi på banan igen.

Hur gick det då med den balk du Matz har pratat tidigare om?

Jopp, glad som en lärka kan jag tala om att nu sitter den där. Tack och lov utan att behöva bryta upp mer av golvet.

Vi hörs 😀 Matz

Skriet i vildmarken

Ibland blir det en karusell i huvudet. Du vet en sådan med färgglada hästar och enhörningar som sakta snurrar runt i en evig cirkel helt omöjliga att bryta sig ur och ta en annan väg. Liksom när jag satt med näsan borrad ner i datorn sökande på billig panel att sätta upp i taket. Köksområdet börjar ta sin form och jag ville så gärna skynda på det hela. Hela den vackra bild som målades upp i mitt huvud. Då säger hon, inspirationen i mitt liv och hon som håller mig på rätt kurs, att kan vi inte behålla det befintliga undertaket och måla det.

Naturligtvis så är det så. Hur gärna jag än ville säga att det var min ide så slår hon huvudet på spiken och får rätt. Återigen.
Det är det som gör detta så spännande och så bra. Tillsammans så skapar vi någonting med egna händer där vi båda medverkar mot ett mål.
Saker händer hela tiden och nu är det snart dags att försöka få huset i lod. Med bästa hjälpen till hands så kommer vi att inom en snar framtid lyfta delar av stugan och palla upp under den. Det finns en skillnad mellan murstock och yttervägg på allt från 7 centimeter till i värsta fall 10 centimeter.

Just nu har jag brutit upp en bit av golvet för att kunna nå balken vi ska lyfta i, bara det blev ett äventyr. Lätt som en plätt trodde jag innan jag började rucka på golv balkar som legat där sedan jorden formades. Med handsmidda spikar var det nog tänkt att det skulle klara av en jordbävning på minst 7 på Richterskalan. Så tanken att försiktigt och varsamt ta upp dem för att hyvla golvplankorna föll som trasor mellan mina fötter när smulorna stillsamt återigen lagt sig till ro, och rummet fylls av skriet från spikar som sakta dras ur

Så nya planer smids och nytänkande är återigen ett måste
/m

Läslov

Learning by doing sa John Dewey (eller rättare sagt; learn to do by knowing and to know by doing) heter det, men mycket kan man läsa sig till också. Mycket finns på nätet och annars finns det så mycket bra folk att fråga. Den här veckan har vi läst och frågat både när det gäller stegar och färg. Nu har i alla fall sotaren Anders en stege att kliva på när han kommer igen.

Stegen blev fredagskvällens uppdrag i stugan, men under torsdagen målades halva kökstaket. Trots arla morgonstund så hann jag inte mer och det kanske var lika bra. Fasen vad jobbigt för axlar och armar att pensla ett tak. För pensla måste vi, eftersom det är så många spår och håligheter som ska fyllas i. Vi tänker nämligen behålla det mesta av skavankerna. Men i morgon ska resten målas, sen har vi ”bara” två strykningar kvar. Den första är ju ändå den värsta så det ska nog gå som smort det med.

När vi höll på med stegen ikväll så upptäckte vi också att när vi har gjort vår utbyggnad på köket till den matplats vi vill ha, så kommer vi ha fjällutsikt! Lovely!

Varför jag inte hann mer under torsdagen var också för att bonden Jörgen och vattenproffset Åke hälsade på vid stugan och kollade var vi bör gräva. Vår vän Sara har ju redan kollat var och han sa samma ställe. Det han däremot också kunde säga var hur djupt ådern låg, och i vilken riktning vattnet rann så nu vet vi säkert var vi ska gräva. Vi behöver bara en grävmaskin, grävmaskinist och betongringar. Om jag får komma med en ödmjuk önskan så går det som smort också. Och så värdefullt det är med dessa kunskaper som finns på andra sidan masten här på berget!

/Bitte

Rivningsdags. Köket börjar sakta ta form

Hoppas att ni orkar en till.

Äntligen får vi börja riva och slita. Det finns en fantastisk tillfredsställelse att med egna händer slita ner och få bort. Naturligtvis med det nya som ska växa fram i sikte.

/matz