livet – Sida 2 – Rävbacken

En när helg när det skulle hända extra allt.

Grävaren var hyrd sedan länge och bästa bror som är grävmaskinist hade bokat biljett upp från Stockholm. Fredagen började fint, jag hämtade på flyget och allt var frid och fröjd.

Grävaren kom ganska sent, strax efter lunchtid, och då satte vi igång. Jag började med käk, för det måste en ju ha och bror och Matz började planera för vad som skulle ske först. Sen grävdes det. Och grävdes mer. Fylldes igen. Och grävdes. Allt med en presicion som är svår att fatta.

Det är verkligen häftigt att titta på när ett proffs jobbar, och stolt blir jag ju som syster också. Även om vi är i medelmedelålder numera. Det är ju ändå lillebror.

Så nu har vi grävt för avlopp, för luftröret till ”kylskåpet” och förplanerat för tvättstugan/förrådet/gästrummet. Vi har grävt en liten damm som uppsamling för det vatten vi kommer rena själva, och till och med skrapat mittsträngen på vägen så att det inte tar i när de låga fina bilarna ska köra hit. Gjort en liten parkering över bäcken. Några stubbar slängdes med på skräphögen också.

Förutom det hade jag tänkt att få visa brorsan fina Andersön, hinna cykla lite där och förstås bada. Det fick tänkas bort, vi käkade middag kl 22 både fredag och lördag och jobbade ändå från kl 8 på morgonen.

Visst ja, vi grävde upp bonden Jörgens dike också, på söndagen. Till och med jag körde lite grävare då, men det kommer ta några timmar till innan det är något jag behärskar någorlunda. Det var enklare för Matz förstås, van att hantera olika stora fordon som han är. Men det var kul!

Summan av helgen blev det här: Otroligt kul att ha brorsan på besök, och flera dagar också. Bonus att han är grym på grävmaskiner.

Stugan är lite mindre stuga nu. Det är ändå en liten liten sorg att det börjar hända så mycket. Det är en stor charm med att ha det så spartanskt som vi haft även om vi inser att det inte är möjligt om vi ska bo permanent.

Nåja, nu är den stora bollen i rullning och vi kan bara åka med. Tacksamma för all fin hjälp vi får, det är många som blir bjudna på den finfina inflyttningsfesten!

När tror ni den blir? Om ett år? Två? Fem? Gissa rätt på månaden och du vinner ett våffelkalas!

Odla pärer likt de gamla päronen

Jag vet inte riktigt hur det hela började. Det kunde ha varit en förflygen tanke som sakta virvlade ned och lade sig som ett höstlöv över hjärnbarken. Eller så var det, som de flesta bra idéer, framkallade av goda samtal runt fikabordet. Någonstans inom mig tror jag ändå att det var Hon som kommer det flesta välgrundade tankar som även kläckte denna.

Potatis

Potatis är bra mat, och det vill vi ju gärna ha.

Bästa Bonden var med på noterna. Speciellt eftersom vi lovade att sköta om hela landet och att han skulle få del av mödans frukter.

Så kom den dagen då jag hörde brummet från den lilla blåa traktorn som kom farande över fältet. Nu skulle det plogas

Naturligtvis, eftersom ingenting vi gör sker på det enklaste viset, så skulle landet ligga i det trångaste området på hela Rävbacken. Mellan en stor sten och en vacker gran där fick han kämpa för att få upp några strängar i alla fall.

Efter att ha fräst det också, så försökte vi hacka och kratta för glatta livet för att förbereda marken. Nu vet vi att anlägga ett potatisland där det har varit gräsmatta är inte lätt. Gräset slår gärna rot igen och mängder av trevliga och fina frön ligger bara och väntar på att få komma igång. Men vi har en plan.

Först är det ändå dags att få ned potatisen. Med en önskelista för jag in till stan. Men överallt där jag letade var sättpotatisen slutsåld. Till slut hittade jag på Växtvaruhuset. Det blev två sorter. Asterix som är en rödskalig, långoval potatis från Holland. Den ger bra avkastning och goda kokegenskaper. En god, fast potatis, bra till det mesta Dessutom blev det Inova som är medeltidig och bildar snabbt ett hållbart skal med bra skinfinish. Därför är det en populär sort både för höstskörd och långlagring. 18 kg allt som allt.

