#älskasnömennuräckerdet

Förra vintern som var vår första efter flytten upp till Jämtland var bedrövlig. Ingen snö, ishalka överallt men lyckligtvis var isen på sjön säker och hård så där kunde tjoa vi omkring med våra mountainbikes.

Nu har det snöat nästan varje dag efter nyår och kommit mer än vi kunde önska. Det har inneburit en hel del problem för de som bor på heltid efter vägen som går till vår ”genväg” över en åker (som inte är körbar på sommaren) till stugan. Den riktiga vägen som leder till bland annat våra vänner Sara, Linus och Lo ligger så att det blir riktigt höga drivor som driver igen på kort tid så vissa dagar var den omöjlig att hålla öppen.

Vi har ju såklart inte samma behov av att vägen är öppen, men det är förstås bekvämt att kunna köra ända fram när man har stora saker som vi ska bygga med. Men det ordnar vår bästis Jörgen förstås, så nu skottar han när vi har behov av det. Men vi har varit lite försiktiga med att fråga, de med traktor i grannskapet har nästan inte gjort annat än skottat snö under januari.

Vi har försökt använda snön på bästa sätt! Det är många år sedan jag åkt så mycket längskidor och vi har så mycket fina spår runt hela Östersund. Jag börjar bli ganska snabb, för att vara mig. Annars är inte det min bästa gren direkt, axlarna är lite för svaga.

Så här såg vår andra väg ut när vi skulle upp en helg. Med skidorna och en pulka för 49kr tog vi oss så sakteliga fram i snön. Tyngst blev det för Matz som drog upp reglar till dörrposterna.

Vi skippade snöskottningen fram till vebon till slut, det gick inte. Det drev för mycket så nu blir det skidorna både till dasset och för att hämta ved.

Den finaste tiden börjar nu. När vårsolen börjar värma lite och snön gnistrar som diamanter. Kaffe, apelsin och gärna en semla, sen är precis allt perfekt!

Älskade snö

Det har funnits snörika vintrar i Stockholm också. Jag minns särskilt två, en vinter när det var smala gångar på trottoarerna för ingen snöröjare i världen hann med all snö i storstan. De stackare som försökte ta sig fram till dagis med barnvagn hade ett tufft jobb. Något jag inser sedan jag flyttade upp är att man går så mycket mer i en stad. Här finns det parkeringar så nära att de flesta bara har från några meter till kanske 100m i värsta fall. En annan gång gick inga bussar alls och knappt några bilar in från jobbet i Gustavsberg, men en tuff kollega körde in mig i sin lilla lilla bil i snömodden som gick upp på halva däcken. En sån dag man önskar att man hade haft skidorna med sig på jobbet. Ofta skrattar man/vi/de i Norrland när det blir snökaos i storstan. Jag gissar att få av de som skrattar har upplevt snön där när det är som värst. Den är som en halvfärdigt rörd smörkräm, tar man två steg framåt så åker man minst ett bakåt. Att snöröjarna inte hinner med är heller inte konstigt. Vi pratar miljonstad, med hur många bussar, bilar och andra fordon som helst som står parkerade eller som kört fast. Runt det ska de försöka röja, och röjarna är ju inte hur många som helst. Det sitter liksom inte 500 tomtar och väntar på nåt mysigt fik nånstans, redo att hoppa i jättetraktorer för att skotta snö. Det finns inte pengar till det.

Det gör det inte häruppe heller, fler och fler företag skippar snöskottningen. Det har naturligtvis på senaste åren blivit en ganska osäker bransch på grund av snöfattiga vintrar. Men kraven från oss andra är kvar, att alla vägar ska vara farbara. Vi kanske ska fråga oss om det är rimligt?

Det kravet ställer vi inte när det gäller Rävbacken, men på landet hjälps man åt och vi har ju Jörgen. Ni vet, världens snällaste. Han skottar åt oss när vi behöver och när han har möjlighet, men visst fattar vi att behöver en traktor om vi ska bo där på heltid. Alla har traktor som bor så.

Men snön som kom under julhelgen och som fortsatt komma under årets första vecka har varit så vacker, så mjuk och så lätt. Vi har om och om igen sagt: men titta vad fint! Vi har inte kunnat se oss mätta på allt det vita och alla träd har sett ut som på Jenny Nyströms julkort.

