ravbacken

Vinter på Rävbacken – lopme*

Vi köpte Rävbacken i september 2017 och den följande vintern blev riktigt snörik. Vi som bott söderöver i många år tyckte att det var lite härligt, vitt, ljust och fint och lagom kallt. Eftersom vi bodde i lägenhet inne i stan så var snön bara nåt som behövde skyfflas undan på fritiden, och på balkongen. Lite friskt och härligt kroppsarbete bara.

Det var ofta drivor på vägen till stugan så vi fick ta sats med bilen, som inte är fyrhjulsdriven. Det året plogade vår bästis Jörgen upp en väg över åkern så vi kunde åka via Bällsta och Rasten, en lite snabbare väg. Vi skottade upp en liten gång till vedboden nån gång ibland och fick väl nån gång till och med åka skidor sista biten med en pulka släp, för att ta oss fram.

Sedan kom några vintrar med ganska lite snö, inte minst förra året. Tack och lov, då bodde jag ju ensam på veckorna så det var riktigt skönt att inte behöva skotta varje dag.

Bilden nedan är från vägen till stugan vintern 2017, många drivor att ”krossa” med vår Dacia. Den har fått jobba sedan dag ett.

Men så kom vintern 2023 och 2024. Jag kan lugnt säga att det blev ett kraftigt stresspåslag när det damp ner över en halvmeter i början av november. 15 november hade jag skottat taket på vårt matrum, som har ett lite för platt tak för att det ska orka tyngden av för mycket snö, TVÅ gånger.

Bilder från 2017, ingen övervåning och den gamla farstun.

Och så höll det på. Traktorn tuffade på, men vi hann inte ens få på kedjorna på däcken innan snön kom så den slirade på i den så märkliga snö som låg i botten. Jag till och med körde fast med bilen i 5 cm snö, och jag är faktiskt ingen dålig bilförare. Tack och lov har vi haft turen att bo nära världens bästa grannar åt alla håll, så vi har fått hjälp de gånger det har skitigt sig ordentligt. När man inte ens ser vägen och skulle behöva en lite starkare maskin så är det guld värt. Bäste bror kom också och hjälpte oss på med kedjorna, förhoppningsvis har vi lärt oss hur man gör nu. Vissa gånger har jag fått gå före Matz som kör traktorn för att han ska se var vägen är. Men då har han ibland knappt sett mig så helt säkert har det inte varit. Och också fått skotta bort stenhårt packad snö för att traktorn ska orka skotta. På det måste det ju skottas runt huset, till fågelmaten, till kornladan, till pumphuset, till vedboden… Jomenvisst, vad det är vackert med det vita, ljusa. Har jag fått fram i texten att jag är så hjärtligt trött på det här nu?

Vill det sig riktigt illa kommer vi ha minst ett halvår med snötäcke den här vintern, och det känns tungt. Det positiva med det är att det fyller på grundvattnet lite.

Men så kommer de här dagarna, med blå himmel och sol som värmer lite, och allt (?) är förlåtet.

Efter just den här dagen när de här bilderna togs, så kom givetvis en dusk med snö igen. Fram med traktorn!

*lopme – Snö på samiska. Bland alla andra drygt 200 ord det samiska språket har för snö. Jag måste säga att jag funderat mycket på vad de olika typerna av snö vi har upplevt i år heter. Det skulle jag verkligen vilja lära mig.

När Fröken får läxa.

Jag brukar säga att mitt mellannamn är effektiv. Jag är ibland så hopplöst irriterande effektiv så att jag irriterar mig själv. I söndags till exempel, då hade jag bakat 30 surdegsbullar, ett fullkornsbröd, kokat sex portioner lunchsoppa samt gjort en plåt frökex. Före kl.10. Efter kl.10 bakade jag en ”skåprensningskaka”. Jag är alltid på gott humör när jag håller på, det där med baka matbröd och laga mat, särskilt när det gäller praktisk mat att ha med till lunch ger mig stor tillfredsställelse. I väntan på vår, odling och mer snickrande är det ju nästan det enda som är roligt också.