Passade även på att göra iordning tre pallkragar för lite annan odling. Mer om detta kommer.

Åter till pären.

Till slut så var de nere i fina rader. Jag böjer på min knakande rygg och sänder en tanke till mina förfäders dagliga slit. Snacka om vardags motion. Dagens yogapass fick bli ute på gräsmattan fullt påklädd med arbetskläderna. Har aldrig varit så skönt att göra en uttanasana, en stående framåtböjning.

Efter att ha burit och konkat med flera liter vatten ifrån vår fantastiska bäck som rinner över våra marker så var det dags för att täcka hela härligheten. Eftersom detta är ett nytt land vill jag prova på att täckodla, detta är planen, för att se om det minskar behovet av att rensa och hålla efter allt ogräs. Du kan läsa en intressant artikel om detta på odla.nu.

Så nu kan jag titta ut över ett gott arbete och ser fram emot vad som ska komma ut ur det hela

Version 2.0 Windows

Att hela tiden försöka se framåt i flera steg och måla upp en bild av hur saker och ting kan se ut om några år, är inte lätt men centralt för hela vårt projekt.

Vi gör saker och ting med tanke på hur ett eventuellt färdigt skikt kommer att se ut. Ibland måste man förkasta den plan som existerar i huvudet till förmån för något nytt eller annorlunda. Detta , tycker jag, är utmaningen och det spännande i att bygga som vi gör. Varje steg som ska leda fram till något annat kanske inte fungerar att göra eftersom underlaget saknas eller är förändrat. Men detta är ju livet.
Jag har ofta en röst i min huvud som säger ”Go with the flow”. Ett förhållningssätt som jag försöker lyfta in i vardagen, där jag inte behöver vara i toppen hela tiden. Ha allting under kontroll eller veta exakt vad nästa steg är och innebär.
Vi fick tag på fönster genom en lyckoträff. Någonting helt annat än vad vi hade tänkt men ändå så rätt när de väl var där och fyllde sitt rum. Nu börjar stugan så sakta att transformeras till någonting helt annat än vad det var tänkt, eller…
Under gårdagen var jag själv där och arbetade under hela dagen. Det var en del fönster som skulle brädfodras , så långt vi kan göra för stunden, och sättas in. Under hela dagen hade jag en känsla av att huset ville prata med mig. Att det accepterade den nya kostymen. Vet att det låter lite märkligt och flummigt men det gjorde mig glad. Att gå igen våra rum, sakta, för att ta in känslan och vibrationerna av varje enskild del som vi gjort fyllde mig med tacksamhet och glädje.
Jag ser så mycket fram emot varje steg på den väg som vi går. Även om omgivningen inte är den bästa så ser jag böljande växter, prunkande blommor och porlande vatten. Djur som trivs och vill dela det som vi har.

Men detta är ju berättelsen om fortsättningen av fönsteräventyret. Bredvid den fantastiska altandörren som vi satte in, öppnade vi upp för ett fönster till. Så jag slet fram motorsågen tog mått och började såga. Detta är det helt underbara med att ha ett timmerhus. Behöver du en öppning så fixar du den, lätt. Om man nu mäter rätt naturligtvis. När jag väl hade sågat klart och plockade upp karmen insåg jag att det är viktigt att inte bara veta måttet på det du ska såga utan även varifrån du mäter. Hålet blev lite för stort. Men det fixar vi.

Kan inte riktigt rekommendera att såga med en motorsåg inomhus som man vill ha rent och snyggt omkring sig. Tur att det lätt att sopa bort.

Att sätta in dessa fönster har varit ett spännande äventyr. Kreativt och påhittigt. Det är inte alltid man hittar det man vill under de gamla fönsterkarmarna. På vissa ställen kändes det som papper istället för trä. Men då ryker yxan fram

Till slut kommer friskt trä fram. Flera hundra år men ser ut som det var taget i går i skogen.

Det är lite pillgöra och vattenpasset kommer väl till pass. Det är fantastiskt att vara två om detta och hur vi kan stötta och hjälpa varandra i resonemang och idéer.