Så vi har försökt vara ute så mycket som möjligt och jag har åkt mer längdåkning på en vecka än på många många många år. Och som vi har njutit, både i preparerade spår (som det finns massor av runt hela Östersund) men också i skogen på översnöade skoterspår.

I stugan har vi  inte gjort så mycket med nåt byggprojekt, mest myst och premiärstekt våfflor på vår underbara vedspis. Ett perfekt tillfälle att bjuda hem grannarna!

 

2017 års krönika över våra första fyra månader på Rävbacken.

I morse vaknade jag i stugan efter en natt jag sovit mig igenom helt utan att vakna, vilket har varit ovanligt på sistone. Ni vet, livet med allt vad det innebär påverkar oss ibland så att huvudet inte kan vila under nätterna och man vaknar och tankarna bara snurrar. Stugan med dess tysta lugn, med dess få måsten gör att jag vilar bättre än någon annanstans. När vi ligger där i vår bäddsoffa, en 50tals-soffa vi fått på Blocket, säger min sambo: Visst har vi det ganska bra va? Jag bara håller med, och tänker också där jag ligger och tittar i vårt spruckna papptak på hur lite vi behöver för att ha det så bra.  Jag tänker på skillnaden på slott och koja, säkert tycker kronprinsessparet att de har det ganska bra när de ligger och tittar i taket på Haga också. Men lyckan kan vara precis lika stark.

För lycka är vad det handlar om, förutom planen att en gång kunna flytta till Rävbacken på heltid. Inget är för besvärligt, trots att vara utan rinnande vatten är något som gör alla bestyr både tidsödande och tunga. Men vi tar det från början:

14 september blev stugan vår och vi åkte direkt upp till den för att känna in det sköna i att ha ett eget ställe. Då anade vi inte hur mycket vi skulle hinna förändra den på ganska kort tid. Vi visste att vi ville göra mycket och att det skulle ta tid men vi var också beredda på hårt arbete.

Första månaden gick till att känna in, sova över några gånger, planera, göra små inköp på loppisar och Jula och jag fick ett nytt intresse i Traderas auktioner. Sen satte vi gång med att göra lite provisoriska uppfräschningar för att vi skulle ha det någorlunda rent och trevligt när vi sov över. Så det första vi tog tag i var utedasset. På med nytt papptak, ny sits och framförallt bild på kungahuset på väggen.

20170923_1510532039668756.jpg

I samma veva fick Matz åka in på operationsbordet för en ballongsprängning i ett kärl, något som han känt av ganska länge och inte minst under cyklingen vi gjorde i juni runt Mont Blanc. Tur i oturen att det gick så bra som det gjorde men under vår första vecka med Rävbacken kliade det ordentligt i fingrarna på honom. Han fick ju inte göra nåt. Jag gjorde desto mer och med systersonens hjälp så baxades det bort vindfällor som låg huller om buller runt tomten och med Matz idé som gjorde vi en grill av ett gammalt betongrör.

20170924_1502201663596042.jpg

Nästa projekt var alltså uppfräschning av vardagsrummet, så vi köpte billiga tapeter på Rusta och efter att snabbt ha rivit ner de gamla vävtapeterna så slängde vi upp de nya, utan nämnvärt underarbete. Det sägs att det är det ultimata provet för att se om ett förhållande ska hålla, men efter att ha kämpat med ett innerör till kaminen i ex antal dagar och med tänder som osande av svordomar så kan vi nu berätta att tapetsering är för mesar och att vårt förhållande kommer hålla stenhårt!

När Matz äntligen kunde börja använda sina armar så följde rivning av väggar och en stege till sotaren. Vissa saker kommer man inte undan och en sotare utan säkerhet är en ledsen sotare. På det följde beslutet att inte köpa nytt innertak till köket utan använda det som fanns, så snart hade vi målat första varvet med linoljefärg. Vi har hela tiden arbetat för att göra det så billigt som möjligt, utan att det ska tummas för mycket på kvalité. Så letande på andrahandsmarknaden har också tagit sin tid. Matz besök på biblioteket har också varit många, han har läst om både talk, golv, murande och mycket annat. Inte minst har han kommit med idéerna om vårt kylskåp utan el och det avloppssystem vi kommer använda. Och som vi fått godkänt av kommunen!

Det bästa som kommit in i stugan och som Matz gjort helt själv, är att få vedspisen på plats i vårt kommande kök! På nyårsafton kunde vi elda i den för första gången och den värme den sprider är så obeskrivligt skön! Den värmer så bra att det inte behövs eldas i kaminen i vardagsrummet när stugan väl är uppvärmd.

