Jag brukar säga att mitt mellannamn är effektiv. Jag är ibland så hopplöst irriterande effektiv så att jag irriterar mig själv. I söndags till exempel, då hade jag bakat 30 surdegsbullar, ett fullkornsbröd, kokat sex portioner lunchsoppa samt gjort en plåt frökex. Före kl.10. Efter kl.10 bakade jag en ”skåprensningskaka”. Jag är alltid på gott humör när jag håller på, det där med baka matbröd och laga mat, särskilt när det gäller praktisk mat att ha med till lunch ger mig stor tillfredsställelse. I väntan på vår, odling och mer snickrande är det ju nästan det enda som är roligt också.
Det brukar sägas att man har det i sig om man har jobbat på restaurang. Det där att identifiera fler saker som kan göras på vägen när man ändå går. Jag har ju jobbat på restaurang, men att vara så här är inte bara av godo. Ibland kommer jag på så mycket att det blir problem att bära med sig allt från A till B. När A.1, A.2, A.3 och A.4 också ska med. Helst planera lite för andra (läs; maken) samtidigt också. Det inte alltid det blir särskilt charmigt, trevligt och sällan ens önskat.
Nåja, med åren har jag släppt lite av det. Jag försöker komma ihåg att det är hos mig det ligger och att inte förvänta mig samma effektivitet hos andra, något som faktiskt ofta lätt blir till en negativ stress inte bara hos mig själv.
Och nu är jag alltså igång med läxan jag fick förra veckan. Skriva minst fem minuter varje dag. Det där med fem minuter är ju svårt, börjar jag så fortsätter jag gärna. Att sätta tankar på pränt är läkande och framförallt väldigt roligt, och det är ju det, att se till att ha lite roligt mitt i all effektivitet. Göra nåt bara för sin egen del, återhämta sig från det som gör den så ofta lite överkokta hjärnan trött och vimsig.
Det som skulle ha skrivits här redan under jullovet var ju egentligen en liten resumé över det förra året. Ett så ofattbart omtumlande och händelserikt år. Så sorgligt, så glatt, så fullt av kärlek och också ganska utmattande. Som ett stort avslut på visst, som en nystart på annat. Måtte 2024 bli lite lugnare och ge oss det där lyckopirret när solen börjar värma, bina börjar surra och bubblet är serverat nere vid dammen. Jag önskar inte så mycket mer än det.
Rävbacken 