Vi hittade en gammal Falurödfärg som förra ägarna hade lämnat. Tyvärr hade den stått ute i kylan under vintern och frusit till. Bitte försökte måla med den med det var inte så lätt. Allting såg ut som en grynig välling och ungefär lika lätthanterlig. Så lite färsk färg nu på detta och sedan väntar vi på fönsterblecken så kan vi slutföra det hela.

En berättelse om liv och död

Under påskhelgen har rävbacken fått stå i vårt centrum. Vi har låtit våra sargade själar översköljs av stillhetens och tystnadens språk. Varje ny dag har inneburit nya upptäcker i markena runt vårt älskade rävbacken. Spår som talat om ett fantastiskt liv och rörelse intill stugknuten

Men också hur livet kan både vara njutningsfullt, vackert och grymt.

Häromnatten när jag stod på bron hördes dova vingslag från skogen mot vår stuga. Jag ropade in till Bitte som kom ut och fick se en stor skepnad som satte sig i tallen straxt väster om oss. Tyvärr var det så mörkt att vi inte kunde identifiera vilken sorts varelse det var. Men att det var en stor uggla var vi övertygade om. Efter en stund bredde den ut sina vingar och med djupa vingeslag flög den vidare bort från oss.

På morgon tog vi på oss skidorna för att upptäcka de vackra omgivningarna. Då såg vi helt plötsligt rävspår och hur den hade hoppat på en mus och fått tag på den.

Vi följde musspåren bakåt och fann då till vår överraskning hur musen hade haft sällskap som i sin tur blivit mat förmodligen till ugglan vi hade sett tidigare under kvällen.

Låter tanken vandra vidare på detta när jag fyller på matbordet för våra bevingade vänner. Naturens liv är ett ständigt givande och tagande. Påsken med sitt budskap om död och liv får ge ett konkret uttryck för hur livet är. Någon ger sitt liv för att andra ska leva

Just nu, i den varma solen smörjer de kråset för fullt, flyger bort till oss där vi sitter under björkens grenar. Pratar lite som om de vill tala om hur glada de är över maten och flyger sedan tillbaka för att ta ytterligare frön. Så vi sitter och gör stadsplaneringen för Rävbackens småfågelliv.

Vad har vi då mer hunnit med?

Till vår stora glädje har planerna för vårt kök vuxit fram. Med klippta mallar för skåpen prövade vi olika scenarier tills vi båda var nöjda. Så snart kan det börja hända grejer.

#älskasnömennuräckerdet

Förra vintern som var vår första efter flytten upp till Jämtland var bedrövlig. Ingen snö, ishalka överallt men lyckligtvis var isen på sjön säker och hård så där kunde tjoa vi omkring med våra mountainbikes.

Nu har det snöat nästan varje dag efter nyår och kommit mer än vi kunde önska. Det har inneburit en hel del problem för de som bor på heltid efter vägen som går till vår ”genväg” över en åker (som inte är körbar på sommaren) till stugan. Den riktiga vägen som leder till bland annat våra vänner Sara, Linus och Lo ligger så att det blir riktigt höga drivor som driver igen på kort tid så vissa dagar var den omöjlig att hålla öppen.

Vi har ju såklart inte samma behov av att vägen är öppen, men det är förstås bekvämt att kunna köra ända fram när man har stora saker som vi ska bygga med. Men det ordnar vår bästis Jörgen förstås, så nu skottar han när vi har behov av det. Men vi har varit lite försiktiga med att fråga, de med traktor i grannskapet har nästan inte gjort annat än skottat snö under januari.

Vi har försökt använda snön på bästa sätt! Det är många år sedan jag åkt så mycket längskidor och vi har så mycket fina spår runt hela Östersund. Jag börjar bli ganska snabb, för att vara mig. Annars är inte det min bästa gren direkt, axlarna är lite för svaga.

Så här såg vår andra väg ut när vi skulle upp en helg. Med skidorna och en pulka för 49kr tog vi oss så sakteliga fram i snön. Tyngst blev det för Matz som drog upp reglar till dörrposterna.

Vi skippade snöskottningen fram till vebon till slut, det gick inte. Det drev för mycket så nu blir det skidorna både till dasset och för att hämta ved.

Den finaste tiden börjar nu. När vårsolen börjar värma lite och snön gnistrar som diamanter. Kaffe, apelsin och gärna en semla, sen är precis allt perfekt!