 

Men allt det här kan ni läsa mer om i tidigare inlägg, klart är att det krävs en hel del arbete för att få det som man vill ha det, i synnerhet när man inte har alla kunskaper och heller inte alla verktyg och definitivt för lite pengar. Men det räckte till elen i år! Framåt satsar vi på köket och framförallt att kunna gräva för vatten. Men som alltid så ser man ju både på bilderna och i texten – det viktigaste är ändå alltid att kunna äta och skita!

Men det absolut viktigaste är ändå familj och vänner, så här kommer en kavalkad på nästan alla besök!

 

 

 

Ps. Stövlarna hör till Tommy, min svåger, och ett mycket viktigt ”besök” när han hjälpte oss rikta golvet i stugan.

God fortsättning på er alla! Vi fortsätter snickra, mura, måla och skriva så vi ses här igen!

 

Vid pennan/Bitte

…och så är det jul också snart.

Det är tur att jag har en sambo (Matz) som håller ångan uppe när min egen har pyst ut. Men jag lovade att jag skulle försöka få till ett blogginlägg jag med, så att ingen tror att han plötsligt är helt ensam om projektet ”stugan ska bli beboelig igen”.

Helgen som var började Matz med att mura i köket, det som vedspisen ska stå på. En första gång för honom men något som jag tycker att han fick till väldigt bra ändå. Själv limmade jag fast några laminatskivor på golvet i det blivande kylskåpet. Skivorna som också ingick i fyndpaketet från Tradera blir toppen som golv, lätta att torka av och hållbara. Sen satte jag reglar för hyllorna, där gällde det att räkna ut hur vi vill ha det och hur stort mellanrum det behöver vara. Själva hyllorna gör vi av några skivor mdf som vi hade kvar efter en bokhylla vi byggde till lägenheten. De är kanske inte det optimala eftersom det är lite svikt på dem, men de får duga så länge. Det vi också hann med var att limma ihop det som ska bli kylskåpsdörr.

Något som jag lite undviker att beskriva är det vi egentligen först skulle få till under helgen, att äntligen sätta fast en liten bit plåtrör inne i insatsröret i skorstenen, och sen lätt som en plätt sätta fast alla delar till kaminen för att sen: Tada! Elda!

Det som värmde mest under lördagen var världens bästa grannar, igen. Bonden Jörgen kom på fika och tog sen med mig till Ove, han med bilarna som vi säger, för att svetsa ihop plåtröret till en lite mindre omkrets så att det skulle gå trycka in i insatsröret. Ove är också världens snällaste, trots att han har väldigt ont i ryggen så klev han ut i kylan och fixade vårt rör. Det blir finmiddag sen, jag lovar!

Sen slet vi, svor, svettades och nästan grät (jag alltså) men inte fick vi dit de andra delarna. Men nu är det nästan på gång, återkommer om det när det är färdigt. När det gäller det här har Matz mycket större tålamod medan jag, efter att ha svurit klart, genast börjar fundera över en bättre lösning som alla kamininstallatörer i världen kommer ha nytta av. Jag kom inte på någon, om någon undrar.

En annan sak som världens bästa grannar, dvs Jörgen har gjort är att ploga en väg över ko-åkern så vi kan köra en närmare väg nu över vintern. Den är smal och så mysig och vi  har verkligen kunnat njuta av färden i det vintervykort vi har haft den senaste tiden.

Andra världens bästa grannar, och coolaste och starkaste också, är Sara och Lo som kom förbi och kollade läget. Jag längtar tills vi bor där och lilla Lo kan hoja över på fika!

Jul ja. Vi ska bjuda familjen på julfrukost på julafton. Just nu känns det nästan som ett övermäktigt projekt, mest på grund av rådande kaos. Men det mesta finns ju att köpa på affären och städningen får gå fort. Min ”Smyg-Ernst” (Matz alltså) gör allt han kan medan jag själv går på sparlåga. Hallå energi, kom snart tillbaka! Inte en kaka i sikte men en risgrynsgröt ska jag väl få till. Jag ska leta fram någon röd duk också, sen tänder vi ljus och marschaller och sen ska det väl bli en God Jul ändå.

 

Man lär sig nåt nytt varje dag!