Det brukar sägas att man har det i sig om man har jobbat på restaurang. Det där att identifiera fler saker som kan göras på vägen när man ändå går. Jag har ju jobbat på restaurang, men att vara så här är inte bara av godo. Ibland kommer jag på så mycket att det blir problem att bära med sig allt från A till B. När A.1, A.2, A.3 och A.4 också ska med. Helst planera lite för andra (läs; maken) samtidigt också. Det inte alltid det blir särskilt charmigt, trevligt och sällan ens önskat.

Nåja, med åren har jag släppt lite av det. Jag försöker komma ihåg att det är hos mig det ligger och att inte förvänta mig samma effektivitet hos andra, något som faktiskt ofta lätt blir till en negativ stress inte bara hos mig själv.

Och nu är jag alltså igång med läxan jag fick förra veckan. Skriva minst fem minuter varje dag. Det där med fem minuter är ju svårt, börjar jag så fortsätter jag gärna. Att sätta tankar på pränt är läkande och framförallt väldigt roligt, och det är ju det, att se till att ha lite roligt mitt i all effektivitet. Göra nåt bara för sin egen del, återhämta sig från det som gör den så ofta lite överkokta hjärnan trött och vimsig.

Det som skulle ha skrivits här redan under jullovet var ju egentligen en liten resumé över det förra året. Ett så ofattbart omtumlande och händelserikt år. Så sorgligt, så glatt, så fullt av kärlek och också ganska utmattande. Som ett stort avslut på visst, som en nystart på annat. Måtte 2024 bli lite lugnare och ge oss det där lyckopirret när solen börjar värma, bina börjar surra och bubblet är serverat nere vid dammen. Jag önskar inte så mycket mer än det.

Livet – fira livet!

Fortfarande är det så att det nog händer mer än vad som beskrivs här på bloggen. Men vi kom av oss, ungefär i samma veva som vi började bygga ”på allvar”. Senaste projektet var ju växthuset som vi byggde förra sommaren. Det är fortfarande inte riktigt färdigt, men där växer tomater, gurka, zuccini, chili, physalis, basilika, och lite annat smått och gott som är på försök. Tomaterna ser inte ut att bli röda i år heller, värme och sol har lyst med sin frånvaro sedan slutet på juni. Dock varmare än förra årets juli och med tanke på hur det ser ut runt om i världen så gör vi allt för att hålla inne med eventuella klagomål.

Blir kanske stekta gröna tomater till middag?

Sommaren har varit lite extra festlig. Vi har haft så mycket att fira efter ett lite tyngre år med bland annat Matz pluggande, som innebar två terminer i Uppsala. Men också ett år med en hel del sorg som förstås sätter spår hos oss och alla det berör. Därför ville vi fira Livet och hade en stor fest i juli. Firandet gällde dels att vi gifte oss under pandemin och aldrig kunde ha fest, Matz som fyllde 60 i juni och dessutom blev prästvigd, jag (Bitte) som fyller 60 nästa år och att vi lyckats bygga oss ett hem på Rävbacken. Men vi ville också hedra och minnas de som inte längre är med oss i livet, som inte kunde vara med hur mycket man än önskar.

Prästvigning i Härnösand, med middag hos biskopen minsann!

Och vilken fest det blev! Vi förnyade våra löften med samma präst som vigde oss. På vägen in till festen som börjat med mingelbingo för gästerna så spelade en av mina väninnor Jämtlandssången på tvärflöjt. Bara det väcker så många fina minnen!

Sen satte det igång med för oss en massa överraskningar som gästerna stod för. Så roliga lekar, så många fina tal, världens roligaste film och inte minst skönsång av vännerna häruppe på höjden! För oss blev det en fest som vi aldrig glömmer och som innehöll allt och lite till. Lokalen, dekorationerna, maten och drycken – allt var toppen! Som vi kunde se så hade alla lika trevligt som oss, men som alltid, det är ju gästerna som gör festen! Så de av er som läser det här, Stort tack för att ni gav oss av er tid, ert engagemang och för att ni valde att komma och fira med oss!

Men det tog ju inte slut där, dagen efter hade vi brunch för de långväga gästerna, fram till dess att Matz skulle förbereda en vigsel. Det var hans första och brudparet var våra bästa vänner från Krogsta Kvarn (missa inte att se deras insta: Krogstakvarn. Så inspirerande!) Sen tog det faktiskt nån vecka innan vi var igång igen, luften gick ur ett tag.

