Jag erkänner utan omsvep, jag tänker samma sak varje år. Jag vet att jag inte är ensam. Även om jularna med sambo är betydligt trevligare än utan så undrar jag ofta om det är värt det, allt det här en gör och tänker innan.
Och då gör jag ändå inte särskilt mycket. Städa hemma i lägenheten gör vi troligen på juldagens morgon, precis som i fjol. Pyntar också, faktiskt. Städa i stugan ska vi göra idag eftersom vi ska bjuda på julfrukost på julafton, precis som i fjol.
Det var väldigt mysigt att få göra det, i fjol, så det är ju därför det upprepas, i år.
Men ändå, denna stress. Förväntningar på både det ena och det andra. Jag har lyckats baka två kaksorter som bägge blev mindre lyckade. Jag har bakat succékransen från i fjol och hoppas på att den smakar som då också. Matz har gjort köttbullar. Sen är det stopp. Det bidde inget mer. Ingen knäck, ingen (tackolov) skinka.
Jul. Som jag har hatat denna helg. Helgen som rymmer så mycket måsten, besvikelser, grusade förväntningar men också värme, glädje och förhoppningsvis en massa kärlek.
Oavsett vad vi gör eller inte så blir det jul och den blir som den blir. Jag tänker göra den så trevlig jag kan och tänka att hade jag kokt knäck så hade det säkert farit en plomb eller nåt.
Rävbacken 