Det gör vi kvinnor också, och idag har i alla fall jag först och främst lärt mig att det är så mycket lättare och roligare att jobba när man är två. Som lärare har jag oftast ett ensamarbete vilket jag också trivs med. Jag har ju hela tiden eleverna att diskutera med, att bolla idéer med och att ha kul med. Men det innebär ändå olika roller där det blir en ganska stor skillnad pga att jag som lärare är i ledarposition, så ofta saknar jag ändå att arbeta i team.

Jag och sambon teamar bra ihop och idag lyckades vi byta insatsrör, få fast innerkåpan och sen gjuta fast den inne i skorstenen. Det tog lite längre tid än vi hade beräknat och solen går och lägger sig för tidigt för att vi skulle ha tillräckligt med ljus. Sen var vi sena i starten också. Gårdagen då sambon och svågern höjde golv i stugan, tillbringade jag med mina elever med att ha en frisyrvisning på Jamtlis event ”A fabulous afternoon”. Modellerna hade kläder från en av de bästa butikerna i stan och de skulle återlämnas vid  butikens öppning kl.12 idag söndag.

20171119_132130707218889.jpg

Vi hade alltså tänkt hinna det vi gjorde idag plus fylla skorstenen med vermikulit, en slags isolering för att förhindra kondens, och sen gjuta fast det övre toppfodret. Men det får bli nästa helg, så länge det är klart till sotaren Anders kommer igen. Sen måste han också komma tillbaka när vedspisen är insatt i köket men det blir väl till våren som det ser ut.

Efter den här dagen har jag alltså kunskap om hur man sätter i ett insatsrör (och i vilken riktning, det är nämligen pilar på det)  hur man kilar dit innerkåpan, att det är väldigt svårt att få ut fogmassa ur tuben när det är kallt, hur man blandar vinterbetong och att det är hopplöst att hålla den nymålade muren vit när man håller på och jobbar med nåt i närheten av aska.

 

/Bitte

Att slåss med en halmdocka

20171112_113542194823090.jpg

Det har kommit snö på Rävbackarna nu. Det ser så fint ut när grannarna rider förbi på sina vackra hästar, men ibland springer de också. Alltid lika trevligt med lite rörelse runt stugan!

Jag tänkte att jag skulle hinna så mycket den här helgen och det kanske jag egentligen har. Mycket av det jag önskade hanns inte med. Men det är viktigt att vara lite lat ibland också, att ge sig tid till lite vila. Så lördagen blev en enda lång fikadag med början hos bästa väninnan från gymnasietiden, Ingegärd. Hon som har vovvarna Scott och Zed.

När jag väl kom till stugan så satte jag på kaffepannan och hade en lång fika med bara mig själv. Snart insåg jag att de inte skulle bli så mycket gjort så jag hojade iväg på isiga skogsstigar bort till Sara och Lo för att få se de nyfödda jaktgoldenvalparna. 11 stycken!

20171111_1406101874424617.jpg

Men på söndagen hände det desto mer runt stugan. Vi har sån tur som har bonden Jörgen som granne, som har en traktor, och inte bara det, han är också otroligt hjälpsam och snäll. Han kom med två balar halm och några reglar vi behöver.

20171112_1202551388595858.jpg

Vi gav oss på att försöka få bort lekstugan, som kommer vara ivägen när vi ska gräva för vatten, men vi fick ge upp. Vi fick i alla fall loss den så att jag skulle komma under med halm där också. Efter kaffetåren så åkte Jörgen och jag gav mig på halmbalarna. Det var nästan så jag fick ge mig där också.

Ja, det lyckades till slut. Nu är det bara att hålla tummarna för att det blir lätt att gräva och att vi får tag på betongringar och att det rinner en rejäl ådra vatten där.

20171112_1408401558684592.jpg

Fortsättning följer.

/Bitte

Läslov

Learning by doing sa John Dewey (eller rättare sagt; learn to do by knowing and to know by doing) heter det, men mycket kan man läsa sig till också. Mycket finns på nätet och annars finns det så mycket bra folk att fråga. Den här veckan har vi läst och frågat både när det gäller stegar och färg. Nu har i alla fall sotaren Anders en stege att kliva på när han kommer igen. 