Hur fina! Vilken underbar dag det blev, verkligen en helg i kärlekens tecken! Lite ledsen över att jag inte har nån bild på Petter och Agneta som var vittne och fotograf ❤

I början av sommaren började vi med vår altan, som vi längtat efter ända sedan matrummet blev färdigt. Att få sitta ute i solnedgången och käka middag eller bara njuta av tystnaden eller lyssna på fåglarna och bina. Nu är altanen färdig, växthuset är det som sagt fortfarande inte. Dasset som jag skulle bygga i sommar är inte ens påbörjat, men vi har anlagt en mindamm som katterna älskar. Vi har planterat lite nytt, med altan följer ju lite trädgårdsplanering. Man vill ju att det ska vara lite snyggt omkring en! Men det får inte störa skogen för mycket, vilket gör det svårt att välja vad som ska sättas. Bilder på det får väl bli nästa sommar, när det har vuxit lite. Om vi har tur.

Nu får det räcka för idag, men det ni kanske får läsa om om inte alltför länge är ”honungshuset” och blivande hönshuset. Lite om ved och sånt (som vi har kapat och burit massor i helgen) och andra projekt som ligger i kön. Är det nån som råkar ha en liten smidig vinsch till salu?

Det bidde bara en tumvante?

Ingen som har tillbringat sommaren i Jämtland kan på allvar tycka att det var en sommar överhuvudtaget. Juli kom knappt över 2-siffriga värmegrader på termometern, från att ha varit tropiska temperaturer runt midsommar.

Så här såg mina tomatplantor ut, i september.
Jag gav upp i början av augusti.

Hos oss växte inget, vilket väl säkert beror en hel del på mina nybörjarskills när det gäller odling, men får man ingen hjälp av värme och sol så får man helt enkelt ge upp här på backen.

Vad göra? Vi har länge tänkt att ett växthus är en nödvändighet här, men vi insåg att vi måste bygga det i sommar. Sagt och gjort, nummer ett var att samla material. Vi tycker båda att växthus som står på tegelstensgrund är så vackert, så jag slängde ut en fråga i Facebookgrupp tidigt i våras om nån hade att sälja. Jag fick napp direkt men stenarna låg infrusna i en hög så vi fick vänta till tjälen hade gått ur innan vi kunde hämta.

När vi väl fått hem dem så satte vi igång med att mäta ut grunden och planera för grävning. Vi behövde få marken mer plan och få bort en del rötter och stenar. Den jordmassa som blev över kunde vi sen använda för att fylla ut på vår så kallade gräsmatta och plana ut den lite. Gårdens självlärde murarmästare Matz satte sen igång att tillverka en ram för gjutning, för att sen så småningom mura upp grunden.

Kommer ni ihåg den gamla förrådsbyggnaden som vi tagit tegelpannor ifrån och som nästan rasat bredvid vårt hus?

Det var förvånande att se hur fin kvalité det fortfarande var på virket i den nästan rasade byggnaden. Gammalt virke är otroligt, men sina årsringar och så kraftigt om man jämför med nytt. Vi har kunnat använda i princip allt från den, det lilla som ligger kvar blir en snabb och enkel vända till återvinningen.

Medan Matz gjöt grunden till växthuset så byggde jag mig en ute-diskbänk mellan svängarna till cementblandaren. Diskbänksplåten är den gamla som satt i stugans så kallade kök när vi köpte den, givetvis sparad för framtida behov. Som blev nu i sommar alltså. Allt material är sånt som vi sparat i braatthahögar och till och med skruv hade jag från min fars gamla gömmor. Det kommer bli ett kanonställe för oss att plantera, blanda färg, tvätta mattor i den gamla tvättmaskinen, mm, utan att bry sig om spill och slask. Det är ganska trångt inne i vår lilla tvättstuga/verkstad/pumphus så det är praktiskt på många sätt.

I skrivande stund är växthuset på plats med både väggar och tak, men det återstår att täta mellan fönster. Sen ska vi sätta i små fönster och bygga igen upptill på den östra sidan. Några rutor spräcktes när vi satte upp fönstren så de behöver bytas nästa år. Då ska jag leka glasmästare och skära själv. Blir väl som med surdegsbaket gissar jag, en hel hop med svordomar…

Sen blir det lite småfix förstås, hyllor invändigt plus att jag har en idé om att gjuta blomsterlådor framtill och en liten vattenho vid östra hörnet som regnvattensamlare som får ha en liten vattenväg fram till vår minidamm mitt på ”gräsmattan”. Den iden är inte förankrad än men just nu är jag ju ensam hemma på gården så då bestämmer väl jag, eller hur?

Men, vi kan inte riktigt bestämma oss för hur vi gör med färgen på växthuset. Vi är bägge väldigt förtjusta i bräderna som de är, med alla vackra nyanser. Tanken från början var väl att måla det helt och hållet, rött eller vitt eller kanske grönt, med vita knutar och vitt runt fönstren. Vad tror du? Lämna gärna en lite kommentar och hjälp oss bestämma.

2021 till handlingarna.

Tidigare år har vi haft en julkalender som har sammanfattat året, eftersom vi haft för lite tid och energi för att skriva. I år fanns det inte tillräckligt för den ens. Märkligt hur man kan låta ett år gå utan att åtminstone ge det lite tid för reflektion under tiden det pågår. Men vi gör ett litet försök nu.

Förra årets januari började med lika krispig natur som i år. Klarblå himmel och julkortfrostiga träd och en hel del snö.Vi har till och med skottat av vårt nyaste tak och det strax efter årsskiftet. Det verkar vara en liten grej vi har, ett tak per år. 2020 gjorde vi ju ett nytt tak på pumphuset, med det vackra enkupiga teglet.

I år har vi byggt ett matrum på ödmjuka 40m2. Det hela startade med att vi tog rätt på ett gammalt bakbord, 110cm x 250cm, och som vi såg framför oss skulle bli ett fantastiskt matbord. Men var? Även om vi numera också har övervåning på stugan, som vi byggde 2018 mest på grund av att stugan behövde ett nytt tak, så fanns inte golvytan för att så stort bord. Drömmen var också att kunna sitta och titta ut över nejden (läs; hygge med vindfällor och ris och med lite älgar och rådjur).

Så vi byggde oss ett matrum. Hur vi haft tid och ork för det är ett litet mysterium för oss. Matz pluggar samtidigt som han jobbar vilket innebar praktik i somras och väldigt lite ledig tid. Men nu är matrummet klart förutom på några detaljer inomhus och en trappa ut mot trädgård/skog. Men vi får berätta mer om själva bygget en annan gång. Det är i alla fall byggt på markskruv, något som vi upplever som otroligt smidigt, snabbt och stabilt. Dessutom billigare och miljövänligare än att gjuta i betong.

2021 blev ett ganska ensamt år och det har nog gällt de flesta. Pandemin lever ju vidare och vanan att inte umgås verkar ha drabbat oss alla. Men lyckligtvis var det några som reste runt i Sverige i somras som kom förbi och de besöken var väldigt välkomna, särskilt för mig som varit mycket ensam hemma. Men i gott sällskap av de finaste familjemedlemmarna, Olga och Sorjonen!

I övrigt har vi fått glädjas åt naturens härliga skafferi! Jag kan inte låta bli att samla i frysen, älskar både att plocka bär svamp. När det gäller egen odling så verkar sallad vara min grej. Tomater, inte så mycket.

Nu ser vi fram emot ett lugnare 2022 när det gäller jobb och resor. Drömmar och projekt finns på listan men nu kommer vi göra det vi bara måste eller har lust med. Det som är kvar på huset är en yttervägg på kortsidan som ska få ny panel och ny ytterisolering plus ett fönster som ska bytas. Troligen bryter vi också upp köksgolvet och isolerar det, något som vi borde gjort redan från början. Men som jag brukar säga, avd. Fort och fel är Rävbackens största avdelning och dess två arbetsledare verkar inte alltid lära av sina misstag. Men det blir bra till slut. Det vi i alla fall är bäst på är att fira varje litet steg där vi har lyckats med nåt.

Så här blev det från utsidan. Kanske blir det en trappa/altan till sommaren. Julgranen bränner vi väl upp.

Grönt är skönt!

När vi köpte Rävbacken så fanns det inte mycket som kunde kallas trädgård runt stugan. Det är ju en skogstomt, och så vill vi gärna att det ska fortsätta upplevas också. Men eftersom vi grävt sönder halva tomten och förstås vill ha både bär och blomster så har vi börjat anlägga en slags trädgård. Det som fanns i början var tre svartvinbärsbuskar som såg väldigt ledsna ut. Ett litet land med jordgubbsplantor som inte heller såg ut att ha haft det så roligt i livet.