Stegen blev fredagskvällens uppdrag i stugan, men under torsdagen målades halva kökstaket. Trots arla morgonstund så hann jag inte mer och det kanske var lika bra. Fasen vad jobbigt för axlar och armar att pensla ett tak. För pensla måste vi, eftersom det är så många spår och håligheter  som ska fyllas i. Vi tänker nämligen  behålla det mesta av skavankerna. Men i morgon ska resten målas, sen har vi ”bara” två strykningar kvar. Den första är ju ändå den värsta så det ska nog gå som smort det med. 

När vi höll på med stegen ikväll så upptäckte vi också att när vi har gjort vår utbyggnad på köket till den matplats vi vill ha, så kommer vi ha fjällutsikt! Lovely!

Varför jag inte hann mer under torsdagen var också för att bonden Jörgen och vattenproffset Åke hälsade på vid stugan och kollade var vi bör gräva. Vår vän Sara har ju redan kollat var och han sa samma ställe. Det han däremot också kunde säga var hur djupt ådern låg, och i vilken riktning vattnet rann så nu vet vi säkert var vi ska gräva. Vi behöver bara en grävmaskin, grävmaskinist och betongringar. Om jag får komma med en ödmjuk önskan så går det som smort också. Och så värdefullt det är med dessa kunskaper som finns på andra sidan masten här på berget! 

/Bitte

Fram till nu

Idag hade jag date med sotaren i stugan. Vilken trevlig en! Jag gissar att de får en hel del träning i service med alla de kunder de träffar precis som jag själv gjorde i mitt förra yrke. Två yrken som liknar varandra en hel del inser jag.

Men han kunde inte göra sitt jobb fullt ut idag och jag undrar vad vi tänkte på innan? Förra ägarna fick en anmärkning på att det saknades stege på taket. Det visste vi om. Tror ni vi har fixat en och hur halt tror ni det var på tegeltaket med blötsnö på? Han vägrade kliva upp och det hade jag också gjort. Men vi fick en massa bra tips på vad vi behöver göra, mer än han hade behövt ge information om. Så nu blir det en hel massa fix och sen en ny date. Vi återkommer om vad vi ska göra.

Förra helgen fick vi tag på två väldigt fina dörrar som är runt 150 år gamla! En ska bli skafferidörr och den andra dörr till badrummet. När det gäller den senare så har vi en bra viktkoll där, för den är bara 61cm bred så blir vi för runda så blir det till att använda utedasset. Men det kanske sköter sig själv för skafferidörren är lika smal.

Eftersom det hela tiden tillkommer mer jobb så ser det ut som en hel del får skjutas på framtiden. Men planen är fortfarande att vi innan tjälen ska hinna rikta stugan (som man nästan skulle kunna använda som en velodrom om den var rensad inuti, fast nu överdriver jag väl lite) och hinna bryta upp köksgolvet för att sätta i extra golvregel. Samt måla kökstaket, när vi har fixat det sotaren har gett oss i uppgift.

Tur man inte är så rädd för att jobba. Men cykla då?

/Bitte

 

 

För två månader sen.

Äntligen. Jag kunde säga äntligen. Jag insåg det inte då, men den längtan jag har haft efter en liten stuga att ta hand om och som kan ta hand om mig har varit så stark så länge. Och kanske inte bara en stuga, utan också skog, myrar, bäckar och natur som liknar den jag är uppväxt i. En stuga som matchar både mig och min plånbok. Matz klev in i mitt liv 2014 och vi upptäckte snart en gemensam dröm och ett gemensamt mål. Så den 25 augusti i år blev vi ägare till Rävbacken, faktiskt på dagen exakt 3 år efter att vi blev ett par.

Bara det är i sig är något inte bara jag kan säga äntligen om. Många har nog undrat över varför jag valt leva ensam under så många år. Men det är kanske inte alltid något man aktivt väljer, det bara blir. Eller inte blir. Men till slut blev det och nu är det så. Han byts inte ut, mitt liv har blivit så mycket roligare och mer värdefullt att leva.

Kanske är det därför som vi nu har lite bråttom. Vi vill hinna sitta och njuta lite också, inte bara jobba, än hur roligt vi har när vi gör det.

Sen ska vi cykla också, på alla fina stigar runt stugan. Cykla massor. Cykla är en bra grej.

I somras, innan vi ens gett ett bud på stugan så åkte vi dit för att känna oss för lite. Då upptäckte vi mängder av smultron som vi plockade och sa skämtsamt; det här kanske blir vårt lilla smultronställe! Och det blev det ju!

/Bitte