Vi har flyttat bärbuskarna och gett dem lite kärlek, jordgubbsplantorna behövde bara lite ny jord och näring och ser nu ut som ett skolexempel av plantor. Vi går omkring som stolta föräldrar varje kväll och tittar till dem.

Men det som är nytt runt stugan är alla perenner och buskar som vi fått av goda vänner! Det är ju ändå det bästa, att kunna peta ner lite här och var och se hur allt växer och tar form! Förmodligen blir det flytt av en del av växterna men de får ta sig lite först.

Vi vet inte ens vad allt heter men vi tar gärna emot namnförslag om nån har. Det vi vet hittills är att vi har fått Snöbärsbuske (vet att de inte är nåt man gärna planterar söderöver, men vi har satt dem så att bina ska ha mer mat omkring sig när de kommer) vit syren, Rosenhallon, Hosta, Ormbunke, nåt som vi kallar Vit löjnantshjärta, Spirea, de där med stora ovala blad med lila blommor på stjälk, Libbsticka, och slutligen Körvel. Tyvärr så dog den, vi hoppas få hämta ny. Sen lite annat också, en växt med otroligt fina blommor med svagt rosabeige färg. En rosenbuske hämtade vi på en släktgård i Hallviken.

Här kommer bilder på allt det gröna med lite färg av de rosa blommor som kommit:

Vi köpte Åbrodd också, en kulturväxt som kan bli nån meter hög tydligen, jag tycker den är så fin och går ju dessutom använda som krydda.

Vi får återkomma med att visa det vi odlat i pallkragarna och potatislandet. Fortfarande är det en pallkrage som jag vet att jag har satt fänkål i, men jag har inte en aning om vad som är fänkål och vad som är ogräs. Hur vet man det?

Fattigmanstak?

Återbruk eller helt enkelt bara snål?

Redan när vi skulle renovera, eller rättare sagt skapa ett, kök i stugan så kände jag hur det drog till i snåltarmen. Lägga nytt tak plus färg skulle gå på cirka 12000kr, räknade vi ut. För vi ville ju givetvis ha ett i trä, annat kändes fel i vår lilla stuga. Men det var ju redan trä i taket under pappen, så vi bestämde oss för att helt enkelt behålla det och måla. I köket blev det en vit halvblank linoljefärg som jag mixade med lite grön umbra för att slippa det gula som lätt kommer fram annars. Priset? Jamen, cirka 2000kr för färg.

Beslutet var alltså lätt att ta när det gällde vardagsrummets tak. som hade samma smala, gistna, spruckna och inte helt raka paneler/plankor. Många som varit på besök verkar ändå sakna taket i papp som hängde på trekvart med silvertejp som ”dekoration” här och var. Men nu är det äntligen borta!

Här målade vi med emulsionsfärg istället, den upplevs lite mattare och jag gillade verkligen att måla med den. Mjuk och följsam, men det behövs nog en strykning till så småningom. Ett problem dök dock upp efter att jag satt taklisten. Eftersom taket är allt annat än i lod och i princip lika snett och vint som resten av stugan (det går inte sätta upp TVn i lod, då ser det helt galet ut!) så blev det glipor mellan tak och list på sina ställen. Det har vi löst med fog och nu ser det acceptabelt ut, åtminstone för oss.

Nog är det både lättsamt och skönt att vara gift med en som inte heller är så petnoga på resultatet, så länge det är praktiskt, med en hyfsad kvalité för ändamålet, som inte kostat skjortan och som gärna också är en kreativ lösning.

Och precis så fortsätter vi med att bygga på, bygga om och skapa det hem vi själva vill bo i.

Rävspåret

Nyårslöften har vi struntat i det här året, också. Mer än att lova sig själv att försöka göra livet så bra som möjligt. Men är det något som de flesta brukar lova så är det att börja träna.

Det är något som inte fungerat så bra för oss under den värsta ”renoveringstiden”. Inte för att kroppen inte fått sitt, med allt som har lyfts, burits, släpats, grävts, osv. Sådant som man kanske gör på en kostsam crossfit-studio. Men det hade nog inte skadat med lite stretch i alla fall.

Jag tycker att kroppen brukar forma sig efter det man gör mest av, så cyklistkroppen har bytt utseende till något slags Byggare-Bobformat. Och det är väl i och för sig bra, det har ju varit nödvändigt. Men särskilt mycket puls och smidighet kan jag inte beskylla mig kropp för att ha efter allt byggande. Därför är det en fantastisk lyx och glädje att grannen bästa Linus fixar ett skidspår åt oss precis utanför stugknuten! Nu har vi verkligen inget att skylla på!

Om man tittar noga precis i överkanten av Matz stav på översta bilden så ser man Oviksfjällen, och bredvid ligger stugan. Spåret blir något av ”Antikrunda”, inga upp- eller nedförsbackar att bryta lårbenshalsar i!

Nytt år nalkas!

I skrivande stund det faktiskt redan här. Jag tror vi struntar i att klaga på stackars 2020, ett av det i mannaminnes största skitåret någonsin. Som vi har det i vår stuga så har vi inte levt så annorlunda än vi skulle ha gjort annars, förutom alla träffar med goda vänner som vi gärna hade haft mer av.

Vad har varit bra då, under 2020?

Vi gifte oss. Inte det bröllop vi hade tänkt oss, där vi ville samla alla vänner och familjer för en stor fest. Men litet och fint med endast 7 personer i kyrkan där 8 var gränsen. Min favoritpräst (än så länge, Matz kanske blir det sen?) och så vacker musik av vännerna och musikerna från Svedje. Syster och svåger som vi tillsammans med hade planerat middag med övernattning på Buustamon och som plötsligt blev en anledning till ett hastigt planerat giftermål. Det sitter inte fast när vi sätter igång. Men fest blir det, post corona.

Vi fixade tvättstuga och pumphus av den gamla skogskojan. Litet men praktiskt.

Vi fick en ny liten familjemedlem, underbara Sorjonen, en blandraskatt som är det ljuvligaste lilla livet! Så kelig och trygg och undergiven Olga som ändå är gårdens överhufvud.

Vi red i Vemdalen, jag tog motorsågskörkort i Dorotea. Gamla vänner, elever och arbetskamrater på besök. Vi hade en minisemester i Laxsjö, i Småland, i Krogsta Kvarn, fika på Saltå kvarn och cykling i Alsen. Arbetsdag med fin hjälp av vänner. Underbar cykling i skogen och som pendling. Besök av alla djur runt gården där de till och med visar att det går umgås även om man tillhör olika ”arter”.

Det bästa är ändå alltid möten med de människor som är viktiga för oss och som vi har lyckats få till, både här hemma men också på den 5 dagars långa semestertrippen vi gjorde söderöver. Besök är alltid välkommet! Här kommer en liten bildkavalkad, men tyvärr saknas förstås en del av de vi fått träffa. Kameran är inte alltid på.

Som skrivet, några saknas men har varit lika välkomna och viktiga förstås. Det är väl kanske viktigaste lärdomen av 2020, att ta hand om varandra så gott det går. Jag hoppas vi ses mycket mer under 2021!

Julkalendern 2020 Lucka 21

Snön smälter och det blir grönt igen. Det tycker vi är så trist för vintern är så härlig när vi kan använda den till en massa roliga saker. Åka skridskor, skidor, sätta på vinterdäcken på hojarna och cykla på isen. Bara njuta av ljuset.

Det gröna som kryper fram påminner oss om sommaren och årets höskörd. Det är tredje året som vi hjälper vår gode vän Jörgen med att ta in hö. Jörgen är en av de grannar som vi gärna umgås med ofta, det blir otvunget och lättsamt och alltid välkommet! Men nu i coronatider så blir det väldigt lite fikastunder och middagar. Vi ser verkligen fram emot att det blir ”som vanligt” igen!

Jörgen, världens bästa kattvakt. Sorjonen hoppar gärna upp i knät när han är på besök.

Höet ska packas i balar, vägas, vilket var riktigt svårt i år. Ibland 12 kilo balen för att plötsligt väga över 20 kilo. Då gäller det att justera på John Deeres släp. Som tur var var Lo med och lastade in höet i ladan sen, annars hade det varit tufft!